Bernhard von Beskow (1796–1868) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1896 - Ett liv i vitterhetens och Akademiens tjänst
Bernhard von Beskow (1796–1868) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1896
Silver, 15.50g, 31mm, kvalitet 1+/01. Referenser: Brita Olsén, sid 338, Hyckert II, sid 158:2, Bo Svensén, sid 222.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av friherren, författaren och den ständige sekreteraren Bernhard von Beskow. Porträttet är uttrycksfullt och modellerat med hög relief; han är avbildad med skarpa anletsdrag, en markerad näsa och för tiden karaktäristiskt vågigt hår med kraftiga polisonger. Längs medaljens övre och yttre kant löper omskriften: "BERNH· V· BESKOW". I nederkanten, tätt under bröstbildens avskärning, står gravörens namn "LEA AHLBORN".
Frånsida
Ett mästerligt graverat mytologiskt motiv med två helfigurer som står vända mot varandra. Till vänster står Apollon (Apollo Musagetes) hållande sin lyra, och till höger står Hermes iklädd bevingad hatt och bevingade sandaler, bärande sin häroldsstav (kaduceus). Inom Svenska Akademien utgör dessa gudar av ålder sinnebilderna för skaldekonsten (Apollon) respektive vältaligheten (Hermes). Längs den övre kanten löper omskriften: "NOSTRUM PRÆSIDIUM ET DULCE DECUS DIU·". Omskriften är inspirerad av ett ode av Horatius och betyder Länge vårt hägn och vår ljuva prydnad, vilket antyder att det är Akademien själv (skaldekonsten och vältaligheten) som talar och hyllar sin beskyddare.
I den raka avskärningen i botten står inskriptionen i tre rader: "LITTERARUM CLARUS ET BENIGNUS / CULTOR AC PROMOTOR / OB· MDCCCLXVIII·". Den latinska texten översätts i sin helhet till: Vitterhetens frejdade och hjärtegode idkare och främjare avled år 1868. Till vänster, strax ovanför avskärningslinjen, återfinns gravörens initialer "L.A.".
Ett liv i vitterhetens och Akademiens tjänst
Den oberoende esteten och kosmopoliten
När Svenska Akademien år 1896 lät prägla denna minnesmedalj över Bernhard von Beskow, var det en ytterst sällsynt ära. Akademien lät sällan slå medaljer ett jämnt antal år efter en persons födelse, men hundraårsminnet av Beskows födelse (1796) fick inte passera obemärkt. Han föddes in i en mycket förmögen familj, vilket skänkte honom en livslång oberoende ställning och friheten att helt viga sitt liv åt kulturen och de sköna konsterna. Efter en omsorgsfull uppfostran och studier i Uppsala begav han sig 1819 ut på en flerårig europeisk resa. I Tyskland, Italien och Danmark knöt han personliga band med dåtidens absolut största kulturpersonligheter, däribland Goethe, Tieck, Schlegel och Oehlenschläger. Han återvände till Sverige med en djup, mångsidig bildning och ett världsmannamässigt sätt som kom att öppna alla dörrar i det svenska sällskapslivet, från hovet till de litterära salongerna.
Dramatikern och den motvillige teaterchefen
Beskows egna skönlitterära insatser speglade hans ambition att höja den svenska bildningsnivån. Han fann sin främsta form i det historiska dramat, starkt inspirerad av Schiller och Oehlenschläger. Hans mest hyllade verk, Torkel Knutsson och Konung Birger och hans ätt, strävade efter att ge den svenska historien en värdig dramatisk dräkt. Hans förtrogenhet med europeisk teater gjorde att han 1831 närmast påtrugades uppdraget som direktör för Kungliga Teatern. Beskow satsade enorm kraft och till och med egna pengar för att rädda teaterns ekonomi och förnya repertoaren. Han introducerade Schillers historiedramer och moderna vådeviller för den svenska publiken, men intrigerna bland skådespelarna och den konstanta ekonomiska pressen bröt ner hans humör. Han avgick efter bara ett år, utmattad men med en bestående insats för den svenska teaterhistorien i bagaget.
Akademiens hjärtegode diktator
Det var inom Svenska Akademien som Beskow fann sin sanna livsuppgift. Han valdes in 1828 och utsågs 1834 till ständig sekreterare, en post han kom att inneha i ofattbara 34 år. Han personifierade i mångt och mycket Akademien och ledde den med en försonlig men handlingskraftig diplomati. Beskow blåste nytt liv i arbetet med den stora ordboken (SAOB) 1836, lät resa minnesstenar över bortgångna poeter och skrev själv briljanta historiska minnesteckningar med en uttalad passion för att rentvå och upprätta misskända historiska gestalter. Medaljens frånsida, där skaldekonstens Apollon och vältalighetens Hermes möts, är en perfekt allegori över Beskows roll som "ett hägn" för den svenska vitterheten. Han var en generös mecenat som oförtröttligt stöttade författare och konstnärer som Tegnér, Runeberg och skulptören Fogelberg.
Den konservative polemikern
Vid sidan av den upphöjda akademiska rollen hade Beskow även en stridbar sida. Politiskt var han djupt konservativ och lojal mot kungamakten. Under de hätska tidningskrigen på 1830- och 40-talen blev han en anonym men knivskarp publicist i organ som Svenska biet, där han i satiriska flygblad och insinuanta artiklar förde ett skoningslöst krig mot den framväxande liberala pressen och Aftonbladet. Den eviga polemiken stämde dock illa överens med hans i grunden älskvärda natur, och med åren drog han sig tillbaka från journalistiken för att i stället odla rollen som en klok, måttfull och oumbärlig förmedlare inom det svenska kulturlivet. När Lea Ahlborn graverade hans drag i silver fångade hon just denne "hjärtegode främjare" – en man vars diplomati, rikedom och brinnande engagemang utgjorde navet i Sveriges litterära 1800-tal.
Silver, 15.50g, 31mm, kvalitet 1+/01. Referenser: Brita Olsén, sid 338, Hyckert II, sid 158:2, Bo Svensén, sid 222.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av friherren, författaren och den ständige sekreteraren Bernhard von Beskow. Porträttet är uttrycksfullt och modellerat med hög relief; han är avbildad med skarpa anletsdrag, en markerad näsa och för tiden karaktäristiskt vågigt hår med kraftiga polisonger. Längs medaljens övre och yttre kant löper omskriften: "BERNH· V· BESKOW". I nederkanten, tätt under bröstbildens avskärning, står gravörens namn "LEA AHLBORN".
Frånsida
Ett mästerligt graverat mytologiskt motiv med två helfigurer som står vända mot varandra. Till vänster står Apollon (Apollo Musagetes) hållande sin lyra, och till höger står Hermes iklädd bevingad hatt och bevingade sandaler, bärande sin häroldsstav (kaduceus). Inom Svenska Akademien utgör dessa gudar av ålder sinnebilderna för skaldekonsten (Apollon) respektive vältaligheten (Hermes). Längs den övre kanten löper omskriften: "NOSTRUM PRÆSIDIUM ET DULCE DECUS DIU·". Omskriften är inspirerad av ett ode av Horatius och betyder Länge vårt hägn och vår ljuva prydnad, vilket antyder att det är Akademien själv (skaldekonsten och vältaligheten) som talar och hyllar sin beskyddare.
I den raka avskärningen i botten står inskriptionen i tre rader: "LITTERARUM CLARUS ET BENIGNUS / CULTOR AC PROMOTOR / OB· MDCCCLXVIII·". Den latinska texten översätts i sin helhet till: Vitterhetens frejdade och hjärtegode idkare och främjare avled år 1868. Till vänster, strax ovanför avskärningslinjen, återfinns gravörens initialer "L.A.".
Ett liv i vitterhetens och Akademiens tjänst
Den oberoende esteten och kosmopoliten
När Svenska Akademien år 1896 lät prägla denna minnesmedalj över Bernhard von Beskow, var det en ytterst sällsynt ära. Akademien lät sällan slå medaljer ett jämnt antal år efter en persons födelse, men hundraårsminnet av Beskows födelse (1796) fick inte passera obemärkt. Han föddes in i en mycket förmögen familj, vilket skänkte honom en livslång oberoende ställning och friheten att helt viga sitt liv åt kulturen och de sköna konsterna. Efter en omsorgsfull uppfostran och studier i Uppsala begav han sig 1819 ut på en flerårig europeisk resa. I Tyskland, Italien och Danmark knöt han personliga band med dåtidens absolut största kulturpersonligheter, däribland Goethe, Tieck, Schlegel och Oehlenschläger. Han återvände till Sverige med en djup, mångsidig bildning och ett världsmannamässigt sätt som kom att öppna alla dörrar i det svenska sällskapslivet, från hovet till de litterära salongerna.
Dramatikern och den motvillige teaterchefen
Beskows egna skönlitterära insatser speglade hans ambition att höja den svenska bildningsnivån. Han fann sin främsta form i det historiska dramat, starkt inspirerad av Schiller och Oehlenschläger. Hans mest hyllade verk, Torkel Knutsson och Konung Birger och hans ätt, strävade efter att ge den svenska historien en värdig dramatisk dräkt. Hans förtrogenhet med europeisk teater gjorde att han 1831 närmast påtrugades uppdraget som direktör för Kungliga Teatern. Beskow satsade enorm kraft och till och med egna pengar för att rädda teaterns ekonomi och förnya repertoaren. Han introducerade Schillers historiedramer och moderna vådeviller för den svenska publiken, men intrigerna bland skådespelarna och den konstanta ekonomiska pressen bröt ner hans humör. Han avgick efter bara ett år, utmattad men med en bestående insats för den svenska teaterhistorien i bagaget.
Akademiens hjärtegode diktator
Det var inom Svenska Akademien som Beskow fann sin sanna livsuppgift. Han valdes in 1828 och utsågs 1834 till ständig sekreterare, en post han kom att inneha i ofattbara 34 år. Han personifierade i mångt och mycket Akademien och ledde den med en försonlig men handlingskraftig diplomati. Beskow blåste nytt liv i arbetet med den stora ordboken (SAOB) 1836, lät resa minnesstenar över bortgångna poeter och skrev själv briljanta historiska minnesteckningar med en uttalad passion för att rentvå och upprätta misskända historiska gestalter. Medaljens frånsida, där skaldekonstens Apollon och vältalighetens Hermes möts, är en perfekt allegori över Beskows roll som "ett hägn" för den svenska vitterheten. Han var en generös mecenat som oförtröttligt stöttade författare och konstnärer som Tegnér, Runeberg och skulptören Fogelberg.
Den konservative polemikern
Vid sidan av den upphöjda akademiska rollen hade Beskow även en stridbar sida. Politiskt var han djupt konservativ och lojal mot kungamakten. Under de hätska tidningskrigen på 1830- och 40-talen blev han en anonym men knivskarp publicist i organ som Svenska biet, där han i satiriska flygblad och insinuanta artiklar förde ett skoningslöst krig mot den framväxande liberala pressen och Aftonbladet. Den eviga polemiken stämde dock illa överens med hans i grunden älskvärda natur, och med åren drog han sig tillbaka från journalistiken för att i stället odla rollen som en klok, måttfull och oumbärlig förmedlare inom det svenska kulturlivet. När Lea Ahlborn graverade hans drag i silver fångade hon just denne "hjärtegode främjare" – en man vars diplomati, rikedom och brinnande engagemang utgjorde navet i Sveriges litterära 1800-tal.