Arvid Horn utnämnd till kanslipresident 1720 av Johann Carl Hedlinger
Arvid Horn utnämnd till kanslipresident 1720 av Johann Carl Hedlinger
Imponerande stor och lystrig silvermedalj i vacker originalton. Endast mindre kontaktmärken och ett tryckmärke på åtsidans kant kl. 21. 90,31g, 64mm, slät rand. Kvalitet cirka 01. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I: 167:2, Hildebrand sid 123:2 (1860), Peter Felder 34 (1978).
Åtsida
Motivet utgörs av Arvid Horns högervända bröstbild. Han är klädd i en brämad mantel och en prydlig rock som är hopfäst över bröstet med ett runt pärlsmycke. Längs den yttre kanten löper omskriften "ARV·HORN·COM·REGN·SVEC·SEN·PRÆS·CANCEL·ET·COMIT·A·1720·MARESCH·" (Arvid Horn, greve, Sveriges rikes riksråd, kanslipresident och vid 1720 års riksdag lantmarskalk). Vid den nedre kanten återfinns gravören Johann Carl Hedlingers signatur "C·HEDLINGER·F·".
Frånsida
I centrum avbildas konungamaktens regalier (krona, spira, svärd, äpple och nyckel) vilande på ett större altare. Detta omges av fyra mindre altaren som bär de fyra riksståndens sinnebilder: adelns svärd, prästeståndets bok, borgarståndets kaduceus och bondeståndets skära, alla vilande på varsitt hyende. Det centrala kungagaltaret är sammanbundet med de fyra omgivande altarna genom grova tåg (kedjor). På altarets framsida syns en tavla med kung Fredriks krönta namnchiffer omgärdat av korslagda palmblad, och därunder Arvid Horns hjärtvapen inom en oval, krönt sköld på en vapenmantel. Ovanför motivet löper devisen "AMABILI VINCVLO IVNCTI". I avskärningen under det rutiga golvet står inskriptionen: "VIRO IMMVTABILI / OB RES PATRIÆ DEXTRE FIDELITER / FELICITERQVE GESTAS / ORDO EQVEST· R·S· / IN·SEMPIT· / MEMORIAM CVDI FEC· / MDCCXX·" fördelad på sju rader.
Från karolinsk krigare till rikets räddare
Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm (1664–1742) inledde sin militära och politiska bana som en av Karl XII:s mest betrodda ledare, men kom att gå till historien som frihetstidens allra främste statsman och arkitekt. Hans resa från slagfälten i Narva och Kliszów, där han bland annat fick hästar skjutna under sig och träffades av fientliga kulor, präglades av extrem tapperhet och obrottslig lojalitet mot enväldet. Det var dock hans utomordentliga diplomatiska och administrativa begåvning som slutligen skulle forma hela Sveriges framtid. Efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709, när riket på allvar hotades av total kollaps, pest och fientliga invasioner, axlade Horn det tunga ansvaret i Stockholm. Han utnämndes till kanslipresident år 1710 och blev därmed den centrala sammanhållande kraften som lyckades hålla statsapparaten fungerande under kungens mångåriga frånvaro i det Osmanska riket.
Enväldets fall och 1720 års riksdag
När Karl XII stupade vid Fredriksten 1718 befann sig det svenska riket i en bottenlös kris. Arvid Horn agerade både snabbt och beslutsamt; han insåg genast att det karolinska enväldet omöjligen kunde fortleva och blev den drivande ideologiska kraften bakom övergången till ett lagbundet och parlamentariskt styre. Han förmådde Ulrika Eleonora att avsäga sig enväldet för att i stället väljas till drottning, och han medverkade mycket starkt till att utforma 1720 års regeringsform.
Vid den avgörande riksdagen 1720 valdes Horn till adelsståndets lantmarskalk och hanterade därmed skickligt ständernas starka intressen gentemot den nye kungen, Fredrik I. Horn manövrerade med stor politisk precision för att riksrådet och ständerna skulle få ett kraftigt ökat och lagstadgat inflytande över rikets angelägenheter, samtidigt som han i april 1720 kunde återinträda i sin roll som kanslipresident.
En idealiserad statsvision i silver
Denna magnifika silvermedalj, obestridligen ett av gravören Johann Carl Hedlingers absoluta mästerverk, slogs av Ridderskapet och adeln under just 1720 års riksdag för att hylla sin lantmarskalk till evig åminnelse. Frånsidan bär emellertid på en djupt symbolisk, och i sin historiska kontext närmast ironisk, politisk laddning. Den latinska omskriften AMABILI VINCVLO IVNCTI (Förenade genom ett älskvärt band) omramar en storslagen scen där ett centralt altare med konungamaktens regalier är sammanbundet till fyra mindre altaren, vilka representerar de fyra riksstånden.
Denna vackra och utopiska bild av en "vänskaplig förbindelse" mellan kungamakt och ständer stod i bjärt kontrast till verkligheten. I själva verket präglades 1720 års riksdag av ytterst bittra privilegiestrider, och ståndsoenigheten var betydligt större än vanligt. Medaljens budskap har därför av eftervärlden tolkats som en nära nog satirisk skildring, eller åtminstone en högst idealiserad och förhoppningsfull vision, över det oerhört sköra samhällsbygge som Arvid Horn desperat försökte hålla samman.
Fredens och förvaltningens decennier
Med makten slutgiltigt säkrad inledde Horn en nästan tjugoårig period av inrikespolitisk dominans, en era som i svensk historia kommit att kallas "Horns period". Han framträdde som en strikt pragmatisk fredspolitiker som insåg att Sverige, med sina utmattade finansiella resurser, till varje pris måste undvika nya militära stormaktsäventyr. Genom freden i Nystad 1721 lyckades han skickligt förena nödvändiga realpolitiska eftergifter med en bevarad inre konstitutionell ordning. Han navigerade därefter försiktigt i diplomatin, närmade sig sjömakterna (främst Storbritannien) och höll en medveten distans till Frankrike. Horns ekonomiska politik lade därmed en stabil grund för hela frihetstidens imponerande återhämtning.
Mösspartiets grundare och slutliga fall
Till sist föll han dock offer för det fria politiska landskap han själv varit med om att skapa. Vid riksdagen 1738–1739 hade ett yngre, mer revanschistiskt och krigsinriktat parti – Hattarna – vuxit sig starkt. De anklagade Horn för att vara för gammal, för försiktig och för svag inför utländska hot. Efter mycket hårda partistrider och riktade utrensningar tvingades den åldrade statsmannen att formellt begära avsked, vilket oåterkalleligt markerade slutet på en lång era av stabilitet. Arvid Horn avled på Ekebyholms slott 1742, men han efterlämnade ett fundamentalt politiskt arv: forskningen är idag samstämmig om att han var den absolut centrala figuren för maktens övergång från ett karolinskt envälde till frihetstidens lagbundna institutioner.
Imponerande stor och lystrig silvermedalj i vacker originalton. Endast mindre kontaktmärken och ett tryckmärke på åtsidans kant kl. 21. 90,31g, 64mm, slät rand. Kvalitet cirka 01. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I: 167:2, Hildebrand sid 123:2 (1860), Peter Felder 34 (1978).
Åtsida
Motivet utgörs av Arvid Horns högervända bröstbild. Han är klädd i en brämad mantel och en prydlig rock som är hopfäst över bröstet med ett runt pärlsmycke. Längs den yttre kanten löper omskriften "ARV·HORN·COM·REGN·SVEC·SEN·PRÆS·CANCEL·ET·COMIT·A·1720·MARESCH·" (Arvid Horn, greve, Sveriges rikes riksråd, kanslipresident och vid 1720 års riksdag lantmarskalk). Vid den nedre kanten återfinns gravören Johann Carl Hedlingers signatur "C·HEDLINGER·F·".
Frånsida
I centrum avbildas konungamaktens regalier (krona, spira, svärd, äpple och nyckel) vilande på ett större altare. Detta omges av fyra mindre altaren som bär de fyra riksståndens sinnebilder: adelns svärd, prästeståndets bok, borgarståndets kaduceus och bondeståndets skära, alla vilande på varsitt hyende. Det centrala kungagaltaret är sammanbundet med de fyra omgivande altarna genom grova tåg (kedjor). På altarets framsida syns en tavla med kung Fredriks krönta namnchiffer omgärdat av korslagda palmblad, och därunder Arvid Horns hjärtvapen inom en oval, krönt sköld på en vapenmantel. Ovanför motivet löper devisen "AMABILI VINCVLO IVNCTI". I avskärningen under det rutiga golvet står inskriptionen: "VIRO IMMVTABILI / OB RES PATRIÆ DEXTRE FIDELITER / FELICITERQVE GESTAS / ORDO EQVEST· R·S· / IN·SEMPIT· / MEMORIAM CVDI FEC· / MDCCXX·" fördelad på sju rader.
Från karolinsk krigare till rikets räddare
Arvid Bernhard Horn af Ekebyholm (1664–1742) inledde sin militära och politiska bana som en av Karl XII:s mest betrodda ledare, men kom att gå till historien som frihetstidens allra främste statsman och arkitekt. Hans resa från slagfälten i Narva och Kliszów, där han bland annat fick hästar skjutna under sig och träffades av fientliga kulor, präglades av extrem tapperhet och obrottslig lojalitet mot enväldet. Det var dock hans utomordentliga diplomatiska och administrativa begåvning som slutligen skulle forma hela Sveriges framtid. Efter det katastrofala nederlaget vid Poltava 1709, när riket på allvar hotades av total kollaps, pest och fientliga invasioner, axlade Horn det tunga ansvaret i Stockholm. Han utnämndes till kanslipresident år 1710 och blev därmed den centrala sammanhållande kraften som lyckades hålla statsapparaten fungerande under kungens mångåriga frånvaro i det Osmanska riket.
Enväldets fall och 1720 års riksdag
När Karl XII stupade vid Fredriksten 1718 befann sig det svenska riket i en bottenlös kris. Arvid Horn agerade både snabbt och beslutsamt; han insåg genast att det karolinska enväldet omöjligen kunde fortleva och blev den drivande ideologiska kraften bakom övergången till ett lagbundet och parlamentariskt styre. Han förmådde Ulrika Eleonora att avsäga sig enväldet för att i stället väljas till drottning, och han medverkade mycket starkt till att utforma 1720 års regeringsform.
Vid den avgörande riksdagen 1720 valdes Horn till adelsståndets lantmarskalk och hanterade därmed skickligt ständernas starka intressen gentemot den nye kungen, Fredrik I. Horn manövrerade med stor politisk precision för att riksrådet och ständerna skulle få ett kraftigt ökat och lagstadgat inflytande över rikets angelägenheter, samtidigt som han i april 1720 kunde återinträda i sin roll som kanslipresident.
En idealiserad statsvision i silver
Denna magnifika silvermedalj, obestridligen ett av gravören Johann Carl Hedlingers absoluta mästerverk, slogs av Ridderskapet och adeln under just 1720 års riksdag för att hylla sin lantmarskalk till evig åminnelse. Frånsidan bär emellertid på en djupt symbolisk, och i sin historiska kontext närmast ironisk, politisk laddning. Den latinska omskriften AMABILI VINCVLO IVNCTI (Förenade genom ett älskvärt band) omramar en storslagen scen där ett centralt altare med konungamaktens regalier är sammanbundet till fyra mindre altaren, vilka representerar de fyra riksstånden.
Denna vackra och utopiska bild av en "vänskaplig förbindelse" mellan kungamakt och ständer stod i bjärt kontrast till verkligheten. I själva verket präglades 1720 års riksdag av ytterst bittra privilegiestrider, och ståndsoenigheten var betydligt större än vanligt. Medaljens budskap har därför av eftervärlden tolkats som en nära nog satirisk skildring, eller åtminstone en högst idealiserad och förhoppningsfull vision, över det oerhört sköra samhällsbygge som Arvid Horn desperat försökte hålla samman.
Fredens och förvaltningens decennier
Med makten slutgiltigt säkrad inledde Horn en nästan tjugoårig period av inrikespolitisk dominans, en era som i svensk historia kommit att kallas "Horns period". Han framträdde som en strikt pragmatisk fredspolitiker som insåg att Sverige, med sina utmattade finansiella resurser, till varje pris måste undvika nya militära stormaktsäventyr. Genom freden i Nystad 1721 lyckades han skickligt förena nödvändiga realpolitiska eftergifter med en bevarad inre konstitutionell ordning. Han navigerade därefter försiktigt i diplomatin, närmade sig sjömakterna (främst Storbritannien) och höll en medveten distans till Frankrike. Horns ekonomiska politik lade därmed en stabil grund för hela frihetstidens imponerande återhämtning.
Mösspartiets grundare och slutliga fall
Till sist föll han dock offer för det fria politiska landskap han själv varit med om att skapa. Vid riksdagen 1738–1739 hade ett yngre, mer revanschistiskt och krigsinriktat parti – Hattarna – vuxit sig starkt. De anklagade Horn för att vara för gammal, för försiktig och för svag inför utländska hot. Efter mycket hårda partistrider och riktade utrensningar tvingades den åldrade statsmannen att formellt begära avsked, vilket oåterkalleligt markerade slutet på en lång era av stabilitet. Arvid Horn avled på Ekebyholms slott 1742, men han efterlämnade ett fundamentalt politiskt arv: forskningen är idag samstämmig om att han var den absolut centrala figuren för maktens övergång från ett karolinskt envälde till frihetstidens lagbundna institutioner.