Drottning Kristina – Avsägelsen av den svenska kronan 6 juni 1654 - En vacker, extremt sällsynt och historiskt betydelsefull tennmedalj präglad i hög relief - Det första av mig registrerade i tenn - RRR

Drottning Kristina – Avsägelsen av den svenska kronan 6 juni 1654
En vacker, extremt sällsynt och historiskt betydelsefull tennmedalj präglad i hög relief. Full lyster med endast obetydliga kontaktmärken och kabinettsslitage på de högsta punkterna. 49,1 g, 52 mm, slät rand. Kvalitet 01. Referenser: SKM 107d (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 116. Detta exemplar i tenn är oregistrerat i min stora inventering av auktionsförsäljningar som sträckte sig tillbaka till slutet av 1800-talet och som sådant det första av mig registrerade i tenn är den extremt sällsynt. RRR. Medaljen har därför givits ett extranummer.

Åtsida
Åtsidan pryds av drottning Kristinas högervända och lagerkransade bröstbild. Direkt under porträttet återfinns gravören Arvid Karlsteens signatur i form av bokstäverna "AK". I omskriften längs medaljens ytterkant löper den latinska texten: "REGINA • CHRISTINA •".

Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av det mytologiska berget Parnassos med sina dubbla toppar. På den vänstra bergstoppen stegrar sig den bevingade hästen Pegasus. I omskriften uttrycks ett tydligt, symboliskt budskap som speglar drottningens livsval: "SEDES • HÆC • SOLIO • POTIOR •", vilket fritt översatt innebär att vetenskapens och konstens säte är förmer än den kungliga tronen.

Flickan som uppfostrades till kung
När drottning Kristina var inemot sex år gammal stupade hennes far, Gustav II Adolf, i slaget vid Lützen år 1632. Förmyndarstyrelsen, ledd av rikskanslern Axel Oxenstierna, övertog ansvaret för riket. Gustav II Adolf hade efterlämnat en strikt befallning: dottern skulle få en manlig uppfostran och tillägna sig allt det vetande som krävdes för att en ung furste skulle kunna styra landet. Förmyndarna gjorde allt för att förverkliga detta; hon övades i jakt, ridning och andra manliga idrotter. Hennes intellektuella begåvning tycktes gränslös. Genom sin lärare Johannes Matthiæ förvärvade hon kunskaper i klassisk filologi, filosofi, teologi, matematik och astronomi. Hon lärde sig tala och delvis skriva franska, tyska, italienska, holländska och latin, och besatt därtill kunskaper i grekiska, hebreiska och arabiska. När Axel Oxenstierna sedan invigde henne i det offentliga livets plikter, imponerade hon djupt på omgivningen. Redan som sjuåring beskrevs hon ha ett "extraordinarie ståteligt ingenium", och Oxenstierna konstaterade senare i riksrådet att hon inte betedde sig som en kvinnsperson utan var behjärtad och av ett gott förstånd.

Tronen och kampen mot aristokratin
Kristina blev myndig den 8 december 1644 vid arton års ålder. Den franske diplomaten Pierre Chanut tecknade en beundrande bild av henne där han prisade hennes snabba och vidsynta intellekt, hennes behärskning och hennes obotliga vilja att själv styra sitt land. Under förmyndaråren hade emellertid högadeln och riksrådet tillskansat sig en enorm maktställning. För att finansiera staten hade kronans gods sålts eller donerats till adeln – en politik som historieskrivningen ofta lastat Kristinas generositet för, men som egentligen iscensattes av Axel Oxenstierna för att byta natura-intäkter mot kontanta skatter. Resultatet blev att högadeln började leva ett feodalt, furstligt lyxliv, och Kristina insåg att kungamakten riskerade att reduceras till en ren dekoration i riksrådet.

Situationen komplicerades ytterligare av att hon 1649 meddelade riksrådet sitt definitiva beslut att aldrig gifta sig, vilket satte arvriket i fara. Med enorm politisk skicklighet tog hon upp kampen mot aristokratin. Under riksdagarna 1649 och 1650 hetsade hon skickligt de ofrälse stånden mot adeln och lyckades genomdriva att hennes kusin, Karl Gustav, erkändes som Sveriges tronföljare och arvfurste. Därmed var den starka kungamakten återupprättad och arvriket räddat.

Parnassos i Norden
Parallellt med politiken förvandlade hon Stockholm till en samlingsplats för Europas främsta vetenskapsmän och intellektuella. Hon inbjöd den franske filosofen René Descartes, som anlände 1649 och undervisade henne tidiga morgnar innan han tragiskt avled i en epidemi i staden 1650. Slottets salar fylldes av ovärderliga böcker, handskrifter, mynt, medaljer och konstverk, bland annat krigsbytet från kejsar Rudolfs konstkammare i Prag. Hennes bibliotek blev ett av det dåtida Europas absolut största.

Tronavsägelsen och livet i Rom
Den 7 augusti 1651 meddelade Kristina riksrådet för första gången sin avsikt att abdikera. Hon lät sig tillfälligt övertalas att avvakta, men den 6 juni 1654 lade hon slutgiltigt ned den svenska kronan. Den verkliga orsaken, som hon hållit hemlig, var hennes långsamt mognade beslut att konvertera till katolicismen – ett brott mot svensk lag som bestraffades med förlust av alla rättigheter och landsförvisning. Hon insåg att hennes inre övertygelse var oförenlig med rollen som regent i det protestantiska Sverige. På julafton 1654 övergick hon officiellt till katolicismen i Bryssel.

Den 23 december 1655 gjorde hon ett magnifikt intåg i Rom, hyllad av påven Alexander VII. Hon bosatte sig i Palazzo Riario, vilket hon fyllde med konst och förvandlade till Roms oomstridda intellektuella och kulturella medelpunkt under tre årtionden. Trots återkommande ekonomiska kriser kring sina svenska underhållsländer och storpolitiska skandaler, såsom den ödesdigra avrättningen av hennes överhovstallmästare Monaldesco i Frankrike 1657, behöll hon sin unika suveräna status i Europa. När hon avled den 19 april 1689 förärades hon, på påvens befallning, en grav och minnesvård i S:t Peterskyrkan – en närmast unik hedersbetygelse över en av 1600-talets mest fascinerande personligheter.