Adolf Fredrik ankommer Stockholm 1769 av Daniel Fehrman och Gustaf Ljungberger - Maktkampen och den framtvingade riksdagen

Adolf Fredrik ankommer Stockholm 1769 av Daniel Fehrman och Gustaf Ljungberger
Konungens tacksamhet för det festliga mottagandet i Stockholm den 26 juni 1769 då han återkom efter den avbrutna riksdagen i Norrköping. Åtsidan graverad av Daniel Fehrman och frånsidan av Gustaf Ljungberger. Kvalitet 1+/01, Referenser: SKM 67c (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 47 (1874/1875). 13.72g, 34mm, Ex MISAB auktion 8:929. Sällsynt.

Åtsida
Högervänd bröstbild av konung Adolf Fredrik, avbildad barhuvad med håret samlat i en nackrosett. Längs myntets kant löper omskriften: "ADOLPHUS FRID. D. G. REX SVECIAE." (Adolf Fredrik, med Guds nåde Sveriges konung). Under konungens bröstbild är gravören Daniel Fehrmans initialer "D. F." placerade.

Frånsida
En detaljerad topografisk vy över Stockholm sedd från Saltsjön, med Skeppsbron, Stockholms slott och stadens kyrktorn i bakgrunden. På redden i förgrunden ligger flera skepp med hissade segel. Den övre omskriften lyder: "ANIMO GRATISSIMA NOSTRO" (Mycket glädjande för vårt sinne). I den nedre avskärningen visas Stockholms skyddshelgon S:t Erik i en sköld inramad av festonger, flankerad av texten "D 26 IUN" och årtalet "17 69" (Den 26 juni 1769). Denna sida är formgiven av Gustaf Ljungberger.

Maktkampen och den framtvingade riksdagen
När Adolf Fredrik anlände till Stockholm i slutet av juni 1769 var det kulmen på en av den svenska frihetstidens mest dramatiska inrikespolitiska kriser. Makten i Sverige växlade under denna epok mellan Hattpartiet och Mösspartiet. Sedan 1765 hade de yngre Mössorna haft makten, vilket innebar en stram ekonomisk politik och ett närmande till Ryssland och England. Detta väckte starkt missnöje hos både Hattarna, som stöddes av Frankrike, och hos hovet, lett av den makthungriga drottning Lovisa Ulrika som ständigt strävade efter att utöka kungamakten.

I slutet av 1768 hade det politiska läget blivit ohållbart. Hovet och Hattarna krävde att en urtima riksdag skulle sammankallas för att fälla Mössornas regering. När rådet vägrade, tillgrep Adolf Fredrik en drastisk och historiskt unik åtgärd: den 12 december 1768 lade han ned kronan och förklarade att han vägrade att skriva under några statshandlingar förrän riksdagen hade sammankallats. Denna händelse, känd som decemberkrisen, lamslog statsapparaten. Efter sex dagars kunglig strejk, och under hot om en väpnad revolt från hovets anhängare, tvingades rådet ge med sig.

Politiskt spel i Norrköping
Mössorna, som fortfarande kontrollerade rådet, försökte dock en sista manöver. För att undvika det starka rojalistiska inflytandet och de fientligt inställda folkmassorna i Stockholm, beslutade de att riksdagen skulle sammanträda i Norrköping våren 1769. Detta drag var ämnat att skydda Mösspartiets majoritet, men det misslyckades kapitalt. Valen till riksdagen resulterade i en jordskredsseger för Hattarna och hovpartiet, som hade drivit en intensiv och fransksponsrad valkampanj.

När ständerna väl samlades i Norrköping i april 1769 stod det omedelbart klart att Mössorna hade förlorat. Regeringen avskedades och ersattes av ett råd lojalt med Hattarna och kungaparet. När maktövertagandet var säkrat fanns det inte längre någon anledning för riksdagen att stanna kvar i landsorten. Man beslutade därför att flytta förhandlingarna tillbaka till huvudstaden.

Kungens triumfatoriska återkomst
Den 26 juni 1769 genomförde Adolf Fredrik sin storslagna återkomst till Stockholm. Mottagandet var oerhört festligt och orkestrerat för att framstå som en stor rojalistisk triumf. Folkmassorna jublade, salut avlossades och staden var smyckad för att välkomna den monark som nyss hade tvingat fram ett maktskifte genom sin vägran att regera. För kungaparet kändes det som en personlig seger över konstitutionen, även om det snart skulle visa sig att Hattarna hade föga intresse av att faktiskt ge konungen mer makt nu när de själva hade tagit över rådet.

Den minnesmedalj som präglades med anledning av händelsen är ett uttryck för konungens officiella tacksamhet över borgarnas välkomnande. Texten "ANIMO GRATISSIMA NOSTRO" (Mycket glädjande för vårt sinne) speglar den lättnad och det segerrus som präglade hovet denna försommardag.

Stockholm i silver
Denna medalj är inte bara ett politiskt dokument, utan också ett framstående numismatiskt konstverk som förenar två av Sveriges främsta gravörer: Daniel Fehrman och hans svärson Gustaf Ljungberger. Frånsidans vy över Stockholm är exceptionellt detaljerad och utgör ett värdefullt tidsdokument över stadens topografi och den livliga sjöfarten på Strömmen under 1700-talets mitt. Silvrets höga kvalitet och Ljungbergers mästerliga hantering av djup och perspektiv i Skeppsbroraden gör medaljen till ett av de vackraste Stockholmsmotiven i svensk medaljkonst. Det är en glänsande hyllning till den dag då Adolf Fredrik klev iland som en hyllad segerherre i sin egen huvudstad.