1/3 Riksdaler 1818 - Änkedrottning Hedvig Elizabet Charlottas begravning - Ett exemplar med härligt frostad relief och djup fin bottenglans - Dagboksprinsessan och den tysta rikskrönikan

Hedvig Elisabeth Charlotta (1759–1818), 1/3 Riksdaler 1818 – Änkedrottningens död och begravning

Ett exemplar med härligt frostad relief och djup fin bottenglans. Detaljerna skarpa men med sedvanligt centralt något svagt utpräglad frånsida. Ett exemplar utöver det vanliga. Kvalitet god 01, 9,77 g, 30 mm. Myntmästare Olof Lidijn (OL), Gravör: Carl Enhörning. Referens: SMB 81 (Sveriges Myntbok av Delzanno).

Åtsida 

Drottningens högervända bröstbild framställd i enlighet med tidens sorgeetikett. Hon bär en änkeslöja som faller ned över nacken och axlarna, vilket understryker hennes status som änka efter Karl XIII. Porträttet är utfört med hög konstnärlig precision av Carl Enhörning och fångar drottningens drag med en värdighet som anstår hennes rang. Omskriften lyder: "HEDV•EL•CHARL•SV•OCH NORR•ENKE-DROTTN•" Utläsning: Hedvig Elisabeth Charlotta Sveriges och Norriges Enkedrottning. Översättning: Hedvig Elisabeth Charlotta, Sveriges och Norges änkedrottning.

Frånsida
Motivet domineras av en stor kunglig krona som strålar i härlig relief över två mindre kronor, symboliserande de förenade rikena Sverige och Norge. Under kronorna syns två korslagda palmkvistar, tecken på frid och seger över döden, över vilka minnestexten i fyra rader är placerad. Omskriften lyder: "SVEARS SORG / ÖKAD / D•20•JUN• / 1818" Översättning: Svears sorg ökad den 20 juni 1818.

Dagboksprinsessan och den tysta rikskrönikan

När man betraktar denna 1/3 riksdaler från 1818, med dess frostade relief och djupa bottenglans, möter man ett objekt som präglats i en stund av nationell melankoli. Myntet utgavs till minne av Hedvig Elisabeth Charlottas död den 20 juni 1818, endast några månader efter hennes gemål Karl XIII:s bortgång. För eftervärlden är hon inte främst ihågkommen som den livliga tyska prinsessan från Eutin, utan som den skarpsynta krönikören som genom sina omfattande dagböcker gav röst åt den gustavianska tidens innersta väsen.

Från Eutins idyll till Stockholms prakt

Hedvig Elisabeth Charlotta växte upp i den idylliska lilla staden Eutin, där hon redan som elvaåring beskrevs som förtjusande, livlig och full av glädje. När hon anlände till Sverige 1774 som brud till hertig Karl, bror till Gustav III, förtrollade hon hovet med sin otvungenhet och sitt glada lynne. Hon beskrevs som "glädjen själv", en furstinna som avskydde etikett och skämtade hela dagen. Men bakom det glada yttre dolde sig en kvinna med stort hjärta och ett djupt intresse för allvarlig läsning, egenskaper som skulle tjäna henne väl i de prövningar som väntade.

Ett liv i offentlighetens och ensamhetens skugga

Äktenskapet med den ostadige hertig Karl blev knappast den familjeidyll hon hoppats på. Besvikelsen över uteblivna tronarvingar – inklusive den bittra sorgen över en dödfödd dotter och en son som dog endast några dagar gammal – tvingade henne att finna egna vägar till sysselsättning. Det var i dessa ensamma stunder som hon skapade sitt mest bestående monument: de historiska anteckningar som omfattar över 7 000 sidor. Genom vad som ofta kallas "Drottning Charlottas dagbok" transformerade hon hovets skvaller och politiska intriger till en ovärderlig samtidskrönika. Hon arbetade månadsvis med sina anteckningar, drivet av en ärlig strävan efter sanningsenlighet och en önskan att förstå de politiska oväder som drog över riket.

Mellan gustavianer och Bernadotter

Drottningens politiska roll var ofta medlande och lojal. Trots att hon under stormåret 1789 stod adelsoppositionen nära, strävade hon alltid efter endräkt inom det splittrade kungahuset. Efter revolutionen 1809 betraktades hon som huvudet för gustavianerna, de som ville bevara kronan åt Gustav IV Adolfs son. Ändå visade hon en anmärkningsvärd anpassningsförmåga när hon med tiden justerade sin uppfattning om den nyvalde kronprinsen Karl Johan, vars regentgärning hon kom att erkänna med respekt. Hennes dagböcker från denna tid vittnar om de intensiva revisioner hon gjorde för att låta sitt perspektiv mogna i takt med historiens gång.

Det sista avskedet

Inskriptionen på myntets frånsida, "Svears sorg ökad", sammanfattar den känsla av förlust som präglade sommaren 1818. Hedvig Elisabeth Charlotta hade genom sin välgörenhet och sitt rättframma väsen förvärvat en betydande popularitet. Hon dog endast ett par månader efter sin gemål och begravdes i Riddarholmskyrkan den 16 juli 1818. Innan sin död deponerade hon sina anteckningar i en låst kista med föreskriften att de inte fick öppnas förrän femtio år efter hennes bortgång. Hon fruktade under sin livstid för deras öde, särskilt efter det Fersenska mordet 1810, men lyckades bevara dem åt eftervärlden. Detta mynt är således inte bara ett minne över en död drottning, utan en hyllning till den kvinna som bakom hovets kulisser räddade den svenska historiens röst från glömskan.