Vikingatida mynt - Aethelred II (978-1016) - Second hand typ präglad i London (cirka 985-991) under myntmästare Aedered - Mycket sällsynt
Vikingatida mynt - Aethelred II (978-1016) - Second hand typ präglad i London (cirka 985-991) under myntmästare Aedered - Mycket sällsynt
Silver, 1.37g, 20mm, Stampställning 90 grader (kl 3). Kvalitet 1+/01. Second hand type som följer efter First hand type särskiljer sig framförallt genom att konungen nu avbildas med en spira i fältet.
Åtsida
Kungens högervända draperade byst med diadem på huvudet och spira i högra fältet. Titel i omskriften: "+ ÆÐELRED REX ANGLOX"
Frånsida
Guds hand som sträcker sig ner från ett moln, flankerad av de grekiska bokstäverna Alfa och Omega (A och ω). Under bokstäverna punkter. I omskriften myntmästarens namn och myntort: "+ ÆÐERED M-O LVNDO." Manus Dei är inte den enda hänvisningen till Gud på dessa mynt: Alfa och Omega är den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet, och i Bibelns bok Uppenbarelseboken – ursprungligen skriven på grekiska – förklarar Gud vid minst tre tillfällen: ”Jag är Alfa och Omega, begynnelsen och änden.”
Paradoxen med ett blomstrande myntväsende i ett land under belägring
Under Æthelred II:s oroliga regeringstid, präglad av vikingaangrepp och politiskt sönderfall, fungerade myntsystemet som en av den senanglosaxiska statens mest effektiva och centraliserade institutioner. Trots militära nederlag upprätthölls – och utvecklades – ett av Europas mest sofistikerade monetära system, ett arv från fadern kung Edgar. Edgars reform omkring 973 införde en enhetlig mynttyp och centraliserad distribution av stampar, vilket garanterade enhetlig design och hög kvalitet i hela riket. Kärnan var renovatio monetae – den regelbundna ”förnyelsen av myntet”. När en ny typ infördes ogiltigförklarades den gamla, och alla tvingades växla in sina mynt mot en avgift, monetagium, som delades mellan kronan och myntmästaren. Systemet fungerade både som kontrollinstrument och som en effektiv beskattning, särskilt viktig för att finansiera de enorma danagäld-betalningarna till vikingarna.
Myntförnyelsen fick under Æthelreds krisår även en ideologisk dimension. Ärkebiskop Wulfstan av York formulerade tanken om feos bot – ”förbättring av myntet” – där ren metall och korrekt design symboliserade andlig rening. Att återkalla och smälta ner gamla mynt sågs som en rikstäckande botgöringsakt för att blidka Guds vrede. Varje växling blev därmed en kollektiv ritual för kungadömets frälsning.
Under Æthelred II:s regeringstid fanns ett imponerande nätverk av över 80 myntorter, varav 73 är kända vid namn. Produktionen dominerades av stora befästa städer som London, Lincoln, York och Winchester, medan regionala centra som Canterbury, Chester, Exeter och Thetford också bidrog betydligt. Mindre myntorter i småstäder var ofta kortlivade. Följande mynttyper utmyntades under Aethereds regeringstid
- First Small Cross – ca 978–979
- First Hand – ca 979–985
- Second Hand – ca 985–991
- Benediction Hand – ca 991
- Crux – ca 991–997
- Small Crux – ca 995–997
- Intermediate Small Cross – ca 995–997
- Hybrider och Transitional Crux – ca 995–997
- Long Cross – ca 997–1003
- Helmet – ca 1003–1009
- Agnus Dei – ca 1009
- Last Small Cross – ca 1009–1016
England hårt drabbat och Wilton plundrat och nedbränt av Sven Tveskägg 1003
Enligt den Anglosaxiska krönikan, som är ett av få samtida dokument, berättas hur England mellan åren 978 och 1018 slogs sönder av ständiga vikingaräder, förräderi och tunga tributer. Krönikören skriver med tungt hjärta om kungars fall, städers brandrök och ett folk som gång på gång böjer knä för sina fiender. Efter mordet på den unge kung Edvard år 978 bestiger hans bror Ethelred tronen. Inledningsvis är riket fortfarande samlat, men snart börjar olyckorna hopa sig. Från år 980 kommer sjörövarflottor – först små styrkor som plundrar Southampton, Chester och kusterna kring Devon och Wales. År 982 brinner London, och över de följande åren växer hotet.
År 991 kulminerar skräcken när danerna slår jarlen Byrhtnoth vid Maldon. För första gången beslutar Ethelreds råd att betala dem för att sluta plundra – en tribut på 10 000 pund. Det blir början på en dyr vana. Även när stora flottor samlas för att möta fienden, som år 992, saboteras planerna av förräderi. År 993 leder Olav Tryggvason 93 skepp in i landet och får fred och gåvor av kungen. Men freden är bräcklig. Året därpå kommer Olav tillbaka tillsammans med Sven Tveskägg. London står emot deras belägring, men landsbygden i Essex, Kent, Sussex och Hampshire brandskattas. För att stoppa förödelsen betalas 16 000 pund, och Olav lovar att aldrig återvända som fiende.
Krigstågen fortsätter. År 997 härjas Devon, Cornwall och Nordwales, år 998 Dorset, och 999 åter drabbas Kent. Planer på motstånd faller sönder av långsamhet, oenighet och förräderi. År 1001 landstiger danerna i Devon och Isle of Wight. De engelska härarna lider upprepade nederlag, och till slut köps fred för 24 000 pund. Samma år anländer drottning Emma av Normandie – ”Elfgive Emma” – till England för att gifta sig med Ethelred. Men svek underminerar allt. År 1003 ger jarlen Elfric upp en strid mot Sven Tveskägg, som bränner Wilton och Sarum. Året därpå plundrar Sven Norwich och Thetford. 1006 härjas södra England så svårt att kungen tvingas till ännu en tribut – denna gång på 30 000 pund.
Kungens försök att bygga upp en stark flotta 1008 havererar i inre strider och förräderi. När Thorkell den Höge kommer med sin här 1009 köps ännu en lokal fred i Kent för 3 000 pund. Men härjningarna fortsätter, och 1011 belägras Canterbury och ärkebiskop Elfeah tas till fånga. Han vägrar låta sig köpas fri och mördas året därpå. För att få slut på eländet betalar England en enorm summa: 48 000 pund. År 1013 når katastrofen sin höjdpunkt. Sven Tveskägg landstiger, och efter att ha fått Northumbria och Midlands att underkasta sig drar han söderut. Oxford och Winchester ger sig, men London gör motstånd. Till slut böjer sig ändå hela landet, och Sven blir hyllad som kung. Ethelred flyr till Normandie med drottning Emma och barnen.
Men Sven dör hastigt i februari 1014. Danskarna väljer hans son Knut till kung, men de engelska stormännen kallar hem Ethelred, som lovar förbättringar och förlåtelse. Ethelred återvänder och bränner Lindseys land där Knut har stöd. Knut svarar med grymhet: gisslan som hans far fått stympas innan de skickas tillbaka. Ännu en tribut, 21 000 pund, måste betalas till Thorkells här vid Greenwich.
År 1015 återupptar Knut kriget, allierad med jarlen Edric Streona, ökänd för sina förräderier. Västsaxarna ger sig och förser fienden med hästar. Året därpå följer en rad fältslag: Edmund Järnsida, Ethelreds son, leder motståndet, vinner några drabbningar men förråds gång på gång av Edric. Slaget vid Assandun 1016 blir avgörande – Edmunds styrkor krossas och många av rikets främsta dör. Fred sluts: Edmund får Wessex, Knut resten av landet. Men redan samma år dör Edmund, och Knut blir ensam härskare.
År 1017 delar Knut riket i fyra delar och låter avrätta sin gamle bundsförvant Edric. Han gifter sig med drottning Emma, Ethelreds änka, och stärker därmed sitt grepp över England. Året därpå betalas den sista stora tributen under denna period – hela 72 000 pund från riket och ytterligare 10 500 från London – innan de flesta av de danska styrkorna återvänder hem.
I krönikan framträder en bild av ett land plågat av ständiga härjningar, där kungar gång på gång köper sig fred men bara får kortvariga uppehåll. Förräderi, splittring och långsamhet i försvar gör att fienden gång på gång återvänder. Ibland står städer som London emot belägringar, och kungar som Edmund kämpar tappert; men ofta är det elden och svärdet som talar. När Knut till sist tar makten är England utmattat – men för första gången på decennier är kriget slut.