Pehr af Bjerkén (1765-1818) av Lea Ahlborn 1878 för Kungliga vetenskapsakademien - Ljus i mörkret och kraft i såren
Kungliga Vetenskapsakademiens minnesmedalj över Pehr af Bjerkén är slagen i silver år 1878, sextio år efter kirurgens död. Medaljen är av mindre format, 31 millimeter i diameter, 12.94 gram och är ett verk av gravören Lea Ahlborn. Kvalitet 1+, märken, KVA 138
På åtsidan möter vi Pehr af Bjerkén i profil, vänd åt höger. Han är avbildad med kort, vågigt hår och ett ansiktsuttryck som utstrålar både skärpa och lugn. Gravyren är signerad "L.A." vid halsens avskärning. Omskriften lyder: "PETR. A BJERKÉN MED. REG. ET CASTR. PRIMAR.", vilket är en förkortning för Petrus af Bjerkén Medicus Regius et Castrensis Primarius, översatt till "Pehr af Bjerkén, förste livläkare och förste fältläkare". Under bilden står levnadsåren angivna: "N. 1765 O. 1818" (Född 1765, Död 1818).
Frånsidan pryds av ett klassiskt medicinskt motiv: en ormstav (asklepiosstav) placerad vertikalt i mitten, omgiven av en lagerkrans. Ovanför motivet löper den latinska sentensen: "CAECIS REDDIDIT VISUM LAESIS VIGOREM", som i översättning lyder: "Åt de blinda gav han synen, åt de sårade kraften". I avskärningen står dedikationen: "SOCIO CHIRURGO CELEBERRIMO R. ACAD. SC. SUEC. MDCCCLXXVIII", vilket uttyds: "Kungliga Svenska Vetenskapsakademien för sin vittberömde kirurgiske ledamot, 1878".
Ljus i mörkret och kraft i såren
När man håller denna silvermedalj från 1878 i handen, håller man minnet av en man som levde i skarven mellan två epoker. Pehr af Bjerkén var en läkare som stod med ena foten i 1700-talets upplysning och den andra i 1800-talets blodiga realiteter på de finska slagfälten. Lea Ahlborns gravyr på frånsidan – en enkel ormstav omgiven av lagerblad – är sparsmakad, men den latinska texten ovanför den bär på en tyngd som få andra minnespenningar kan mäta sig med: Caecis reddidit visum laesis vigorem ("Åt de blinda gav han synen, åt de sårade kraften").
London och den nya kirurgin
Vänder vi på medaljen ser vi porträttet av den man som kom att förnya den svenska kirurgin. Pehr af Bjerkén var ett underbarn som skrevs in vid Uppsala universitet redan som fjortonåring. Men det var inte i de svenska lärosalarna han skulle finna sin slutgiltiga form. År 1793, mitt under brinnande revolutionskrig i Europa, reste han till London på ett resestipendium. Där blev han elev till de legendariska mästarna John Hunter och Henry Cline.
I London mötte han en kirurgi som var mer praktisk, mer anatomiskt grundad och mer vågad än den han sett hemma. Han imponerade på engelsmännen med sin skicklighet och togs snart till nåder som en medhjälpare. När han återvände till Stockholm 1796 hade han med sig kunskaper som skulle komma att rädda otaliga liv. Han var inte längre bara en teoretiker; han var en hantverkare i kroppens tjänst, redo att hantera skalpellen med en precision som var sällsynt i Norden.
Fältläkaren i krigets skugga
Medaljens text titulerar honom "CASTR. PRIMAR." – förste fältläkare. Det är en titel vunnen i smuts och blod. När kriget mot Ryssland bröt ut 1808, det krig som skulle kosta Sverige den östra rikshalvan, kallades Bjerkén ut i fält. Han tjänstgjorde som fältläkare i Finland och följde armén under de svåra åren 1808–1809.
Det var här, i de provisoriska fältlasaretten, som den andra delen av medaljens devis – "åt de sårade kraften" – sattes på prov. Krigskirurgi vid denna tid var en brutal kapplöpning mot infektioner och chock. Bjerkén var känd för sin diagnostiska skärpa och sin förmåga att utföra svåra ingrepp med lyckat resultat. Att han "räddade brist på såväl kirurger som sjukvårdsutrustning" vittnar om en organisatorisk talang som var lika viktig som hans kirurgiska. Han var en läkare som inte ryggade för det svåra, och som mitt i nederlagets kaos stod som en garant för vård och mänsklighet.
Serafimerlasarettet och arvet
Efter kriget utnämndes han till överkirurg vid Serafimerlasarettet i Stockholm, där han efterträdde Fredrik von Schulzenheim. Det var nu han kunde omsätta sina engelska lärdomar i full skala. Han revolutionerade undervisningen genom att tvinga ut studenterna från föreläsningssalarna och in i operationsrummen. Han ansåg att kirurgi var ett hantverk som måste läras med händerna, och han ålade sina elever att själva utföra operationer under hans överinseende.
Men Bjerkén var också en sökare. I Vetenskapsakademiens handlingar från 1815 finner vi en uppsats där han redogör för användandet av arsenik mot kräfta (cancer). Det kan idag låta främmande, men i en tid utan strålbehandling eller cytostatika var det ett försök att med vetenskaplig metodik finna botemedel mot det omöjliga. Han bedömde doserna och noterade att "möjlig, farlig eller omöjlig" verkan stod på spel.
Det brustna livet
Pehr af Bjerkéns liv blev intensivt men kort. Han insjuknade hastigt under en konsultationsresa till Göteborg 1818 och avled, endast 53 år gammal. När Vetenskapsakademien, där han varit ledamot sedan 1809, lät prägla denna medalj 1878, var det en hyllning till en pionjär.
Medaljens inskription om att ge "synen åter" syftar på hans skicklighet som ögonkirurg – en disciplin som då låg under kirurgin. Att bota starr och ge en blind människa synen åter betraktades vid denna tid närmast som ett mirakel. Genom Lea Ahlborns silvermynt lever minnet kvar av kirurgen som med engelsk skolning och svenskt stål bekämpade mörkret i patienternas ögon och döden i soldaternas sår. Han var en man som, precis som ormstavens symbolik antyder, bemästrade giftet och kniven för att tjäna livet.
Kungl. Vetenskapsakademien grundades 1739 med syftet att främja vetenskaperna och sprida kunskap till nytta för samhället, och redan under dess första decennium föddes traditionen att prägla medaljer. Den första egna medaljen slogs 1747, men det var först 1821 som minnesmedaljerna fick sin nuvarande form under Jacob Berzelius ledning. Tidigare präglades de oregelbundet, men genom reformen infördes en årlig tradition där en ny minnesmedalj över en avliden ledamot presenteras vid Akademiens högtidsdag den 31 mars. Medan man under 1700-talet ibland hyllade levande personer, slogs det nu fast att motivet strikt skulle vara en bortgången ledamot vars gärning förtjänade att förevigas. Personvalet spänner över allt från internationella storheter som Linné till idag mer bortglömda mecenater, vilket gör serien till en unik spegel av svensk vetenskapshistoria.
Funktionellt sett fungerade minnesmedaljerna under de första hundra åren ofta som så kallade premiejettoner i silver, vilka delades ut som belöning för framstående vetenskapliga uppsatser i Akademiens Handlingar. De var ursprungligen inte gratis för medlemmarna, utan intresserade ledamöter fick själva köpa eller "växla till sig" exemplar för sina samlingar. Idag är fördelningen mer ceremoniell; silvermedaljer reserveras för kungahuset, presidiet och den avlidnes anhöriga, medan medaljer i brons delas ut till ledamöter, personal och gäster. Guldexemplar är extremt sällsynta och förekommer endast då en minnesmedalj undantagsvis har använts som en särskild belöningsmedalj.
För en samlare är skiftet i präglingsteknik omkring år 1820 en avgörande detalj för att datera och identifiera objekt. De tidigaste medaljerna präglades utan ring, vilket gav oregelbundna kanter och varierande diameter då metallen flöt ut fritt vid slaget. Efter 1820 infördes en fast ring i präglingsprocessen, vilket garanterade en enhetlig diameter men lät metallmängden avgöra medaljens tjocklek. Upplagorna har genomgående varit begränsade; under 1800-talet låg silverupplagan ofta mellan 150 och 200 exemplar. I modern tid (runt år 2000) har silverupplagan sjunkit (ca 50 st) medan bronsupplagan ökat (ca 350 st).