Ulrika Eleonora (d.ä.) – Drottningens död på Karlbergs slott den 26 juli 1693 av Arvid Karlsteen - En sörjd drottnings sista färd
Ulrika Eleonora (d.ä.) – Drottningens död på Karlbergs slott den 26 juli 1693
Silvermedalj i hög relief med mycket kvarvarande guldskimrande lyster. Ett tilltalande exemplar. Silver, 20.19 g, 32 mm. Kvalitet god 1+. Graverad av Arvid Karlsteen. Referenser: SKM 21a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Stig Stenström 88, Hildebrand 19.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild i en klassisk, pärlsmyckad och draperad dräkt med elegant uppsatt hår. Omedelbart under bröstbilden återfinns gravören Arvid Karlsteens sammanflätade monogram ("AK"). Längs medaljens ytterkant löper den latinska omskriften: "VLR•ELEON•R•S•REGIS & SVBDIT•AMOR•AC•DELICIVM•" (Ulrika Eleonora, Sveriges drottning, konungens och undersåtarnas kärlek och glädje).
Frånsida
Ett djupt allegoriskt och himmelskt sorgemotiv. Drottningen vilar fridfullt på en molnbädd svävande uppåt, hållande en palmkvist (eller lagerkvist) i sin högra hand. Ovanför henne skymtar en drottningkrona bland molnen. Längst ner i fältet, på norra halvan av ett jordklot, ligger de jordiska regalier hon lämnat bakom sig: en krona, ett riksäpple och en spira. I den övre omskriften lyder texten: "SOLIO MELIORE RECEPTA." (Upptagen på en bättre tron). I den nedre avskärningen står biografiska data: "Nata•1656•Coron• 1680•Denat•1693" (Född 1656, krönt 1680, död 1693).
En sörjd drottnings sista färd
Sommaren 1693 föll en tung skugga över det svenska riket. På Karlbergs slott utanför Stockholm låg den blott 36-åriga drottning Ulrika Eleonora döende. Sedan 1690 hade hon lidit av en outgrundlig sjukdom som nu, tre år senare, brutit ner hennes kropp så till den grad att hon inte längre kunde gå. När hon den 26 juli 1693 tog sitt sista andetag lamslogs nationen av sorg. Hennes make, den annars så kärve enväldskonungen Karl XI, var otröstlig. Vid hennes bår fällde han de numera bevingade orden: "Här lämnar jag halva mitt hjärta." I sin privata almanacka noterade han förtvivlat att han mist en gudfruktig och dygdesam drottning "mig till stor olycka och sorg".
Medaljen som graverades av mästaren Arvid Karlsteen med anledning av hennes död fångar precis denna stämning av bottenlös förlust och himmelskt hopp. Frånsidans mäktiga budskap – att drottningen nu lämnat de tunga, jordiska maktattributen bakom sig för att ta plats på en "bättre tron" i himlen – speglar den samtida bilden av Ulrika Eleonora som ett levande helgon.
Fredspanten som erövrade folkets hjärtan
Ulrika Eleonora av Danmark kom till Sverige 1680. Äktenskapet med Karl XI var en strikt politisk allians, menad att fungera som en fredspant mellan de två arvfienderna Danmark och Sverige efter det blodiga skånska kriget. Medan hon aldrig fick, eller tog, någon politisk makt, och dessutom hamnade i en bitter och utdragen konflikt med sin dominanta svärmor Hedvig Eleonora, fann hon sin egen väg in i svenskarnas hjärtan: genom bottenlös filantropi.
Hela sju åttondelar av hennes kungliga underhåll gick oavkortat till välgörenhet. År 1693, samma år som hon dog, försörjde hon hela 17 000 utblottade människor. Hon köpte upp säd för att lindra hungersnöd i Finland och Dalarna, grundade Drottninghuset för fattiga i Stockholm och pantsatte till och med sina egna tillhörigheter för att kunna hjälpa de adelsfamiljer som drabbats hårdast av makens skoningslösa reduktion. In i det sista, bara fem dagar före sin död, undertecknade hon ett understöd till en utblottad tiggare.
Ett arv i svart och silver
Inför sin död hade drottningen en sista önskan: hon bad sin make att visa mildhet, i synnerhet mot reduktionens många offer. Hon bad också om en mycket enkel begravning så att pengarna istället kunde skänkas till de fattiga. Karl XI, oförmögen att hålla tillbaka sin sorg, trotsade dock denna önskan och arrangerade en oerhört påkostad statsbegravning i Riddarholmskyrkan. Men för att ändå hedra hennes minne och vilja lät han betala ut exakt samma hisnande summa till de fattiga som begravningen hade kostat, och utlyste två års offentlig hovsorg. Sorgen i huvudstaden var så total att det enligt samtida vittnen "knappt fanns en enda aln svart tyg mer att köpa" i hela Stockholm.
Årtalet 1693 markerar därmed slutet på livet för en av Sveriges mest osjälviska monarker. Som åtsidans latinska inskription på denna vackra guldskimrande silvermedalj så träffande förkunnar, var Ulrika Eleonora d.ä. i sanning "konungens och undersåtarnas kärlek och glädje".
Silvermedalj i hög relief med mycket kvarvarande guldskimrande lyster. Ett tilltalande exemplar. Silver, 20.19 g, 32 mm. Kvalitet god 1+. Graverad av Arvid Karlsteen. Referenser: SKM 21a (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Stig Stenström 88, Hildebrand 19.
Åtsida
Drottningens högervända bröstbild i en klassisk, pärlsmyckad och draperad dräkt med elegant uppsatt hår. Omedelbart under bröstbilden återfinns gravören Arvid Karlsteens sammanflätade monogram ("AK"). Längs medaljens ytterkant löper den latinska omskriften: "VLR•ELEON•R•S•REGIS & SVBDIT•AMOR•AC•DELICIVM•" (Ulrika Eleonora, Sveriges drottning, konungens och undersåtarnas kärlek och glädje).
Frånsida
Ett djupt allegoriskt och himmelskt sorgemotiv. Drottningen vilar fridfullt på en molnbädd svävande uppåt, hållande en palmkvist (eller lagerkvist) i sin högra hand. Ovanför henne skymtar en drottningkrona bland molnen. Längst ner i fältet, på norra halvan av ett jordklot, ligger de jordiska regalier hon lämnat bakom sig: en krona, ett riksäpple och en spira. I den övre omskriften lyder texten: "SOLIO MELIORE RECEPTA." (Upptagen på en bättre tron). I den nedre avskärningen står biografiska data: "Nata•1656•Coron• 1680•Denat•1693" (Född 1656, krönt 1680, död 1693).
En sörjd drottnings sista färd
Sommaren 1693 föll en tung skugga över det svenska riket. På Karlbergs slott utanför Stockholm låg den blott 36-åriga drottning Ulrika Eleonora döende. Sedan 1690 hade hon lidit av en outgrundlig sjukdom som nu, tre år senare, brutit ner hennes kropp så till den grad att hon inte längre kunde gå. När hon den 26 juli 1693 tog sitt sista andetag lamslogs nationen av sorg. Hennes make, den annars så kärve enväldskonungen Karl XI, var otröstlig. Vid hennes bår fällde han de numera bevingade orden: "Här lämnar jag halva mitt hjärta." I sin privata almanacka noterade han förtvivlat att han mist en gudfruktig och dygdesam drottning "mig till stor olycka och sorg".
Medaljen som graverades av mästaren Arvid Karlsteen med anledning av hennes död fångar precis denna stämning av bottenlös förlust och himmelskt hopp. Frånsidans mäktiga budskap – att drottningen nu lämnat de tunga, jordiska maktattributen bakom sig för att ta plats på en "bättre tron" i himlen – speglar den samtida bilden av Ulrika Eleonora som ett levande helgon.
Fredspanten som erövrade folkets hjärtan
Ulrika Eleonora av Danmark kom till Sverige 1680. Äktenskapet med Karl XI var en strikt politisk allians, menad att fungera som en fredspant mellan de två arvfienderna Danmark och Sverige efter det blodiga skånska kriget. Medan hon aldrig fick, eller tog, någon politisk makt, och dessutom hamnade i en bitter och utdragen konflikt med sin dominanta svärmor Hedvig Eleonora, fann hon sin egen väg in i svenskarnas hjärtan: genom bottenlös filantropi.
Hela sju åttondelar av hennes kungliga underhåll gick oavkortat till välgörenhet. År 1693, samma år som hon dog, försörjde hon hela 17 000 utblottade människor. Hon köpte upp säd för att lindra hungersnöd i Finland och Dalarna, grundade Drottninghuset för fattiga i Stockholm och pantsatte till och med sina egna tillhörigheter för att kunna hjälpa de adelsfamiljer som drabbats hårdast av makens skoningslösa reduktion. In i det sista, bara fem dagar före sin död, undertecknade hon ett understöd till en utblottad tiggare.
Ett arv i svart och silver
Inför sin död hade drottningen en sista önskan: hon bad sin make att visa mildhet, i synnerhet mot reduktionens många offer. Hon bad också om en mycket enkel begravning så att pengarna istället kunde skänkas till de fattiga. Karl XI, oförmögen att hålla tillbaka sin sorg, trotsade dock denna önskan och arrangerade en oerhört påkostad statsbegravning i Riddarholmskyrkan. Men för att ändå hedra hennes minne och vilja lät han betala ut exakt samma hisnande summa till de fattiga som begravningen hade kostat, och utlyste två års offentlig hovsorg. Sorgen i huvudstaden var så total att det enligt samtida vittnen "knappt fanns en enda aln svart tyg mer att köpa" i hela Stockholm.
Årtalet 1693 markerar därmed slutet på livet för en av Sveriges mest osjälviska monarker. Som åtsidans latinska inskription på denna vackra guldskimrande silvermedalj så träffande förkunnar, var Ulrika Eleonora d.ä. i sanning "konungens och undersåtarnas kärlek och glädje".