Abraham Niklas Edelcrantz (1754–1821) av Mauritz Frumerie för Kungliga Vetenskapsakademien 1827 - I Apollos och Merkurius tjänst
Abraham Niklas Edelcrantz (1754–1821)
En elegant och djupt symbolisk silvermedalj, slagen av Kungliga Vetenskapsakademien 1827. Silver, 12,14 g, 31 mm. Slät rand. Kvalitet 1+ med obetydliga märken. Graverad av Mauritz Frumerie. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:57, KVA 92.
Åtsida
Åtsidan visar ett oklätt (barhuvad och utan drapering), högervänt profilporträtt av Abraham Niklas Edelcrantz. Porträttet är utfört i en stram, nyklassicistisk stil där mannens vågiga hår och markerade anletsdrag framträder tydligt. I omskriften längs medaljens kant löper hans namn och en förkortad meritlista på latin: "A • N • EDELCRANTZ L • B • R • COLL • COMM • PRAES • C • O • ST • P •" (Abraham Niklas Edelcrantz, friherre, president i Kommerskollegium, kommendör av Nordstjärneorden). Under bröstbildens avskärning återfinns gravörens initialer "M • F •".
Frånsida
Frånsidans motiv är en allegorisk mästerklass som exakt fångar Edelcrantz mångsidiga livsgärning. Två romerska gudar, Apollo (konstens och vitterhetens gud, till vänster med en lyra i handen) och Merkurius (handelns och vetenskapens gud, till höger med bevingad hjälm och häroldsstav), står på var sin sida om en piedestal. Tillsammans hjälps de åt att hänga en lagerkrans över en urna som kröner piedestalen. Över scenen löper devisen: "ILLO LAUDABIMUR AMBO" (Genom honom skola vi båda prisas). I avskärningen nederst finns en treradig latinsk dedikation: "SOCIO MERITISS • / DEF • MDCCCXXI / R • AC • SC • SV •" (Till en högt förtjänt ledamot, död 1821. Kungliga Vetenskapsakademien).
I Apollos och Merkurius tjänst
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1827 lät slå denna silvermedalj över sin bortgångne ledamot Abraham Niklas Edelcrantz, valde man ett frånsidesmotiv som var sällsynt träffande. Att låta konstens gud Apollo och handelns gud Merkurius enas om att kröna hans urna är en briljant sammanfattning av ett liv som helt saknar motstycke i svensk historia. Få gestalter har rört sig med samma självklarhet mellan parnassens skira poesi och den tunga industrins rykande ångmaskiner som just Edelcrantz.
Han föddes 1754 som Abraham Niklas Clewberg i Åbo. Under Åbo akademis glanstid skolades hans intellekt av lysande lärare som H. G. Porthan och P. Kalm. Tillsammans med studiekamraten och vännen Johan Henrik Kellgren slungades han in i den vittra världen, och hans tidiga skaldestycken väckte snabbt uppmärksamhet. När Gustav III besökte Åbo våren 1775 lade kungen märke till den unge magistern, vilket blev biljetten in i Stockholms innersta kultursfärer.
Teaterdirektören och akademiledamoten
I huvudstaden gjorde Edelcrantz (som adlades 1789) kometkarriär. Hans rojalistiska och högstämd romantiska diktning föll Gustav III helt i smaken. Det var framför allt hans gripande sorgetal över änkedrottning Lovisa Ulrika 1782 och det mäktiga Ode til svenska folket från 1786 – fyllt av glödande patriotism och fornnordisk mytologi – som cementerade hans rykte. Samma år som odet publicerades valdes han, påhejad av kungen själv, in i den nystiftade Svenska Akademien som en av De Aderton.
Hans organisatoriska talang ledde honom till posten som direktör för de kungliga teatrarna. Under Gustav III:s sjudande nydaningstid för scenkonsten var Edelcrantz kungens oumbärlige medhjälpare. Han skickades ut i Europa för att värva aktörer och hämta hem nya skådespel, men befattningen hade också en baksida. Under kungens fälttåg fick Edelcrantz ensam hantera teaterns usla finanser och en ofta upprorisk personalensemble. Dessa trassliga finanser skulle långt senare, under överståthållare A. F. Skjöldebrands hätska ledning, leda till en utdragen och bitter process där Edelcrantz anklagades för kassabrist, rykten som kom att kasta en mörk skugga över hans sista år.
Ångmaskinernas och telegrafens fader
När det gustavianska skedet gick i graven och de kulturella uppdragen förlorade sitt främsta kungliga stöd, skedde en makalös metamorfos i Edelcrantz liv. Han lade Apollos lyra åt sidan och grep tag i Merkurius häroldsstav. Hans latenta, geniala tekniska begåvning fick nu blomma ut. År 1794 lät han uppföra Sveriges första optiska telegraflinje mellan Stockholm och Drottningholm. Under det finska kriget 1808 organiserade han med enorm energi ett helt nätverk av telegrafstationer längs den svenska ostkusten, från Landsort upp till Gävle.
Men hans allra största avtryck i Sveriges industrihistoria kom efter en officiell studieresa till England 1803. Där fascinerades han gränslöst av James Watts uppfinningar. Edelcrantz insåg att framtiden stavades ångkraft. Han beställde fyra engelska ångmaskiner och tog med sig den unge mekanikern Samuel Owen till Sverige för att montera dem. Den moderna ångteknikens genombrott i landet var därmed ett faktum. År 1806 stod Edelcrantz stoltaste skapelse färdig: Eldkvarnen vid Nya Kungsholmsbron (där Stockholms stadshus står i dag). Det var landets första ångdrivna kvarn och ett industriellt experimentfält där han själv testade sina egna uppfinningar, bland annat en säkerhetsventil för ångpannor och en sinnrik spannmålstork.
Ett liv i statens tjänst
Att driva Eldkvarnen var dock ingen dans på rosor. Krigstider, vedbrist (som tvingade honom att elda med dyrt stenkol) och ständiga bråk med stadens skråväsen prövade hans uthållighet. Ändå behöll han makthavarnas gunst. År 1813 utnämndes han till president i Kommerskollegium, där han navigerade pragmatiskt mellan doktrinär frihandel och skyddspolitik. Han var dessutom förste direktör för Lantbruksakademien och satt i otaliga kommittéer.
När Abraham Niklas Edelcrantz avled 1821 – in i det sista driven av sin brinnande nyfikenhet, då han på dödsbädden lugnt analyserade och delgav de närvarande sina rent fysiska intryck av att dö – sörjdes han som ett ovanligt snille. Det friherrliga vapnet krossades vid hans grav av Gustaf Lagerbjelke. Trots fiendernas förtal stod det klart att han var en av sin tids absolut största. Genom honom hade både konstens och vetenskapens domäner berikats – och precis som silvermedaljens gudar utlovar, ska han för alltid prisas för båda.
En elegant och djupt symbolisk silvermedalj, slagen av Kungliga Vetenskapsakademien 1827. Silver, 12,14 g, 31 mm. Slät rand. Kvalitet 1+ med obetydliga märken. Graverad av Mauritz Frumerie. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:57, KVA 92.
Åtsida
Åtsidan visar ett oklätt (barhuvad och utan drapering), högervänt profilporträtt av Abraham Niklas Edelcrantz. Porträttet är utfört i en stram, nyklassicistisk stil där mannens vågiga hår och markerade anletsdrag framträder tydligt. I omskriften längs medaljens kant löper hans namn och en förkortad meritlista på latin: "A • N • EDELCRANTZ L • B • R • COLL • COMM • PRAES • C • O • ST • P •" (Abraham Niklas Edelcrantz, friherre, president i Kommerskollegium, kommendör av Nordstjärneorden). Under bröstbildens avskärning återfinns gravörens initialer "M • F •".
Frånsida
Frånsidans motiv är en allegorisk mästerklass som exakt fångar Edelcrantz mångsidiga livsgärning. Två romerska gudar, Apollo (konstens och vitterhetens gud, till vänster med en lyra i handen) och Merkurius (handelns och vetenskapens gud, till höger med bevingad hjälm och häroldsstav), står på var sin sida om en piedestal. Tillsammans hjälps de åt att hänga en lagerkrans över en urna som kröner piedestalen. Över scenen löper devisen: "ILLO LAUDABIMUR AMBO" (Genom honom skola vi båda prisas). I avskärningen nederst finns en treradig latinsk dedikation: "SOCIO MERITISS • / DEF • MDCCCXXI / R • AC • SC • SV •" (Till en högt förtjänt ledamot, död 1821. Kungliga Vetenskapsakademien).
I Apollos och Merkurius tjänst
När Kungliga Vetenskapsakademien år 1827 lät slå denna silvermedalj över sin bortgångne ledamot Abraham Niklas Edelcrantz, valde man ett frånsidesmotiv som var sällsynt träffande. Att låta konstens gud Apollo och handelns gud Merkurius enas om att kröna hans urna är en briljant sammanfattning av ett liv som helt saknar motstycke i svensk historia. Få gestalter har rört sig med samma självklarhet mellan parnassens skira poesi och den tunga industrins rykande ångmaskiner som just Edelcrantz.
Han föddes 1754 som Abraham Niklas Clewberg i Åbo. Under Åbo akademis glanstid skolades hans intellekt av lysande lärare som H. G. Porthan och P. Kalm. Tillsammans med studiekamraten och vännen Johan Henrik Kellgren slungades han in i den vittra världen, och hans tidiga skaldestycken väckte snabbt uppmärksamhet. När Gustav III besökte Åbo våren 1775 lade kungen märke till den unge magistern, vilket blev biljetten in i Stockholms innersta kultursfärer.
Teaterdirektören och akademiledamoten
I huvudstaden gjorde Edelcrantz (som adlades 1789) kometkarriär. Hans rojalistiska och högstämd romantiska diktning föll Gustav III helt i smaken. Det var framför allt hans gripande sorgetal över änkedrottning Lovisa Ulrika 1782 och det mäktiga Ode til svenska folket från 1786 – fyllt av glödande patriotism och fornnordisk mytologi – som cementerade hans rykte. Samma år som odet publicerades valdes han, påhejad av kungen själv, in i den nystiftade Svenska Akademien som en av De Aderton.
Hans organisatoriska talang ledde honom till posten som direktör för de kungliga teatrarna. Under Gustav III:s sjudande nydaningstid för scenkonsten var Edelcrantz kungens oumbärlige medhjälpare. Han skickades ut i Europa för att värva aktörer och hämta hem nya skådespel, men befattningen hade också en baksida. Under kungens fälttåg fick Edelcrantz ensam hantera teaterns usla finanser och en ofta upprorisk personalensemble. Dessa trassliga finanser skulle långt senare, under överståthållare A. F. Skjöldebrands hätska ledning, leda till en utdragen och bitter process där Edelcrantz anklagades för kassabrist, rykten som kom att kasta en mörk skugga över hans sista år.
Ångmaskinernas och telegrafens fader
När det gustavianska skedet gick i graven och de kulturella uppdragen förlorade sitt främsta kungliga stöd, skedde en makalös metamorfos i Edelcrantz liv. Han lade Apollos lyra åt sidan och grep tag i Merkurius häroldsstav. Hans latenta, geniala tekniska begåvning fick nu blomma ut. År 1794 lät han uppföra Sveriges första optiska telegraflinje mellan Stockholm och Drottningholm. Under det finska kriget 1808 organiserade han med enorm energi ett helt nätverk av telegrafstationer längs den svenska ostkusten, från Landsort upp till Gävle.
Men hans allra största avtryck i Sveriges industrihistoria kom efter en officiell studieresa till England 1803. Där fascinerades han gränslöst av James Watts uppfinningar. Edelcrantz insåg att framtiden stavades ångkraft. Han beställde fyra engelska ångmaskiner och tog med sig den unge mekanikern Samuel Owen till Sverige för att montera dem. Den moderna ångteknikens genombrott i landet var därmed ett faktum. År 1806 stod Edelcrantz stoltaste skapelse färdig: Eldkvarnen vid Nya Kungsholmsbron (där Stockholms stadshus står i dag). Det var landets första ångdrivna kvarn och ett industriellt experimentfält där han själv testade sina egna uppfinningar, bland annat en säkerhetsventil för ångpannor och en sinnrik spannmålstork.
Ett liv i statens tjänst
Att driva Eldkvarnen var dock ingen dans på rosor. Krigstider, vedbrist (som tvingade honom att elda med dyrt stenkol) och ständiga bråk med stadens skråväsen prövade hans uthållighet. Ändå behöll han makthavarnas gunst. År 1813 utnämndes han till president i Kommerskollegium, där han navigerade pragmatiskt mellan doktrinär frihandel och skyddspolitik. Han var dessutom förste direktör för Lantbruksakademien och satt i otaliga kommittéer.
När Abraham Niklas Edelcrantz avled 1821 – in i det sista driven av sin brinnande nyfikenhet, då han på dödsbädden lugnt analyserade och delgav de närvarande sina rent fysiska intryck av att dö – sörjdes han som ett ovanligt snille. Det friherrliga vapnet krossades vid hans grav av Gustaf Lagerbjelke. Trots fiendernas förtal stod det klart att han var en av sin tids absolut största. Genom honom hade både konstens och vetenskapens domäner berikats – och precis som silvermedaljens gudar utlovar, ska han för alltid prisas för båda.