Gustav II Adolf, Erfurt, Taler 1632 - Vackert exemplar med lyster - Sveriges intåg i Trettioåriga kriget och Purimfesten i Erfurt
Gustav II Adolf, Erfurt, Taler 1632 – Vackert exemplar med lyster
Valsverkspräglad. Ettårstyp. Silver, 28.69g, 43mm, slät rand. Kvalitet 1+/01, jämnt och tilltalande exemplar med behaglig patina. Referens: SMB 354 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
Åtsida
Motivet domineras av en strålande sol. Inuti solens centrum framträder det hebreiska tetragrammaton (Jahve). Under solen finns en latinsk inskrift på tre rader: "DEXTERA TUA / DOMINE, PERCUSSIT / INIMICUM" (Din högra hand, Herre, krossade fienden). Den omgivande yttre omskriften lyder: "A DOMINO MISSUS VIVAT GUSTAVUS ADOLPHUS" (Sänd av Herren, länge leve Gustav Adolf). Längst ned syns dekorativ ornamentik.
Frånsida
Hela fältet fylls av en elvaradig latinsk text som högtidlighåller den protestantiska segern över den katolska ligan vid Leipzig (Breitenfeld) den 7 september 1631: "DEO TER OPT. / MAX GLORIA ET / LAUS, QVI GUSTAVO / ADOLPHO SVECORUM / GOTHORUM, WAND: QVE / REGI, CONTRA CAESARE / ANUM AC LIGISTICU EX / ERCITUM, VICTORIAM / TRIBUIT AD LIPSIAM / DIE VII SEPT ANNO / MDCXXXI" (Åt Gud den tre gånger bäste och högste, ära och pris, som åt Gustav Adolf, svears, göters och venders konung, mot den kejserliga och ligistiska armén, gav segern vid Leipzig den 7 september år 1631). I den yttre omskriften refereras till firandet av denna seger, känd som den evangeliska purimfesten, i staden Erfurt: "DIES PURIM EVANGELICOR A MDCXXXII. VII. SEPT. ERFURTI CELEBRATI" (De evangeliskas purimfest firad i Erfurt den 7 september år 1632).
Denna så kallade "Purimtaler", präglad i Erfurt 1632, utgör ett direkt historiskt minnesmärke över ett av Trettioåriga krigets absolut viktigaste skeden och Gustav II Adolfs exceptionella militära framgångar. Myntets latinska inskriptioner hyllar uttryckligen den protestantiska segern över den katolska ligan vid Leipzig, idag mer känt som slaget vid Breitenfeld, den 7 september 1631. Ett år efter drabbningen firades segern med en stor tacksägelsefest i staden Erfurt – en "evangelisk purimfest" – vilket är exakt den händelse som myntet gavs ut för att hugfästa i minnet.
Det svensk-tyska skedet inleds
Orsaken till Trettioåriga krigets tredje fas, det svensk-tyska skedet (1630–1635), var den tvingande nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur Nordtyskland och därigenom förhindra fientliga flottrustningar inom den svenska intressesfären. Den 25 juni 1630 landsteg Gustav II Adolf i tyska Pommern. Målsättningen var att det gamla protestantiska tillståndet skulle återställas och att kustländerna skulle underkasta sig svenskt beskydd. Det visade sig dock inledningsvis svårt att ena de protestantiska ständerna; deras självskrivne ledare, kurfursten Johan Georg I av Sachsen, ställde sig mycket tveksam till att underordna sig den svenske kungen.
För att finansiera de enorma trupprörelserna slöt Sverige i januari 1631 fördraget i Bärwalde med Frankrike. Avtalet garanterade Sverige årliga subsidier på 400 000 riksdaler under en femårsperiod, mot det uttryckliga villkoret att Sverige upprätthöll en armé på minst 36 000 man i Tyskland. I september 1631 förfogade den protestantiska sidan över cirka 81 000 man, varav svenskarna stod för närmare 48 600 man (inklusive sachsiska och andra tyska hjälptrupper). Den kejserliga motsvarigheten uppgick samtidigt till omkring 110 000 man.
Magdeburgs fall och triumfen vid Breitenfeld
Under våren 1631 förde Gustav II Adolf ett effektivt manöverkrig mot den katolska ligans befälhavare, Johann Tserclaes von Tilly. Kungen intog bland annat Frankfurt an der Oder i april efter hänsynslösa strider och plundringar, vilket slutligen tvingade Brandenburg in i en allians. Trots dessa framgångar hann kungen inte undsätta den viktiga protestantiska metropolen Magdeburg, som den 10 maj 1631 stormades och ödelades till grunden av Tillys styrkor.
Den katolska faran drev till slut in även Sachsen i Sveriges armar. Den 7 september 1631 möttes de båda huvudarméerna i slaget vid Breitenfeld. Gustav II Adolf vann där en lysande och historiskt omvälvande seger över Tilly – exakt den seger som proklameras i myntets mittfält ("Victoriam tribuit ad Lipsiam"). Rent strategiskt innebar framgången att svenskarna plötsligt kunde vända söderut och obehindrat tåga genom Franken hela vägen ned till floden Rhen, vilket tvingade Tilly att retirera långt in i Sydtyskland.
Gudomligt uppdrag och firandet i Erfurt
Efter segern vid Breitenfeld strävade Gustav II Adolf efter att isolera Sachsen och inordna de protestantiska ständerna under exklusiv svensk ledning i ett fast förbund. Det fanns vid denna tid även grandiosa tankar om att kungen, buren av sina exempellösa militära framgångar, siktade på att låta välja sig till tysk-romersk kejsare.
Under 1632 fortsatte den svenska armén sitt erövringståg in i hjärtat av Bayern. Kungen gick över floden Lech i april – en drabbning där den åldrade Tilly sårades dödligt – och intog därefter snabbt både Augsburg och München. Under denna enorma segeryra nådde den svenska makten i Europa sin absoluta kulmen. Det var just i denna euforiska kontext som Erfurt på årsdagen av segern, den 7 september 1632, anordnade den evangeliska purimfesten. Man drog teologiska paralleller till den bibliska Esters räddning av judarna, och minnesmyntet från 1632 lät framställa Gustav II Adolf som ett direkt gudomligt sändebud (A DOMINO MISSUS) som svingat Herrens högra hand för att krossa fienden.
Slaget vid Lützen och det trettioåriga krigets slutskede
Makten i Europa lät sig dock inte rubbas så enkelt. Kejsaren återgav befälet till Albrecht von Wallenstein, som snabbt organiserade en ny stark armé, rensade Böhmen från sachsarna och började direkt hota den svenska huvudarméns livsviktiga förbindelselinjer i norr. Faran tvingade Gustav II Adolf att skynda tillbaka norrut. Den 6 november 1632 (enligt den julianska kalendern) möttes arméerna i slaget vid Lützen. Trots att sammandrabbningen slutade med en svensk seger, stupade Gustav II Adolf i Lützens dimma. Vid denna tidpunkt utgjordes endast 18 procent av den svenska hären av etniska svenskar och finnar.
Efter kungens död övertog rikskansler Axel Oxenstierna den politiska ledningen och formade 1633 Heilbronnförbundet. Den svenska armén var dock oerhört resurskrävande. I slaget vid Nördlingen i september 1634 led de protestantiska styrkorna ett förintande nederlag som krossade förbundet, varpå Sachsen och flera andra stater slöt separatfred med kejsaren i Prag 1635. För att förhindra katolsk hegemoni tvingades därmed Frankrike att träda in öppet i konflikten, vilket inledde krigets allra sista skede. Myntet från Erfurt står dock obrutet kvar som en fängslande tidsmaskin – präglat exakt i den korta, glänsande epok då den svenska militärmakten enväldigt dominerade det europeiska fastlandet.
Valsverkspräglad. Ettårstyp. Silver, 28.69g, 43mm, slät rand. Kvalitet 1+/01, jämnt och tilltalande exemplar med behaglig patina. Referens: SMB 354 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).
Åtsida
Motivet domineras av en strålande sol. Inuti solens centrum framträder det hebreiska tetragrammaton (Jahve). Under solen finns en latinsk inskrift på tre rader: "DEXTERA TUA / DOMINE, PERCUSSIT / INIMICUM" (Din högra hand, Herre, krossade fienden). Den omgivande yttre omskriften lyder: "A DOMINO MISSUS VIVAT GUSTAVUS ADOLPHUS" (Sänd av Herren, länge leve Gustav Adolf). Längst ned syns dekorativ ornamentik.
Frånsida
Hela fältet fylls av en elvaradig latinsk text som högtidlighåller den protestantiska segern över den katolska ligan vid Leipzig (Breitenfeld) den 7 september 1631: "DEO TER OPT. / MAX GLORIA ET / LAUS, QVI GUSTAVO / ADOLPHO SVECORUM / GOTHORUM, WAND: QVE / REGI, CONTRA CAESARE / ANUM AC LIGISTICU EX / ERCITUM, VICTORIAM / TRIBUIT AD LIPSIAM / DIE VII SEPT ANNO / MDCXXXI" (Åt Gud den tre gånger bäste och högste, ära och pris, som åt Gustav Adolf, svears, göters och venders konung, mot den kejserliga och ligistiska armén, gav segern vid Leipzig den 7 september år 1631). I den yttre omskriften refereras till firandet av denna seger, känd som den evangeliska purimfesten, i staden Erfurt: "DIES PURIM EVANGELICOR A MDCXXXII. VII. SEPT. ERFURTI CELEBRATI" (De evangeliskas purimfest firad i Erfurt den 7 september år 1632).
Denna så kallade "Purimtaler", präglad i Erfurt 1632, utgör ett direkt historiskt minnesmärke över ett av Trettioåriga krigets absolut viktigaste skeden och Gustav II Adolfs exceptionella militära framgångar. Myntets latinska inskriptioner hyllar uttryckligen den protestantiska segern över den katolska ligan vid Leipzig, idag mer känt som slaget vid Breitenfeld, den 7 september 1631. Ett år efter drabbningen firades segern med en stor tacksägelsefest i staden Erfurt – en "evangelisk purimfest" – vilket är exakt den händelse som myntet gavs ut för att hugfästa i minnet.
Det svensk-tyska skedet inleds
Orsaken till Trettioåriga krigets tredje fas, det svensk-tyska skedet (1630–1635), var den tvingande nödvändigheten för Sverige att driva ut de katolska arméerna ur Nordtyskland och därigenom förhindra fientliga flottrustningar inom den svenska intressesfären. Den 25 juni 1630 landsteg Gustav II Adolf i tyska Pommern. Målsättningen var att det gamla protestantiska tillståndet skulle återställas och att kustländerna skulle underkasta sig svenskt beskydd. Det visade sig dock inledningsvis svårt att ena de protestantiska ständerna; deras självskrivne ledare, kurfursten Johan Georg I av Sachsen, ställde sig mycket tveksam till att underordna sig den svenske kungen.
För att finansiera de enorma trupprörelserna slöt Sverige i januari 1631 fördraget i Bärwalde med Frankrike. Avtalet garanterade Sverige årliga subsidier på 400 000 riksdaler under en femårsperiod, mot det uttryckliga villkoret att Sverige upprätthöll en armé på minst 36 000 man i Tyskland. I september 1631 förfogade den protestantiska sidan över cirka 81 000 man, varav svenskarna stod för närmare 48 600 man (inklusive sachsiska och andra tyska hjälptrupper). Den kejserliga motsvarigheten uppgick samtidigt till omkring 110 000 man.
Magdeburgs fall och triumfen vid Breitenfeld
Under våren 1631 förde Gustav II Adolf ett effektivt manöverkrig mot den katolska ligans befälhavare, Johann Tserclaes von Tilly. Kungen intog bland annat Frankfurt an der Oder i april efter hänsynslösa strider och plundringar, vilket slutligen tvingade Brandenburg in i en allians. Trots dessa framgångar hann kungen inte undsätta den viktiga protestantiska metropolen Magdeburg, som den 10 maj 1631 stormades och ödelades till grunden av Tillys styrkor.
Den katolska faran drev till slut in även Sachsen i Sveriges armar. Den 7 september 1631 möttes de båda huvudarméerna i slaget vid Breitenfeld. Gustav II Adolf vann där en lysande och historiskt omvälvande seger över Tilly – exakt den seger som proklameras i myntets mittfält ("Victoriam tribuit ad Lipsiam"). Rent strategiskt innebar framgången att svenskarna plötsligt kunde vända söderut och obehindrat tåga genom Franken hela vägen ned till floden Rhen, vilket tvingade Tilly att retirera långt in i Sydtyskland.
Gudomligt uppdrag och firandet i Erfurt
Efter segern vid Breitenfeld strävade Gustav II Adolf efter att isolera Sachsen och inordna de protestantiska ständerna under exklusiv svensk ledning i ett fast förbund. Det fanns vid denna tid även grandiosa tankar om att kungen, buren av sina exempellösa militära framgångar, siktade på att låta välja sig till tysk-romersk kejsare.
Under 1632 fortsatte den svenska armén sitt erövringståg in i hjärtat av Bayern. Kungen gick över floden Lech i april – en drabbning där den åldrade Tilly sårades dödligt – och intog därefter snabbt både Augsburg och München. Under denna enorma segeryra nådde den svenska makten i Europa sin absoluta kulmen. Det var just i denna euforiska kontext som Erfurt på årsdagen av segern, den 7 september 1632, anordnade den evangeliska purimfesten. Man drog teologiska paralleller till den bibliska Esters räddning av judarna, och minnesmyntet från 1632 lät framställa Gustav II Adolf som ett direkt gudomligt sändebud (A DOMINO MISSUS) som svingat Herrens högra hand för att krossa fienden.
Slaget vid Lützen och det trettioåriga krigets slutskede
Makten i Europa lät sig dock inte rubbas så enkelt. Kejsaren återgav befälet till Albrecht von Wallenstein, som snabbt organiserade en ny stark armé, rensade Böhmen från sachsarna och började direkt hota den svenska huvudarméns livsviktiga förbindelselinjer i norr. Faran tvingade Gustav II Adolf att skynda tillbaka norrut. Den 6 november 1632 (enligt den julianska kalendern) möttes arméerna i slaget vid Lützen. Trots att sammandrabbningen slutade med en svensk seger, stupade Gustav II Adolf i Lützens dimma. Vid denna tidpunkt utgjordes endast 18 procent av den svenska hären av etniska svenskar och finnar.
Efter kungens död övertog rikskansler Axel Oxenstierna den politiska ledningen och formade 1633 Heilbronnförbundet. Den svenska armén var dock oerhört resurskrävande. I slaget vid Nördlingen i september 1634 led de protestantiska styrkorna ett förintande nederlag som krossade förbundet, varpå Sachsen och flera andra stater slöt separatfred med kejsaren i Prag 1635. För att förhindra katolsk hegemoni tvingades därmed Frankrike att träda in öppet i konflikten, vilket inledde krigets allra sista skede. Myntet från Erfurt står dock obrutet kvar som en fängslande tidsmaskin – präglat exakt i den korta, glänsande epok då den svenska militärmakten enväldigt dominerade det europeiska fastlandet.