Fredrik I (1720–1751), Stockholm - Riksdaler 1751. Ett underbart höglystrigt exemplar med full utprägling, hårt slagen med härligt och vasst uppstickande kanter. - En ärrad soldatprins från Hessen-Kassel
Fredrik I (1720–1751), Stockholm
Riksdaler 1751. Ett underbart höglystrigt exemplar med full utprägling, hårt slagen med härligt och vasst uppstickande kanter. Frånsidan med 11 serafer och 12 kors. Silver, 29,01 g, 42 mm. Kvalitet 01, med några obetydliga hairlines. Referens: SMB 66 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno). Med den klassiska och fyndiga randskriften: "MANIBUS NE LAEDAR AVARIS" (Må jag icke skadas av giriga händer). Gravör Daniel Fehrman. Myntmästare Hans Malmberg (HM), verksam 1738–1762.
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Konungens högervända bröstbild med tidstypisk peruk med långt utslaget hår, iklädd ett ståtligt harnesk med fältbindeln draperad över bröstet. I omskriften löper den latinska texten: "FRIDERICUS • D • G • REX • SVECIAE •", vilket översätts till: "Fredrik, med Guds nåde, Sveriges konung".
Frånsida
Sveriges stora krönta riksvapen omgivet av Serafimerkedjan bestående av 11 serafer och 12 kors. Överst löper konungens valspråk: "Gud mitt hopp". I fälten på var sin sida om vapenskölden står årtalet uppdelat som "17" och "51", och allra nederst återfinns myntmästarens initialer "H M" för Hans Malmberg.
En ärrad soldatprins från Hessen-Kassel
När denna praktfulla riksdaler präglades i Stockholm år 1751, befann sig kung Fredrik I i livets absoluta slutskede. Bakom den åldrade och sjuklige monarken låg ett stormigt liv som sträckte sig från Europas blodigaste slagfält till maktkampens centrum i den svenska stormaktens sista skälvande år. Han föddes 1676 som arvprins av Hessen-Kassel och växte upp till en äkta soldatprins. Den unge Fredrik fick visserligen en gedigen världsmannamässig och boklig uppfostran, men det var med värjan i hand han kom att göra sig ett namn. Under det pfalziska tronföljdskriget och det därefter följande spanska tronföljdskriget slogs han under legendariska fältherrar som prins Eugen av Savoyen och hertigen av Marlborough. Gång på gång var han nära att mista livet; vid Speyerbach fick han hugg i huvudet av en fransk husar, och vid stormningen av Schellenbergs skansar 1704 träffades han av en kula i bröstet. Trots skottskadan stred han heroiskt vid Höchstädt kort därefter och genomförde senare avgörande kavallerichocker vid stora drabbningar som Malplaquet 1709.
Vägen till den svenska tronen
När Karl XII:s enorma armé gick under vid Poltava samma år, började Fredrik och det hessiska huset se sig om efter nya djärva möjligheter. Sverige saknade en oomtvistad tronföljare, och genom att gifta sig med Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, kunde Fredrik positionera sig för den svenska kungakronan. Giftermålet stod 1715, och Fredrik stannade i Sverige för att leda försvaret mot de allierade makterna medan Karl XII satt fastspärrad i Stralsund.
När skottet i Fredrikshald natten till den 30 november 1718 avslutade Karl XII:s liv, agerade Fredrik med blixtrande snabbhet. Genom att omedelbart låta häkta den farlige holsteinske rådgivaren Görtz och säkra arméns krigskassa, manövrerade han skickligt ut det holsteinska partiet och banade väg för sin hustru till tronen. Ulrika Eleonora abdikerade sedan frivilligt till förmån för sin make, och våren 1720 valdes den hessiske soldaten till kung Fredrik I av Sverige. Men priset var högt: landet var utblottat, freden i Nystad 1721 innebar smärtsamma förluster av Östersjöprovinserna, och genom 1720 års regeringsform bakbands den kungliga makten nästan helt av riksrådet och ständerna. Frihetstiden var inledd.
Ett stympat kungadöme och maktens maktlöshet
Fredrik fann sig snart inkapslad i en konstitutionell tvångströja. Hans försök att återta makten vid riksdagen 1723 slogs tillbaka brutalt. I stället trädde kanslipresidenten Arvid Horn fram som landets faktiska ledare. Under Horns stränga styre inleddes en period av fredlig och välbehövlig ekonomisk återhämtning, medan kungen mestadels fick åse hur sekreta utskottet och riksrådet drog i trådarna. Med tiden anpassade sig Fredrik till situationen och lät sig nöja med de yttre privilegier kronan erbjöd.
Samtidigt som frihetstiden blev en av Sveriges främsta kulturella och vetenskapliga guldåldrar, stod kungen själv ganska likgiltig inför dessa framsteg. Han ägnade sig hellre åt jakt, storslagna nöjen och galanta äventyr, vilket stundtals rörde upp starka känslor. Hans mångåriga och öppna förhållande med hovfröken Hedvig Taube, som han installerade bekvämt och fick flera barn med, blev till en regelrätt "riksförargelse". Men i takt med att Arvid Horns maktdagar var räknade och hattpartiet drev fram ett förödande krig mot Ryssland 1741, visade den åldrade kungen att gammal soldatanda alltjämt fanns kvar. Han vädjade om enighet och erbjöd sig, trots sin höga ålder, att själv ta befälet över de svenska trupperna i Finland, vilket dock artigt men bestämt avböjdes av riksdagen.
Slutet på en era år 1751
När denna riksdaler präglades 1751, stod Sverige och konungen inför ett tronskifte. Våren 1748 hade Fredrik drabbats av upprepade slaganfall som försvagade honom så till den grad att han tidvis förlorade förmågan att skriva sitt eget namn. Lösningen blev en namnstämpel som fick representera hans underskrift på statens dokument. Den ståtliga frånsidan på detta mynt, smyckad med Serafimerkedjans elva serafer och tolv kors, bär också ett djupt symboliskt arv från hans sista år: det var Fredrik I som 1748 formellt instiftade det svenska ordensväsendet, där Serafimerorden blev rikets allra förnämsta utmärkelse.
Den 25 mars 1751, i en ålder av närmare 75 år, avled Fredrik I och begravdes sedermera i Karolinska gravkoret bredvid sin hustru och sin berömde svåger. Denna höglystriga och skarpt utpräglade riksdaler är således mycket mer än bara ett vackert mynt. Den är ett gravmonument i silver från Fredriks allra sista levnadsår, skapad av den skicklige gravören Daniel Fehrman. Myntet påminner om en tid då Sverige förvandlades från en stormakt till en experimentell parlamentarisk stat, ledd av en ärrad hessisk general som fick finna sig i att maktens egentliga centrum hade flyttat ut ur det kungliga slottets salar.
Riksdaler 1751. Ett underbart höglystrigt exemplar med full utprägling, hårt slagen med härligt och vasst uppstickande kanter. Frånsidan med 11 serafer och 12 kors. Silver, 29,01 g, 42 mm. Kvalitet 01, med några obetydliga hairlines. Referens: SMB 66 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno). Med den klassiska och fyndiga randskriften: "MANIBUS NE LAEDAR AVARIS" (Må jag icke skadas av giriga händer). Gravör Daniel Fehrman. Myntmästare Hans Malmberg (HM), verksam 1738–1762.
För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.
Åtsida
Konungens högervända bröstbild med tidstypisk peruk med långt utslaget hår, iklädd ett ståtligt harnesk med fältbindeln draperad över bröstet. I omskriften löper den latinska texten: "FRIDERICUS • D • G • REX • SVECIAE •", vilket översätts till: "Fredrik, med Guds nåde, Sveriges konung".
Frånsida
Sveriges stora krönta riksvapen omgivet av Serafimerkedjan bestående av 11 serafer och 12 kors. Överst löper konungens valspråk: "Gud mitt hopp". I fälten på var sin sida om vapenskölden står årtalet uppdelat som "17" och "51", och allra nederst återfinns myntmästarens initialer "H M" för Hans Malmberg.
En ärrad soldatprins från Hessen-Kassel
När denna praktfulla riksdaler präglades i Stockholm år 1751, befann sig kung Fredrik I i livets absoluta slutskede. Bakom den åldrade och sjuklige monarken låg ett stormigt liv som sträckte sig från Europas blodigaste slagfält till maktkampens centrum i den svenska stormaktens sista skälvande år. Han föddes 1676 som arvprins av Hessen-Kassel och växte upp till en äkta soldatprins. Den unge Fredrik fick visserligen en gedigen världsmannamässig och boklig uppfostran, men det var med värjan i hand han kom att göra sig ett namn. Under det pfalziska tronföljdskriget och det därefter följande spanska tronföljdskriget slogs han under legendariska fältherrar som prins Eugen av Savoyen och hertigen av Marlborough. Gång på gång var han nära att mista livet; vid Speyerbach fick han hugg i huvudet av en fransk husar, och vid stormningen av Schellenbergs skansar 1704 träffades han av en kula i bröstet. Trots skottskadan stred han heroiskt vid Höchstädt kort därefter och genomförde senare avgörande kavallerichocker vid stora drabbningar som Malplaquet 1709.
Vägen till den svenska tronen
När Karl XII:s enorma armé gick under vid Poltava samma år, började Fredrik och det hessiska huset se sig om efter nya djärva möjligheter. Sverige saknade en oomtvistad tronföljare, och genom att gifta sig med Karl XII:s syster, Ulrika Eleonora, kunde Fredrik positionera sig för den svenska kungakronan. Giftermålet stod 1715, och Fredrik stannade i Sverige för att leda försvaret mot de allierade makterna medan Karl XII satt fastspärrad i Stralsund.
När skottet i Fredrikshald natten till den 30 november 1718 avslutade Karl XII:s liv, agerade Fredrik med blixtrande snabbhet. Genom att omedelbart låta häkta den farlige holsteinske rådgivaren Görtz och säkra arméns krigskassa, manövrerade han skickligt ut det holsteinska partiet och banade väg för sin hustru till tronen. Ulrika Eleonora abdikerade sedan frivilligt till förmån för sin make, och våren 1720 valdes den hessiske soldaten till kung Fredrik I av Sverige. Men priset var högt: landet var utblottat, freden i Nystad 1721 innebar smärtsamma förluster av Östersjöprovinserna, och genom 1720 års regeringsform bakbands den kungliga makten nästan helt av riksrådet och ständerna. Frihetstiden var inledd.
Ett stympat kungadöme och maktens maktlöshet
Fredrik fann sig snart inkapslad i en konstitutionell tvångströja. Hans försök att återta makten vid riksdagen 1723 slogs tillbaka brutalt. I stället trädde kanslipresidenten Arvid Horn fram som landets faktiska ledare. Under Horns stränga styre inleddes en period av fredlig och välbehövlig ekonomisk återhämtning, medan kungen mestadels fick åse hur sekreta utskottet och riksrådet drog i trådarna. Med tiden anpassade sig Fredrik till situationen och lät sig nöja med de yttre privilegier kronan erbjöd.
Samtidigt som frihetstiden blev en av Sveriges främsta kulturella och vetenskapliga guldåldrar, stod kungen själv ganska likgiltig inför dessa framsteg. Han ägnade sig hellre åt jakt, storslagna nöjen och galanta äventyr, vilket stundtals rörde upp starka känslor. Hans mångåriga och öppna förhållande med hovfröken Hedvig Taube, som han installerade bekvämt och fick flera barn med, blev till en regelrätt "riksförargelse". Men i takt med att Arvid Horns maktdagar var räknade och hattpartiet drev fram ett förödande krig mot Ryssland 1741, visade den åldrade kungen att gammal soldatanda alltjämt fanns kvar. Han vädjade om enighet och erbjöd sig, trots sin höga ålder, att själv ta befälet över de svenska trupperna i Finland, vilket dock artigt men bestämt avböjdes av riksdagen.
Slutet på en era år 1751
När denna riksdaler präglades 1751, stod Sverige och konungen inför ett tronskifte. Våren 1748 hade Fredrik drabbats av upprepade slaganfall som försvagade honom så till den grad att han tidvis förlorade förmågan att skriva sitt eget namn. Lösningen blev en namnstämpel som fick representera hans underskrift på statens dokument. Den ståtliga frånsidan på detta mynt, smyckad med Serafimerkedjans elva serafer och tolv kors, bär också ett djupt symboliskt arv från hans sista år: det var Fredrik I som 1748 formellt instiftade det svenska ordensväsendet, där Serafimerorden blev rikets allra förnämsta utmärkelse.
Den 25 mars 1751, i en ålder av närmare 75 år, avled Fredrik I och begravdes sedermera i Karolinska gravkoret bredvid sin hustru och sin berömde svåger. Denna höglystriga och skarpt utpräglade riksdaler är således mycket mer än bara ett vackert mynt. Den är ett gravmonument i silver från Fredriks allra sista levnadsår, skapad av den skicklige gravören Daniel Fehrman. Myntet påminner om en tid då Sverige förvandlades från en stormakt till en experimentell parlamentarisk stat, ledd av en ärrad hessisk general som fick finna sig i att maktens egentliga centrum hade flyttat ut ur det kungliga slottets salar.