Fredrik I: 10 Öre 1740 - Ett härligt lystrigt exemplar - Från frontlinjens soldatprins till kringskuren monark
Fredrik I: 10 Öre 1740 - Ett härligt lystrigt exemplar
Silver, 6.87g, 26mm, slät rand. Kvalitet 1+/01++, obetydligt kantex. Referens: SMB 108 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno). Myntmästare Hans Malmberg (HM) verksam 1738–1762.
Åtsida
I centrum avbildas fyra krönta dubbla F-monogram (för Fredrik) stilfullt ställda i en korsform. I de fyra vinklarna mellan monogrammens armar återfinns ytterligare fyra mindre kronor. Längs den yttre kanten löper omskriften med konungens latinska valspråk samt det specifika årtalet: "IN • DEO • SPES • MEA • 17 40 •" (I Gud mitt hopp). Längst upp bryts omskriften av en liten dekorativ blomma.
Frånsida
Fältet domineras av det stora svenska riksvapnet i form av tre öppna kronor, där två är symmetriskt placerade i den övre halvan och en i den nedre. Runt den nedre kronan står valören tydligt och vackert utskriven som "10 • ÖR / S • M •" (10 Öre Silvermynt). Längst ner, under den understa kronan, återfinns myntmästaren Hans Malmbergs initialer "H • M •".
Från frontlinjens soldatprins till kringskuren monark
När denna lystriga 10-öring i silver lämnade myntverkets pressar år 1740 markerade den inledningen på ett av frihetstidens mest dramatiska decennier. På den svenska tronen satt Fredrik I, en monark som i sin ungdom hade vuxit upp till en sann soldatprins i lantgrevskapet Hessen-Kassel, där han tidstypiskt exercerade rekryter på borggården. Han hade skapat sig en storslagen militär karriär under det spanska tronföljdskriget, där han utmärkte sig i Flandern och Rhenlandet under fältherrar som Marlborough och prins Eugène av Savoyen. Hans oerhörda mod på slagfältet var vida omvittnat; vid Liège 1702 ska han ha varit den allra förste att tränga in i fästningens bräsch med värjan i hand, och vid stormningen av Schellenbergs skansar 1704 träffades han av en kula i bröstet. Han hyllades också för sin insats vid Toulon 1707 och för sitt kraftfulla kavallerianfall som stärkte de allierades vänstra flygel i slaget vid Malplaquet 1709. Efter Karl XII:s död 1718 lyckades han skickligt navigera sig fram till den svenska tronen, vilken han besteg 1720. Men kronan hade ett högt politiskt pris: 1720 års regeringsform innebar mycket betydande inskränkningar av kungamakten.
Maktkamp och "riksförargelse"
När årtalet 1740 slogs in i detta mynt hade den en gång så handlingskraftige krigarkungen blivit en åldrad monark. Under 1720- och 1730-talen hade den svenska politiken i princip dominerats av kanslipresidenten Arvid Horn, som med stor auktoritet hade styrt landet under en period av lugn förkovran. Fredrik I, som i mångt och mycket stod främmande för frihetstidens kulturella strävanden, hade under denna tid helst ägnat sig åt jakter och andra nöjen. Särskilt uppseendeväckande blev hans utdragna kärleksaffär med den unga Hedvig Taube under 1730-talet. Hon etablerades magnifikt i ett hus alldeles i Kungshusets närhet, födde kungen fyra barn (två söner och två döttrar) och höll ett eget litet rokokohov, vilket låg helt i linje med de franska ludvigarnas tidevarv på kontinenten. I det karolinskt präglade Sverige väckte detta extravaganta leverne dock stor anstöt och kom i folkmun att benämnas som "riksförargelsen".
Denna skandal utnyttjades skoningslöst när det inrikespolitiska klimatet stramades åt under 1730-talets sista år. Det nybildade och krigslystna hattpartiet gick till frontalangrepp mot Arvid Horns fredssträvande regering, som slutligen störtades vid riksdagen 1738–39. Med lock och pock – inte minst genom att låta prästerskapet rikta skarp uppmärksamhet mot kungens relation med Hedvig Taube – tvingade hattarna Fredrik I att anpassa sig efter den nya, aggressiva politiska ordningen.
Året 1740 – Vändpunkten mot krig
Själva årtalet på myntet, 1740, markerar det avgörande startskottet för hattarnas utrikespolitiska äventyr. Målet var glasklart: att med vapenmakt ta revansch på Ryssland för de svåra territoriella förlusterna i freden i Nystad 1721. Ett fredsavtal mellan Turkiet och Ryssland i Belgrad 1739 hade inledningsvis dämpat hattarnas anfallsplaner något, men hösten 1740 skakades Europa plötsligt av två helt avgörande dödsfall då både den habsburgske kejsaren och den ryska kejsarinnan avled. Dessa dramatiska maktvakuum lämnade fältet fritt, och konjunkturerna förändrades radikalt till Sveriges fördel.
Med understöd av kung Fredriks framtvingade medverkan genomdrev hattarna formellt en krigsförklaring mot Ryssland vid riksdagen 1740–41. Trots sin ansenliga ålder vaknade den gamle kavallerigeneralens krigaranda till liv på nytt. Inför det annalkande kriget erbjöd sig Fredrik I att än en gång rida ut i fält och personligen ställa sig i spetsen för de svenska trupperna i Finland, men denna begäran avböjdes bestämt av ständerna. Det var först senare under kriget, år 1743 då general C. E. Lewenhaupt hade häktats, som riksdagen i ett mycket beträngt läge godkände att kungen återigen iklädde sig rollen som svensk överbefälhavare.
När detta olyckliga krig sedermera ledde till att de upproriska dalabönderna tågade mot Stockholm, visade Fredrik återigen prov på sin obrutna oräddhet. Han red personligen bönderna till mötes för att försöka tala förnuft med dem, och uppvisade därefter stor mildhet mot rebellerna när upproret väl var kuvat. Denna lystriga 10-öring från 1740 vilar således i en historisk brytpunkt – ett skimrande bevis från det precisa ögonblick då decennier av fredlig återuppbyggnad byttes ut mot krigets osäkerhet, under överinseende av en åldrad men stridsvillig monark.