Johan Gottlieb Gahn (1745–1818) - av Mauritz Frumerie 1826 för Kungliga Vetenskapsakademien - En mästare i bakgrunden
Ett läckert silverexemplar präglat med hög relief, hårt slagen med höga kanter, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Vikt: 12,57 g, diameter: 31 mm. Slät rand, kvalitet 1+/01 med mindre märken. Graverad av Mauritz Frumerie 1826 för Kungliga Vetenskapsakademien (enligt litteraturen slagen 1825). Åtsidan är präglad med en osignerad ersättningsstamp då den första stampen brast vid präglingen. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:48:1a, KVA 91.
Åtsida
Åtsidan pryds av ett högervänt, djupt skulpterat profilporträtt av Johan Gottlieb Gahn, elegant avbildad i en brukspatronsuniform och bärande den för honom så karaktäristiska kalotten på huvudet. På uniformens krage framträder en tydlig symbol för järn i form av Mars-symbolen i relief. Längs medaljens ytterkant löper omskriften "J • G • GAHN ASSESS • COLL • METALL •". Till följd av att den ursprungliga stampen brast och en ersättningsstamp tvingades användas under präglingen, saknar bröstbildens avskärning helt gravörens signatur.
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av ett robust arbetsbord fyllt med tidstypiska kemiska instrument, däribland retorter och ställningar redo för experiment. Ovanför detta naturvetenskapliga sceneri löper den latinska devisen "INDICIIS MONSTRATA RECENTIBUS ABDITA RERUM". I avskärningen nederst återfinns slutligen en stilren, treradig inskription med texten "ART • CHEM • PERITISS • / SOC • OL • DIL • / AC • SC • ST •".
En mästare i bakgrunden
Johan Gottlieb Gahn var en av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets allra skickligaste svenska kemister, även om hans namn ofta hamnade i skuggan av hans världsberömda kollegor. Hans vetenskapliga bana tog fart när han inledde studier i kemi under ledning av Torbern Bergman, där han ganska snart blev dennes ovärderliga laboratoriemedhjälpare. En av Gahns historiskt mest avgörande insatser var att han förmedlade kontakten mellan Bergman och apotekaren C. W. Scheele, som då tjänstgjorde på apoteket Upplands wapen i Uppsala. Gahn och Scheele förenades snabbt i en uppriktig vänskap, och deras ständiga tankeutbyte kom att starkt befrukta bådas banbrytande forskningsarbete.
Blåsröret och elementens gåtor
Medan Scheele hade sina obestridliga geniala drag, behärskade han egendomligt nog inte blåsrörstekniken; Gahn å sin sida var en absolut mästare på just detta krävande instrument. Denna skicklighet ledde honom fram till en av hans mest berömda upptäckter. Efter ett muntligt meddelande från Scheele våren 1770 rörande den oorganiska beståndsdelen i djurben, genomförde Gahn noggranna undersökningar. Med hjälp av sitt blåsrör lyckades han påvisa närvaron av fosforsyra, vilket lade själva grunden till Scheeles senare metod att framställa fosfor ur ben. Gahn tillskrivs även upptäckten att mineralet brunsten innehåller ett metalliskt ämne som låter sig reduceras med kol. Gahn hade dock en vana att starta nya undersökningar innan de gamla avslutats, och hans egen produktion i tryck förblev obetydlig; hans rön blev oftast bekantgjorda genom Bergmans och Scheeles skrifter i stället för hans egna.
Falun som vetenskapligt centrum
Gahns extrema praktiska begåvning gjorde honom djupt oumbärlig för den svenska bergshanteringen. Han fick i uppdrag av bergskollegium att reformera hela koppartillverkningen i Falun, ett rigoröst arbete han påbörjade våren 1771. Där införde han revolutionerande förbättringar i smältningarna och konstruerade en effektiv blästermätare som blev ett nyttigt instrument vid bruk och smedjor. Tillsammans med kollegorna Anders Polheimer och S. G. Hermelin blåste han liv i den stagnerade kemisk-tekniska industrin vid Falu gruva, där de skickligt framställde svavel, vitriol och rödfärg ur gruvans egna biprodukter. I sin gård i Falun inrättade Gahn ett mycket välutrustat laboratorium. Hans intelligens och flit förvandlade Falun till ett vibrerande vetenskapligt centrum för teknisk kemi, vilket lockade till sig forskare från både in- och utlandet. Efter hans död köptes detta hyllade laboratorium in av staten och lade själva grunden för Falu bergsskola som inrättades 1820.
Vänskapen med Berzelius och "Calotten"
År 1805 lärde Gahn känna kemigiganten Jöns Jacob Berzelius, och när Gahn vistades i Stockholm som riksdagsman åren 1809–1810 intensifierades deras varma vänskap och vetenskapliga samarbete drastiskt. De tillbringade flera givande somrar i Gahns laboratorium i Falun, och Berzelius försökte ideligen locka honom till Stockholm med erbjudanden om olika befattningar, men Gahn föredrog att stanna. Gahn var mycket frusen av sig och bar på äldre dagar ständigt kalott, vilket gav honom det kärvänliga smeknamnet "Calotten" i vänkretsen. Denna högst personliga detalj är mycket fascinerande förevigad på silvermedaljens åtsida, där han stolt avbildas i sin karaktäristiska huvudbonad.
Ett varaktigt internationellt arv
Trots att Gahn sällan lät publicera sig själv, var hans internationella rykte svindlande. Den ansedda engelska tidskriften Annals of Philosophy menade i samband med hans död att ytterst få kemister under de föregående femtio åren förtjänade en mer framskjuten plats i kemins annaler än Johan Gottlieb Gahn. I Gahns hem rådde alltid en hjärtlig och flärdfri gästfrihet; lyx och kortspel lyste med sin frånvaro, och i stället ägnade man sig åt bildande läsning, musik och skämt. När han gick ur tiden i december 1818 lämnade han ett enormt tomrum efter sig. Berzelius förklarade rört att Gahn var den enda vetenskapliga vän med vilken han kunde spekulera helt fritt i konversationer, och som omedelbart förstod de allra svåraste och nyaste idéerna. Denna eleganta silvermedalj från Kungliga Vetenskapsakademien står kvar som ett evigt monument över den omistlige laboratoriemästaren som valde vetenskapens framsteg framför personlig ära.