Oskar II - Konst och industriutställningen i Norrköping 1906 av Adolf Lindberg

Brons, 46.98g, 45mm, kvalitet 01, mindre märken

På medaljens åtsida visas ett vänstervänt porträtt av Kung Oskar II. Längs den övre kanten löper texten "OSCAR II SVERIGES GÖT. O. VEND. KONUNG". Under bysten, längs den nedre kanten, står kungens valspråk "SVERIGES VÄL". Under kungens porträtt, vid halsavskärningen, gravörens namn: "A. LINDBERG".

Medaljens frånsida har en text som löper längs hela kanten: "KONST- OCH INDUSTRIUTSTÄLLNINGEN I NORRKÖPING 1906". Det centrala motivet består av en slät, rektangulär plakett, avsedd för gravyr. Denna plakett är omgiven av en dekorativ krans av lagerblad och eklöv.

Sveriges Nya Ansikte: Norrköpingsutställningen 1906
Sommaren 1906 vändes hela Sveriges blickar mot Norrköping. Under 3,5 månader, från 1 juni till 15 september, var staden epicentrum för nationens framtidstro. Konst- och industriutställningen 1906 var inte bara en regional mässa; den var en monumental manifestation av svensk förmåga, en folkfest i modernitetens tecken och en nationell självrannsakan i en tid av djup politisk förändring.

Evenemanget, som initierades av Norrköpings Fabriksförening och Handtverksförening, var strategiskt hopkopplat med det tjugonde allmänna svenska lantbruksmötet. Detta gav utställningen en dubbel tyngd: den visade upp både det agrara, traditionella Sverige och det nya, framväxande industrisamhället.

En Stad av Stål och Drömmar
För att hysa denna ambition krävdes en helt ny stadsdel. Huvudområdet förlades till Sylten, söder om stadskärnan, och förvandlades till en temporär stad av paviljonger och palats. Arkitekturen var i sig en uppvisning i den nya tidens estetik.

Den unge, sedermera ikoniske, arkitekten Carl Bergsten fick förtroendet att rita de mest framträdande byggnaderna. Hans huvudverk var den gigantiska Industrihallen, en koloss på 7 500 kvadratmeter som gav plats åt över 600 utställare. Lika imponerande var Konsthallen, en elegant byggnad med en öppen innergård och över 25 salar dedikerade till måleri och skulptur. Bergsten ritade även de ståtliga entrébyggnaderna och en Jaktpaviljong.

Hans kollega, Verner Northun, ansvarade för den tekniska ryggraden och nöjeslivet. Han ritade Maskinhallen (3 600 m²), den pampiga Huvudrestaurangen som tronade på Syltenberget, samt Thaliatemplet – utställningens egen teater med 500 platser.

Men utställningen stannade inte vid Syltens grindar; hela Norrköping genomgick en metamorfos. För att kunna ta emot den väntade anstormningen av besökare rustades staden upp. Vid Tyska torget restes det storslagna Göta hotell (idag Grand Hôtel). Även på den nya spårvägen, som bara varit i drift i två år, märktes satsningen. En tillfällig linje drogs från centrum ut till utställningens entré. Nya motorvagnar och öppna släpvagnar köptes in, och när trycket var som störst kunde vagnarna dra två släp fyllda med förväntansfulla besökare. Spåren fungerade också som en vital livsnerv för att transportera gods till mässområdet.

Invigning i Krisens Skugga
Utställningen öppnade i ett skört politiskt klimat. Bara ett år tidigare hade unionen med Norge upplösts, en händelse som skakat om den svenska självbilden. Denna nationella kris kastade en lång skugga över invigningen.

Den åldrige kung Oscar II, djupt påverkad av unionsupplösningen, var sjuk och kunde inte närvara vid öppnandet den 1 juni. Istället hölls invigningstalet av kronprins Gustaf (blivande Gustaf V). Hans tal var ingen lättsam formalitet; han betonade kungamaktens roll som en enande kraft "upphöjd över partierna" – en tydlig markering i en orolig tid.

Den nationella stämningen förstärktes av en pompös kantat med text av Gustaf Malmberg, som hyllade fosterlandet och "allvarsskörd" från "fädrens stam". En talande detalj var utställningsaffischen, skapad av Albert Engström. Då han tecknat den under försommaren 1905, vajade de svenska och norska flaggorna fortfarande sida vid sida med det gemensamma unionsmärket. När affischen väl prydde stadens väggar 1906 var den redan ett historiskt dokument över en förlorad epok.

Kung Oscar II kunde dock besöka staden den 3 juli för att inviga lantbruksmötet. Det var vid detta besök han enligt legenden träffade en ung servitris vid namn Moa Martinson.

Teknikens Under och Konstnärlig Elit
För de 350 000 besökare som löste biljett var utställningen en hisnande resa in i framtiden. Industri- och maskinhallarna var fyllda av tekniska underverk. ASEA visade upp Skandinaviens största elektriska maskin, en dynamo på 3 000 hästkrafter (ca 2,2 MW). Finspångs bruk imponerade med kanoner och pansarplåt, Motala verkstad med fartygsmaskiner och de Laval med ångturbiner. Bland publikmagneterna fanns också Sveriges då största lokomotiv på 96 ton och Waldemar Jungners elektriska bil.

Samtidigt var konstutställningen en kultursensation av sällan skådat mått. Med över 900 verk (vissa källor anger över 1000 alster) var det en av de viktigaste konstmönstringarna i svensk historia. Eliten var där: Anders Zorn, Carl Larsson, Prins Eugen, John Bauer och Ivar Arosenius. Även danska giganter som Peder Severin Krøyer och paret Ancher deltog. De inbjudna norska konstnärerna tackade dock nej – en tyst men talande protest efter 1905.

Ekon från 1906
När utställningen stängde den 15 september var den en odiskutabel succé. Men vad finns kvar idag? Förvånansvärt lite. De flesta av de storslagna byggnaderna var temporära och revs. Huvudrestaurangen, senare kallad Höganloft, förföll och revs slutgiltigt på 1950-talet.

Några spår lever dock vidare. Den vackra NK-villan (Nordiska Kompaniets paviljong) monterades ner och flyttades till Nyköping, där den fortfarande står. De lindar som planterades vid utställningens entré grävdes upp och bildar idag den ståtliga allén utmed Norra Kyrkogården.

Det mest kända minnesmärket är dock det mest anspråkslösa: "Moas trappa". De 80 trappsteg som den unga Helga "Moa" Martinson slet sig uppför till sitt slitsamma servitrisjobb på Huvudrestaurangen finns kvar. I sin självbiografiska roman Kungens rosor (vars titel syftar på mötet med Oscar II) gav hon evigt liv åt arbetarens perspektiv på den stora festen, och fångade ögonblicket då hon "i högsommarnatten utför de åttio trappstegen. Räknar högt ett och ett, fast hon vet så väl hur många det är."