Adam Afzelius (1750–1837) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1930 - Från österländska språk till Linnés innersta krets
Adam Afzelius (1750–1837) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1930
Silver, 15.24g, 31mm, kvalitet 01. Randprägling: "SILVER 1930". Referenser: Ulla Ehrensvärd 302, KVA 191. Medaljen är präglad i en upplaga om 200 exemplar, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av botanikern och läkaren Adam Afzelius. Han är avbildad i profil med tidstypisk, tillbakakammad frisyr och klädd i en rock med hög, uppfälld krage. I fältet, strax bakom nacken, återfinns gravören Erik Lindbergs monogram ("EL"). Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "ADAM· AFZELIUS· MATERIÆ· MEDICÆ· PROFESSOR· UPSAL·". I den nedre avskärningen står årtalen fördelade på tre rader: "NAT·MDCCL / OB· / MDCCCXXXVII". Det latinska originalets förkortningar utläses Adam Afzelius Materiae Medicae Professor Upsaliensis. Natus 1750 Obiit 1837. På svenska översätts detta till: Adam Afzelius, professor i materia medica i Uppsala, född 1750, död 1837.
Frånsida
Frånsidans motiv utgörs av en inramande krans av växten Afzelia bracteata, ett växtsläkte som uppkallats till Afzelius ära. Överst strålar en sexuddig stjärna. Inom kransen står huvudinskriptionen i fem centrerade rader: "DISCIPULUS / LINNÆI / PIUS· FIDELISQVE / PRÆCEPTORE / TALI· DIGNUS". Nedanför följer dedikationen i fyra rader: "SOCIO·MERITISSIMO / REG·ACAD·SCIENT· / SVEC· / MCMXXX". Under kransens bindning i nederkanten står namnet på den avbildade växten: "AFZELIA". Det latinska originalet översätts till: En hängiven och trogen lärjunge till Linné, värdig en sådan lärare. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1930.
Från österländska språk till Linnés innersta krets
Adam Afzelius akademiska bana i Uppsala inleddes egentligen med siktet inställt på en humanistisk karriär; han blev docent i österländska språk 1777. Men vid sidan av sina ordinarie studier började han åhöra den åldrade Carl von Linnés föreläsningar. Han greps av ämnet och blev snabbt en av mästarens allra mest lovande lärjungar. Afzelius knöt även starka vänskapsband med Carl Peter Thunberg, och när denne reste till Japan fick Afzelius överta hans tjänst som botanisk demonstrator.
Katastrof och triumf i Västafrika
År 1789 reste Afzelius till England, där han vann tillträde till den inflytelserike Joseph Banks nätverk och samlingar. Han erbjöds delta i en expedition till Kina, men valde istället att resa till Guineakusten och det brittiska Sierra Leone-kompaniets nyanlagda koloni Freetown år 1792. Expeditionen blev dramatisk. Sjukdom tvingade honom inledningsvis tillbaka till London, och när han återvände till Freetown 1794 drabbades kolonin av en katastrof. Franska soldater anföll och förstörde både kolonin och Afzelius noggrant insamlade naturalhistoriska samlingar och utrustning. Trots detta förkrossande bakslag lyckades han, med ekonomisk hjälp från vänner i London, återuppta sitt arbete. Han gjorde nya resor utmed kusten och djupt in i landet, och kunde 1796 återvända till Europa med ovärderliga etnografiska och naturhistoriska föremål.
Det linneanska arvet i Uppsala
Under sin frånvaro hade Afzelius promoverats till medicine hedersdoktor i Uppsala, och vid sin hemkomst blev han en av universitetets främsta lärare. År 1812 utnämndes han till professor i farmakologi (materia medica). För att hedra sin store läromästare instiftade han 1802 det Linnéska Institutet i Uppsala, vilket blev en försmak av den romantiska Linnékult som snart skulle växa fram i landet. Han ombesörjde också att Linnés egenhändiga anteckningar om sig själv (hans självbiografi) gavs ut i tryck 1823.
Att Vetenskapsakademien på frånsidan av denna medalj valde texten "En hängiven och trogen lärjunge till Linné, värdig en sådan lärare", inramad av Afzelius egen namnelev Afzelia, är ett mycket passande och vackert erkännande av en man som vigde sitt liv åt att förvalta och sprida det linneanska arvet över världen.
Silver, 15.24g, 31mm, kvalitet 01. Randprägling: "SILVER 1930". Referenser: Ulla Ehrensvärd 302, KVA 191. Medaljen är präglad i en upplaga om 200 exemplar, jämte 1 referensexemplar för Kungliga myntkabinettets samling.
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av botanikern och läkaren Adam Afzelius. Han är avbildad i profil med tidstypisk, tillbakakammad frisyr och klädd i en rock med hög, uppfälld krage. I fältet, strax bakom nacken, återfinns gravören Erik Lindbergs monogram ("EL"). Längs medaljens ytterkant löper omskriften: "ADAM· AFZELIUS· MATERIÆ· MEDICÆ· PROFESSOR· UPSAL·". I den nedre avskärningen står årtalen fördelade på tre rader: "NAT·MDCCL / OB· / MDCCCXXXVII". Det latinska originalets förkortningar utläses Adam Afzelius Materiae Medicae Professor Upsaliensis. Natus 1750 Obiit 1837. På svenska översätts detta till: Adam Afzelius, professor i materia medica i Uppsala, född 1750, död 1837.
Frånsida
Frånsidans motiv utgörs av en inramande krans av växten Afzelia bracteata, ett växtsläkte som uppkallats till Afzelius ära. Överst strålar en sexuddig stjärna. Inom kransen står huvudinskriptionen i fem centrerade rader: "DISCIPULUS / LINNÆI / PIUS· FIDELISQVE / PRÆCEPTORE / TALI· DIGNUS". Nedanför följer dedikationen i fyra rader: "SOCIO·MERITISSIMO / REG·ACAD·SCIENT· / SVEC· / MCMXXX". Under kransens bindning i nederkanten står namnet på den avbildade växten: "AFZELIA". Det latinska originalet översätts till: En hängiven och trogen lärjunge till Linné, värdig en sådan lärare. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1930.
Från österländska språk till Linnés innersta krets
Adam Afzelius akademiska bana i Uppsala inleddes egentligen med siktet inställt på en humanistisk karriär; han blev docent i österländska språk 1777. Men vid sidan av sina ordinarie studier började han åhöra den åldrade Carl von Linnés föreläsningar. Han greps av ämnet och blev snabbt en av mästarens allra mest lovande lärjungar. Afzelius knöt även starka vänskapsband med Carl Peter Thunberg, och när denne reste till Japan fick Afzelius överta hans tjänst som botanisk demonstrator.
Katastrof och triumf i Västafrika
År 1789 reste Afzelius till England, där han vann tillträde till den inflytelserike Joseph Banks nätverk och samlingar. Han erbjöds delta i en expedition till Kina, men valde istället att resa till Guineakusten och det brittiska Sierra Leone-kompaniets nyanlagda koloni Freetown år 1792. Expeditionen blev dramatisk. Sjukdom tvingade honom inledningsvis tillbaka till London, och när han återvände till Freetown 1794 drabbades kolonin av en katastrof. Franska soldater anföll och förstörde både kolonin och Afzelius noggrant insamlade naturalhistoriska samlingar och utrustning. Trots detta förkrossande bakslag lyckades han, med ekonomisk hjälp från vänner i London, återuppta sitt arbete. Han gjorde nya resor utmed kusten och djupt in i landet, och kunde 1796 återvända till Europa med ovärderliga etnografiska och naturhistoriska föremål.
Det linneanska arvet i Uppsala
Under sin frånvaro hade Afzelius promoverats till medicine hedersdoktor i Uppsala, och vid sin hemkomst blev han en av universitetets främsta lärare. År 1812 utnämndes han till professor i farmakologi (materia medica). För att hedra sin store läromästare instiftade han 1802 det Linnéska Institutet i Uppsala, vilket blev en försmak av den romantiska Linnékult som snart skulle växa fram i landet. Han ombesörjde också att Linnés egenhändiga anteckningar om sig själv (hans självbiografi) gavs ut i tryck 1823.
Att Vetenskapsakademien på frånsidan av denna medalj valde texten "En hängiven och trogen lärjunge till Linné, värdig en sådan lärare", inramad av Afzelius egen namnelev Afzelia, är ett mycket passande och vackert erkännande av en man som vigde sitt liv åt att förvalta och sprida det linneanska arvet över världen.