Adolf Fredrik (1710–1771), 2 Mark 1751 – Kastmynt till konungens kröning - Ett vackert exemplar med skärpa i porträttet och med en hel del vackert sammetsglänsande bevarad präglingsglans - Fadershjärt

Adolf Fredrik (1710–1771), 2 Mark 1751 – Kastmynt till konungens kröning

Ett vackert exemplar med skärpa i porträttet och med en hel del vackert sammetsglänsande bevarad präglingsglans. Kvalitet 1+/01+, Silver, 10.44g, 30mm (#1540). Referens: SMB 110 (Sveriges Myntbok av Delzanno).

Åtsida 

Konungens högervända bröstbild, krönt med den svenska kungakronan. Adolf Fredrik framställs i en pampig barockstil med en omfattande allongeperuk vars lockar faller ned över axlarna. Han bär en hermelinsbrämad kröningsmantel fäst över bröstet, och över manteln syns Serafimerordens kedja med dess karakteristiska kors. Porträttet präglas av den för Adolf Fredrik typiska godmodigheten och de fylliga anletsdragen. Omskriften lyder: "PECTORE IN HOC PATER EST". I detta bröst klappar ett fadershjärta (I detta bröst bor en fader).

Frånsida
En ren textyta som i saklig men högtidlig form redogör för den historiska händelse som myntet är präglat för. Texten är fördelad på sex rader och omges av en pärlrand vid kanten. Motivets enkelhet understryker myntets funktion som en officiell minnes- och utdelningspersedlar vid den kungliga ceremonin. Omskriften lyder: "ADOLPH · FRID · SVEC · GOTH · VAND · REX CORONAT · HOLMIAE D · 26 · NOVEMBER · 1751 ·" Översättning: Adolf Fredrik, Svears, Göters och Vänders konung, krönt i Stockholm den 26 november 1751.

Fadershjärtat i maktens skugga: En betraktelse över 1751 års kröningsmynt

När silvermynten regnade över den förväntansfulla folkmassan i Stockholm den 26 november 1751, bar de med sig ett budskap som var ovanligt personligt för att vara präglat på statens officiella betalningsmedel. Inskriften på åtsidan, Pectore In Hoc Pater Est – "I detta bröst bor en fader" – fångade essensen av Adolf Fredrik som människa och markerade en skarp kontrast till den politiska verklighet där han i praktiken var berövad all reell makt. Detta kastmynt i silver står som en av frihetstidens mest talande symboler för spänningen mellan individens godhet och ämbetets vanmakt.

Kastmyntet som tradition och tumult

Bruket att kasta ut mynt i samband med kungliga högtidligheter som giftermål, kröningar och begravningar har varit i dokumenterat bruk alltsedan Erik XIV:s tid. Vid dennes kröning 1561 användes kröningsriksdalern, som avbildade konungen med de nyframställda riksregalierna – kronan, äpplet och spiran – för att utdelas och utkastas som ett tecken på härskarens storsinthet. Det var dock först vid Eriks begravning som det första dedikerade kastmyntet i valören 1/2 mark framställdes, alltså ett mynt som explicit skapats för detta ändamål. Under efterföljande regenter framställdes inga sådana explicita kastmynt, även om reguljära mynt sannolikt tjänade samma syfte.

Från Gustav II Adolfs tid blev bruket mer regelbundet, för att senare upphöra som sedvänja efter Karl XIV Johans begravning 1844, då man övergick till minnespenningar som endast utdelades. Den gamla sedvänjan linjerade inte längre med tidens ideal; folksamlingarna och de tumult och slagsmål som uppstod i jakten på silvret störde de heliga processionerna snarare än förhöjde upplevelsen. Det sista minnesmyntet av den gamla standarden präglades slutligen till Oskar II:s kröning i Storkyrkan den 12 maj 1873. Adolf Fredriks 2 mark från 1751 står därmed mitt i en levande och fysisk tradition av kunglig nåd och folkligt kaos.

Vägen till tronen och konungamaktens förnedring

Adolf Fredriks väg till den svenska tronen var märklig, präglad av internationell diplomati snarare än personlig ärelystnad. Han valdes 1743 som en del av en fredsuppgörelse med Ryssland, en "billig fred" som krävde hans succession som pris för att Finland skulle återlämnas. När han kröntes 1751 var han redan djupt involverad i de konflikter som skulle definiera hans regeringstid. Frihetstidens författning reducerade kungen till en ceremoniell figur, en utveckling som kulminerade i införandet av den kungliga namnstämpeln 1756. Inskriften på myntet får i detta ljus en nästan tragisk underton; det var ett fadershjärta som bultade i en konstitutionell tvångströja. Genom att pryda sin kröningsgåva med ord om sitt "bröst" sökte han en emotionell kontakt med undersåtarna, bortom riksrådets kalla protokoll.

Svarvstolen och det enskilda livet

Medan kröningsmyntet visar en kung i full barockornat, fanns Adolf Fredriks sanna lycka långt från rikssalen. Han var en man av "naturlig hjärtats godhet", vars främsta intressen gällde soldatexercis och den berömda svarvstolen, till vilken han ofta tog sin tillflykt undan regeringsbekymren. Det är detta "fadershjärta" som myntet anspelar på – en kung som var genuint omtyckt för sitt vänliga sätt och sin omsorg om familjen. Han saknade den politiska begåvningen att navigera frihetstidens partiväsen, men ägde en mänsklig värme som gjorde honom förtjänt av epitetet "den gode". Hans hov förde ett glansfullt liv som inte skådats sedan drottning Kristinas dagar, men kungen själv förblev en enkel själ i hjärtat.

Arvet efter "den milde"

Adolf Fredriks regering blev höjdpunkten av konungamaktens förnedring, men också begynnelsen till en reaktion till dess förmån. Den växande inre oredan och rikets yttre vanmakt fick många undersåtar att i stillhet längta efter en starkare monarki. Kastmyntet från 1751 bär på så sätt fröet till en förändring; genom att betona konungen som en personlig "fader" lades grunden för det gustavianska kungaidealet. När Adolf Fredrik plötsligt avled i ett slaganfall 1771, efterlämnade han en bild av en regent som, trots att han saknade maktens redskap, ägde den mänskliga kvalitet som detta vackra silvermynt så stolt proklamerade vid hans kröning. Han vilar idag i Riddarholmskyrkan, men genom detta sammetsglänsande kastmynt lever bilden av "den gode fadern" kvar.