Gösta Ekman den äldre (1890–1938) - Massiv väggmonterad ensidig bronsrelief av Anders Vidar Mohammar (1938) - Sällsynt
Gösta Ekman den äldre (1890–1938)
Massiv väggmonterad ensidig bronsrelief. 381 g, 125 mm. Kvalitet 01. Slät rand. Modellerad av Anders Vidar Mohammar (1912-1993).
Åtsida
Reliefens åtsida pryds av ett uttrycksfullt och djupt modellerat vänstervänt profilporträtt av skådespelaren Gösta Ekman. Konstnären har mästerligt fångat teatergigantens distinkta och karismatiska anletsdrag. Längst ner på porträttets halsavskärning återfinns gravörens signatur: "MOHAMMAR". Under själva bröstbilden löper namnet "GÖSTA EKMAN" i eleganta, nedsänkta versaler.
Frånsida
Eftersom reliefen är ensidig utgörs frånsidan av en negativ spegelbild av åtsidans porträtt. Baksidan är försedd med ett fastlött metallfäste för väggmontering. Längs den övre kanten löper en tydlig, ingjuten text som vittnar om föremålets ursprung och syfte: "BEHÅLLNINGEN TILLFALLER GÖSTA EKMANFONDEN".
Från springpojke till teaterns kung
Frans Gösta Viktor Ekman föddes i Stockholm 1890 i en familj med knappa resurser. Hans far, som var bokhållare, avled i tuberkulos när Gösta bara var fem år gammal. Trots att modern senare gifte om sig innebar barndomens ekonomiska realiteter att Gösta redan som 13-åring tvingades börja arbeta som springpojke. Men kontorsarbetet var inte hans kall; på fritiden drogs han oemotståndligt till amatörteatern och började ta lektioner för den etablerade skådespelaren Anders de Wahl.
Genombrottet kom genom operetten, och redan 1908 stod den blott 18-årige Gösta på Oscarsteaterns scen i Glada änkan. Efter engagemang vid bland annat Svenska teatern under Albert Ranfts ledning, utvecklades han snabbt till att bli en av svensk teaters mest lysande och dominerande stjärnor under 1920- och 30-talen.
En gränslös konstnärssjäl
Gösta Ekmans register var makalöst brett. Han pendlade obehindrat mellan lättsamma komedier och den allra tyngsta dramatiken. På teaterscenen gjorde han oförglömliga tolkningar av Ibsens Peer Gynt och Hjalmar Ekdal, Shakespeares Hamlet och Shylock, samt Tolstojs Fedja. Särskilt älskad blev hans tolkning av den drömmande rockvaktmästaren Filip i Hjalmar Bergmans Kanske en diktare. Han var inte bara skådespelare utan även en driven teaterdirektör som under perioder styrde Oscarsteatern, Vasateatern, Folkteatern och Konserthusteatern.
Parallellt erövrade han vita duken. Efter stumfilmsgenombrottet i Mästerkatten i stövlar (1918) nådde han internationell ryktbarhet i titelrollen i Karl XII (1925) och inte minst som Mefistofeles i F.W. Murnaus tyska mästerverk Faust (1926). När ljudfilmen gjorde sin entré visade sig hans röst och nyansrikedom passa mediet perfekt, vilket resulterade i klassiker som Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936).
Ett tragiskt slut och en sista hyllning
Men geniet hade ett högt pris. Den enorma arbetsbördan och pressen att ständigt leverera på högsta nivå ledde till att Ekman under lång tid förlitade sig på narkotikaklassade preparat. Missbruket bröt successivt ner hans hälsa, och den 12 januari 1938 orkade hans kropp inte längre. Han avled i urinförgiftning och lunginflammation, endast 47 år gammal, mitt uppe i brinnande film- och teaterprojekt.
Sorgen efter Gösta Ekman var monumental. Vid hans jordfästning i Hedvig Eleonora kyrka stannade Sverige bokstavligen upp; radion höll en tyst minut, och över 100 000 gråtande människor kantade Stockholms gator under färden mot Norra begravningsplatsen.
Denna väggmonterade bronsrelief är en direkt, gripande länk till denna tid av landssorg. För att hedra hans minne och stödja hans efterlevande och kollegor anordnades minnesutställningar och en stor festsoaré på Oscarsteatern. Behållningen från dessa evenemang – och från försäljningen av just denna minnesrelief – gick oavkortat till den nyinstiftade Gösta Ekmanfonden. Ur denna fond har Teaterförbundet sedan 1939 delat ut det prestigefyllda Gösta Ekman-stipendiet till förtjänta skådespelare. Reliefen är därmed inte bara ett vackert porträtt av en av Sveriges största kulturikoner, utan också ett konkret bevis på den enorma kärlek och respekt som hans samtid kände för honom.
Massiv väggmonterad ensidig bronsrelief. 381 g, 125 mm. Kvalitet 01. Slät rand. Modellerad av Anders Vidar Mohammar (1912-1993).
Åtsida
Reliefens åtsida pryds av ett uttrycksfullt och djupt modellerat vänstervänt profilporträtt av skådespelaren Gösta Ekman. Konstnären har mästerligt fångat teatergigantens distinkta och karismatiska anletsdrag. Längst ner på porträttets halsavskärning återfinns gravörens signatur: "MOHAMMAR". Under själva bröstbilden löper namnet "GÖSTA EKMAN" i eleganta, nedsänkta versaler.
Frånsida
Eftersom reliefen är ensidig utgörs frånsidan av en negativ spegelbild av åtsidans porträtt. Baksidan är försedd med ett fastlött metallfäste för väggmontering. Längs den övre kanten löper en tydlig, ingjuten text som vittnar om föremålets ursprung och syfte: "BEHÅLLNINGEN TILLFALLER GÖSTA EKMANFONDEN".
Från springpojke till teaterns kung
Frans Gösta Viktor Ekman föddes i Stockholm 1890 i en familj med knappa resurser. Hans far, som var bokhållare, avled i tuberkulos när Gösta bara var fem år gammal. Trots att modern senare gifte om sig innebar barndomens ekonomiska realiteter att Gösta redan som 13-åring tvingades börja arbeta som springpojke. Men kontorsarbetet var inte hans kall; på fritiden drogs han oemotståndligt till amatörteatern och började ta lektioner för den etablerade skådespelaren Anders de Wahl.
Genombrottet kom genom operetten, och redan 1908 stod den blott 18-årige Gösta på Oscarsteaterns scen i Glada änkan. Efter engagemang vid bland annat Svenska teatern under Albert Ranfts ledning, utvecklades han snabbt till att bli en av svensk teaters mest lysande och dominerande stjärnor under 1920- och 30-talen.
En gränslös konstnärssjäl
Gösta Ekmans register var makalöst brett. Han pendlade obehindrat mellan lättsamma komedier och den allra tyngsta dramatiken. På teaterscenen gjorde han oförglömliga tolkningar av Ibsens Peer Gynt och Hjalmar Ekdal, Shakespeares Hamlet och Shylock, samt Tolstojs Fedja. Särskilt älskad blev hans tolkning av den drömmande rockvaktmästaren Filip i Hjalmar Bergmans Kanske en diktare. Han var inte bara skådespelare utan även en driven teaterdirektör som under perioder styrde Oscarsteatern, Vasateatern, Folkteatern och Konserthusteatern.
Parallellt erövrade han vita duken. Efter stumfilmsgenombrottet i Mästerkatten i stövlar (1918) nådde han internationell ryktbarhet i titelrollen i Karl XII (1925) och inte minst som Mefistofeles i F.W. Murnaus tyska mästerverk Faust (1926). När ljudfilmen gjorde sin entré visade sig hans röst och nyansrikedom passa mediet perfekt, vilket resulterade i klassiker som Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936).
Ett tragiskt slut och en sista hyllning
Men geniet hade ett högt pris. Den enorma arbetsbördan och pressen att ständigt leverera på högsta nivå ledde till att Ekman under lång tid förlitade sig på narkotikaklassade preparat. Missbruket bröt successivt ner hans hälsa, och den 12 januari 1938 orkade hans kropp inte längre. Han avled i urinförgiftning och lunginflammation, endast 47 år gammal, mitt uppe i brinnande film- och teaterprojekt.
Sorgen efter Gösta Ekman var monumental. Vid hans jordfästning i Hedvig Eleonora kyrka stannade Sverige bokstavligen upp; radion höll en tyst minut, och över 100 000 gråtande människor kantade Stockholms gator under färden mot Norra begravningsplatsen.
Denna väggmonterade bronsrelief är en direkt, gripande länk till denna tid av landssorg. För att hedra hans minne och stödja hans efterlevande och kollegor anordnades minnesutställningar och en stor festsoaré på Oscarsteatern. Behållningen från dessa evenemang – och från försäljningen av just denna minnesrelief – gick oavkortat till den nyinstiftade Gösta Ekmanfonden. Ur denna fond har Teaterförbundet sedan 1939 delat ut det prestigefyllda Gösta Ekman-stipendiet till förtjänta skådespelare. Reliefen är därmed inte bara ett vackert porträtt av en av Sveriges största kulturikoner, utan också ett konkret bevis på den enorma kärlek och respekt som hans samtid kände för honom.