Adolf Fredrik, 4 Öre Silvermynt 1771 - Myntsystemets brytningstid: 1766 års förordning och de unika ettårstyperna - Kaoset i Frihetstidens penningväsen
Adolf Fredrik, 4 Öre Silvermynt 1771, Attraktiv ettårstyp
Silver, 2,65 g, 21 mm. Myntmästare: Albrekt Lindberg (A.L.), verksam 1762–1773. Referens: SMB 56 (Sveriges myntbok av Delzanno). Kvalitet cirka 1/1+. viss kvarvarande lyster i fälten.
Åtsida
Konung Adolf Fredriks krönta monogram (AF) placerat centralt i fältet. Runt monogrammet löper konungens valspråk som omskrift: ”SALUS PUBLICA SALUS MEA” (Statens välfärd är min välfärd). Inskriptionen betonar den regentfilosofi som präglade Adolf Fredriks tid, där monarkens välbefinnande ansågs oskiljaktigt från folkets och statens blomstring.
Frånsida
Lilla riksvapnet under en stor kunglig krona. Vid sidorna återfinns valörangivelsen ”4. Ö. S. M.” (Silvermynt). Ovanför årtalet 1771 är myntmästaren Albrekt Lindbergs initialer ”A. L.” placerade.
Myntsystemets brytningstid: 1766 års förordning och de unika ettårstyperna - Kaoset i Frihetstidens penningväsen
Under stora delar av 1700-talet led det svenska penningväsendet av en förvirrande dualitet mellan silvermynt (SM) och kopparmynt (KM). Även om relationen officiellt var fastställd till 1:3, innebar den massiva utgivningen av papperssedlar att kurserna fluktuerade våldsamt. Gemene man tvingades navigera i ett system där en riksdaler i silver i praktiken kunde motsvara 72 mark i kopparmynt vid tiden för den stora saneringen.
1766 års förordning och riksdaleranpassningen
Som ett svar på detta utfärdades 1766 en förordning med syfte att sanera myntsystemet. Målet var att knyta den inhemska räkningen närmare den internationellt gångbara riksdalern. Denna förändring blev visuellt tydlig från och med 1770, då riksdalermynten försågs med dubbla valörbeteckningar för att underlätta omräkningen:
- 1 Riksdaler definierades nu officiellt som 3 Daler Silvermynt (SM).
- Eftersom 3 daler SM motsvarar 96 öre, blev det logiskt att skapa nya delvalörer baserade på talet 3 för att passa in i den nya riksdalsstrukturen.
De unika ettårstyperna: 16, 8 och 4 öre SM
De nya silveröresmynten som introducerades var ett direkt uttryck för denna strukturella förändring. De skapades för att fungera som exakta bråkdelar av en riksdaler:
- 16 öre SM (1770): Motsvarade exakt 1/6 Riksdaler.
- 8 öre SM (1771): Motsvarade exakt 1/12 Riksdaler.
- 4 öre SM (1771): Motsvarade exakt 1/24 Riksdaler.
Det numismatiskt mest intressanta med dessa mynt är att de alla är så kallade ettårstyper. 16-öringen präglades enbart under 1770, medan 8- och 4-öringarna endast framställdes under Adolf Fredriks sista år, 1771. Detta gör dem till eftertraktade vittnesbörd om en specifik administrativ ansträngning som snart skulle ersättas av ännu mer genomgripande reformer.
Slutet på en epok under Albrekt Lindberg
Präglingen av 4-öringen 1771 skedde under myntmästare Albrekt Lindbergs ledning. Myntet markerar slutet på den gamla markräkningen, som i praktiken hade börjat fasas ut redan när markmynten slutade präglas 1755. Efter Adolf Fredriks bortgång 1771 banades vägen för Gustaf III:s definitiva myntrealisation 1776, där riksdalern slutligen blev landets enda huvudvaluta. 4-öringen står därför som ett monument över de sista trevande stegen i ett system som försökte rädda sig själv genom logisk anpassning, precis vid horisonten av den moderna svenska mynthistorien.
Silver, 2,65 g, 21 mm. Myntmästare: Albrekt Lindberg (A.L.), verksam 1762–1773. Referens: SMB 56 (Sveriges myntbok av Delzanno). Kvalitet cirka 1/1+. viss kvarvarande lyster i fälten.
Åtsida
Konung Adolf Fredriks krönta monogram (AF) placerat centralt i fältet. Runt monogrammet löper konungens valspråk som omskrift: ”SALUS PUBLICA SALUS MEA” (Statens välfärd är min välfärd). Inskriptionen betonar den regentfilosofi som präglade Adolf Fredriks tid, där monarkens välbefinnande ansågs oskiljaktigt från folkets och statens blomstring.
Frånsida
Lilla riksvapnet under en stor kunglig krona. Vid sidorna återfinns valörangivelsen ”4. Ö. S. M.” (Silvermynt). Ovanför årtalet 1771 är myntmästaren Albrekt Lindbergs initialer ”A. L.” placerade.
Myntsystemets brytningstid: 1766 års förordning och de unika ettårstyperna - Kaoset i Frihetstidens penningväsen
Under stora delar av 1700-talet led det svenska penningväsendet av en förvirrande dualitet mellan silvermynt (SM) och kopparmynt (KM). Även om relationen officiellt var fastställd till 1:3, innebar den massiva utgivningen av papperssedlar att kurserna fluktuerade våldsamt. Gemene man tvingades navigera i ett system där en riksdaler i silver i praktiken kunde motsvara 72 mark i kopparmynt vid tiden för den stora saneringen.
1766 års förordning och riksdaleranpassningen
Som ett svar på detta utfärdades 1766 en förordning med syfte att sanera myntsystemet. Målet var att knyta den inhemska räkningen närmare den internationellt gångbara riksdalern. Denna förändring blev visuellt tydlig från och med 1770, då riksdalermynten försågs med dubbla valörbeteckningar för att underlätta omräkningen:
- 1 Riksdaler definierades nu officiellt som 3 Daler Silvermynt (SM).
- Eftersom 3 daler SM motsvarar 96 öre, blev det logiskt att skapa nya delvalörer baserade på talet 3 för att passa in i den nya riksdalsstrukturen.
De unika ettårstyperna: 16, 8 och 4 öre SM
De nya silveröresmynten som introducerades var ett direkt uttryck för denna strukturella förändring. De skapades för att fungera som exakta bråkdelar av en riksdaler:
- 16 öre SM (1770): Motsvarade exakt 1/6 Riksdaler.
- 8 öre SM (1771): Motsvarade exakt 1/12 Riksdaler.
- 4 öre SM (1771): Motsvarade exakt 1/24 Riksdaler.
Det numismatiskt mest intressanta med dessa mynt är att de alla är så kallade ettårstyper. 16-öringen präglades enbart under 1770, medan 8- och 4-öringarna endast framställdes under Adolf Fredriks sista år, 1771. Detta gör dem till eftertraktade vittnesbörd om en specifik administrativ ansträngning som snart skulle ersättas av ännu mer genomgripande reformer.
Slutet på en epok under Albrekt Lindberg
Präglingen av 4-öringen 1771 skedde under myntmästare Albrekt Lindbergs ledning. Myntet markerar slutet på den gamla markräkningen, som i praktiken hade börjat fasas ut redan när markmynten slutade präglas 1755. Efter Adolf Fredriks bortgång 1771 banades vägen för Gustaf III:s definitiva myntrealisation 1776, där riksdalern slutligen blev landets enda huvudvaluta. 4-öringen står därför som ett monument över de sista trevande stegen i ett system som försökte rädda sig själv genom logisk anpassning, precis vid horisonten av den moderna svenska mynthistorien.