Adolf Fredrik - 8 Öre 1771 - Vacker ettårstyp med bevarad bottenstriering
Adolf Fredrik (1751-1771) - 8 Öre 1771 - Vacker ettårstyp
Ett lystrigt exemplar med bevarad bottenstriering. Bottenstrieringen är resterna av stampens polering och innebär att när de är synliga i det präglade myntet så representerar myntet ett tidigt präglat exemplar innan dessa polerspår tonats bort av präglingsslagen. Bottenstrieringen utgör sålunda en positiv kvalitetsaspekt av myntets helhetsbedömning. Silver, 4.17g, 23mm, slät kant. Kvalitet 1+/01++, frånsidan präglad med stamp med några stampsprickor och i högra fältet finns grunda, ej störande skrapmärken. Referens: SMB 54 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno). Myntmästare Albrekt Lindberg (A.L.) verksam 1762-1773. Gravör Carl Gustaf Fehrman.
Åtsida
I centrum ett elegant, krönt spegelmonogram bestående av dubbla, sammanflätade A och F för konung Adolf Fredrik. Längs den yttre kanten löper omskriften med konungens latinska valspråk: "SALUS • PUBLICA • SALUS • MEA •" (Statens välfärd, min välfärd). I det släta fältet framträder myntets bevarade och högkvalitativa bottenstriering mycket tydligt.
Frånsida
Fältet utgörs av ett krönt sköldmotiv innehållande Sveriges tre öppna kronor inneslutna i en slät cirkel. Valören är utskriven på ömse sidor om den centrala ramen: "8 • Ö • / S • M •" (8 Öre Silvermynt). Nederst, alldeles under ramens underkant, står myntmästare Albrekt Lindbergs initialer "A • L •" och därunder det specifika årtalet "1771".
Ett maktlöst kungarike och ett ödesdigert år
Denna vackra 8-öring präglades år 1771, vilket var Adolf Fredriks sista levnadsår. Han var ursprungligen från Holstein-Gottorp och hade utsetts till svensk kronprins 1743 efter starka påtryckningar från den ryska tsarinnan Elisabet. Adolf Fredrik besteg tronen 1751 och kröntes under enormt påkostade former i Storkyrkan, en ceremoni avsedd att utstråla nationell enighet. Trots den pampiga inramningen förblev han en monark med mycket liten personlig makt, ständigt utnyttjad som en lekboll mellan riksdagens partier och sin egen viljestarka gemål, drottning Lovisa Ulrika av Preussen.
Svarvstolen och namnstämpeln
Efter ett misslyckat revolutionsförsök i juni 1756, iscensatt av hovet för att utöka kungamakten, förlorade Adolf Fredrik ytterligare politiskt inflytande. Riksdagen tvingade fram en förödmjukande lösning där rådet fick rätt att använda en kunglig namnstämpel för att godkänna beslut i de fall kungen vägrade skriva under. Detta system kom till eftersom kungen ofta nekade att underteckna handlingar han ogillade, och då han i övrigt ansågs vara ointresserad av regeringsarbetet. Istället stod han hellre vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Detta mynt från 1771 bär stolt valspråket "Statens välfärd, min välfärd", men i politisk realitet var det ständerna som styrde. För att tvinga fram en riksdag lade kungen faktiskt ned regeringen i sex dagar under den så kallade Decemberkrisen 1768, vilket tillfälligt gav hovpartiet och hattarna en fördel.
Myten om konungens död
Samma år som detta mynt slogs, 1771, gick Adolf Fredrik ur tiden på ett sätt som kommit att bli en av den svenska historiens allra mest kända och spridda myter. Den 12 februari, efter att ha ätit en middag, drabbades kungen av magkramp och yrsel, vilket slutligen ledde till ett dödande slaganfall. Enligt dödsbulletinen orsakades slaganfallet av en akut matsmältningsstörning ("indigestion") efter att han intagit hetvägg, surkål, kött med rovor, hummer, kaviar och champagne.
Historien om att kungen bokstavligen skulle ha "ätit ihjäl sig" på semlor spreds snabbt och överdrevs kraftigt av den unge tjänstemannen och skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som hånfullt skrev att kungen dött en "prostdöd". I själva verket befann sig Oxenstierna i Wien och tecknade ned historien över en månad efter dödsfallet. Den medicinska undersökningen av liket, utförd av hovläkaren Herman Schützercrantz, visade att kungens tarmar var tomma och hela. Detta medicinska bevis visade att han inte hade ätit onormala mängder som skulle ha orsakat ruptioner, utan dödsfallet var sannolikt kopplat till de kroniska problem med matsmältningen som han sedan länge led av.
En genuint sörjd monark
Trots sin politiska svaghet var Adolf Fredrik en mycket omtyckt och djupt sörjd kung bland det svenska folket. Samtida vittnesmål, bland annat från officeren Anders Fredrik Skjöldebrand, beskriver hur sorgen var allmän; tjänstefolket grät och kyrkorna spelade sorgevisor varje kväll. Han blev uppriktigt sörjd för sin grundläggande godhet. Denna lystriga 8-öring från 1771 utgör en numismatisk svanesång över en fredlig regent, vars bortgång förebådade slutet på frihetstidens mest turbulenta era.
Ett lystrigt exemplar med bevarad bottenstriering. Bottenstrieringen är resterna av stampens polering och innebär att när de är synliga i det präglade myntet så representerar myntet ett tidigt präglat exemplar innan dessa polerspår tonats bort av präglingsslagen. Bottenstrieringen utgör sålunda en positiv kvalitetsaspekt av myntets helhetsbedömning. Silver, 4.17g, 23mm, slät kant. Kvalitet 1+/01++, frånsidan präglad med stamp med några stampsprickor och i högra fältet finns grunda, ej störande skrapmärken. Referens: SMB 54 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno). Myntmästare Albrekt Lindberg (A.L.) verksam 1762-1773. Gravör Carl Gustaf Fehrman.
Åtsida
I centrum ett elegant, krönt spegelmonogram bestående av dubbla, sammanflätade A och F för konung Adolf Fredrik. Längs den yttre kanten löper omskriften med konungens latinska valspråk: "SALUS • PUBLICA • SALUS • MEA •" (Statens välfärd, min välfärd). I det släta fältet framträder myntets bevarade och högkvalitativa bottenstriering mycket tydligt.
Frånsida
Fältet utgörs av ett krönt sköldmotiv innehållande Sveriges tre öppna kronor inneslutna i en slät cirkel. Valören är utskriven på ömse sidor om den centrala ramen: "8 • Ö • / S • M •" (8 Öre Silvermynt). Nederst, alldeles under ramens underkant, står myntmästare Albrekt Lindbergs initialer "A • L •" och därunder det specifika årtalet "1771".
Ett maktlöst kungarike och ett ödesdigert år
Denna vackra 8-öring präglades år 1771, vilket var Adolf Fredriks sista levnadsår. Han var ursprungligen från Holstein-Gottorp och hade utsetts till svensk kronprins 1743 efter starka påtryckningar från den ryska tsarinnan Elisabet. Adolf Fredrik besteg tronen 1751 och kröntes under enormt påkostade former i Storkyrkan, en ceremoni avsedd att utstråla nationell enighet. Trots den pampiga inramningen förblev han en monark med mycket liten personlig makt, ständigt utnyttjad som en lekboll mellan riksdagens partier och sin egen viljestarka gemål, drottning Lovisa Ulrika av Preussen.
Svarvstolen och namnstämpeln
Efter ett misslyckat revolutionsförsök i juni 1756, iscensatt av hovet för att utöka kungamakten, förlorade Adolf Fredrik ytterligare politiskt inflytande. Riksdagen tvingade fram en förödmjukande lösning där rådet fick rätt att använda en kunglig namnstämpel för att godkänna beslut i de fall kungen vägrade skriva under. Detta system kom till eftersom kungen ofta nekade att underteckna handlingar han ogillade, och då han i övrigt ansågs vara ointresserad av regeringsarbetet. Istället stod han hellre vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Detta mynt från 1771 bär stolt valspråket "Statens välfärd, min välfärd", men i politisk realitet var det ständerna som styrde. För att tvinga fram en riksdag lade kungen faktiskt ned regeringen i sex dagar under den så kallade Decemberkrisen 1768, vilket tillfälligt gav hovpartiet och hattarna en fördel.
Myten om konungens död
Samma år som detta mynt slogs, 1771, gick Adolf Fredrik ur tiden på ett sätt som kommit att bli en av den svenska historiens allra mest kända och spridda myter. Den 12 februari, efter att ha ätit en middag, drabbades kungen av magkramp och yrsel, vilket slutligen ledde till ett dödande slaganfall. Enligt dödsbulletinen orsakades slaganfallet av en akut matsmältningsstörning ("indigestion") efter att han intagit hetvägg, surkål, kött med rovor, hummer, kaviar och champagne.
Historien om att kungen bokstavligen skulle ha "ätit ihjäl sig" på semlor spreds snabbt och överdrevs kraftigt av den unge tjänstemannen och skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som hånfullt skrev att kungen dött en "prostdöd". I själva verket befann sig Oxenstierna i Wien och tecknade ned historien över en månad efter dödsfallet. Den medicinska undersökningen av liket, utförd av hovläkaren Herman Schützercrantz, visade att kungens tarmar var tomma och hela. Detta medicinska bevis visade att han inte hade ätit onormala mängder som skulle ha orsakat ruptioner, utan dödsfallet var sannolikt kopplat till de kroniska problem med matsmältningen som han sedan länge led av.
En genuint sörjd monark
Trots sin politiska svaghet var Adolf Fredrik en mycket omtyckt och djupt sörjd kung bland det svenska folket. Samtida vittnesmål, bland annat från officeren Anders Fredrik Skjöldebrand, beskriver hur sorgen var allmän; tjänstefolket grät och kyrkorna spelade sorgevisor varje kväll. Han blev uppriktigt sörjd för sin grundläggande godhet. Denna lystriga 8-öring från 1771 utgör en numismatisk svanesång över en fredlig regent, vars bortgång förebådade slutet på frihetstidens mest turbulenta era.