Adolf Fredrik, Avesta, 2 Öre SM 1768 - Ett härligt rött exemplar

Kvalitet 01, men som vanligt för typen svagt utpräglad. Koppar, 28,41 g, 34 mm. Ruträfflad rand. Graverad av Carl Johan Wikman (verksam 1751–1771) och präglad under myntmästare Albrekt Lindberg (verksam 1762–1773) i Avesta. Referens: SMB 194 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).

Åtsida
I centrum vilar en krönt vapensköld med ett stående lejon (Folkungaätten) ovanför snedställda ginbalkar. I omskriften längs kanten, delat av tre mindre kronor, löper förkortningen: "A F S G V R". Denna inskrift står för det latinska Adolphus Fridericus Svecorum Gothorum Vandalorum Rex, vilket översätts till: "Adolf Fredrik, Svears, Göters och Venders konung".

Frånsida
Motivet domineras av två korslagda dalpilar. I vinklarna på var sin sida om pilarna står valören "2 ÖR" och "S M" (Silvermynt). Överst i fältet vilar en krona, och i den nedre vinkeln återfinns årtalet "1768".

Präglingshistorisk notis
Detta mynt är ett typiskt och fascinerande exempel på 1700-talets massproduktion av växelmynt i Avesta. Det är svagt utpräglat, vilket är standard då fullt utpräglade exemplar av denna typ i praktiken inte existerar. Det utgör även ett obetydligt "kantexemplar". När myntämnena stansades ur kopparplåtarna skedde utstansningen ofta med viss överlappning för att maximera materialanvändningen, då valsningen av plåtarna kostade mycket i både tid och pengar. Eftersom detta var en lågvalör avsedd för allmänhetens dagliga handel, var den estetiska kvaliteten underordnad produktionstakten.

En bricka i stormakternas spel
När denna massiva kopparslant rullade ut från Avesta myntverk 1768 befann sig Sveriges kung, Adolf Fredrik, i centrum av en av frihetstidens mest dramatiska politiska kriser. Vägen till tronen hade dock inletts långt utanför landets gränser. Adolf Fredrik föddes 1710 som furstbiskop av Lübeck och tillhörde det holstein-gottorpska huset. Att han överhuvudtaget hamnade i Sverige berodde på storpolitik: efter hattpartiets katastrofala krig mot Ryssland 1741–1743 tvingades Sverige acceptera den ryska tsarinnan Elisabets fredsvillkor, vilket innebar att hennes handplockade kandidat, Adolf Fredrik, utsågs till svensk tronföljare.

Han gifte sig 1744 med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store. Kröningen i Storkyrkan 1751 blev en av 1700-talets mest grandiosa händelser, där drottningens silverklänning och fransk-tyska lyxbeställningar skulle signalera nationell enighet. Men den pampiga ytan dolde en maktlös monark.

Svarvstolen och namnstämpeln
Adolf Fredrik beskrivs ofta som en mild och foglig man som fann större glädje vid sin svarvstol, där han tillverkade snusdosor, än vid rådsbordet. Han blev snabbt en spelboll mellan riksdagens mäktiga fraktioner (hattarna och mössorna) och sin maktlystna drottning. Lovisa Ulrika, uppvuxen i det preussiska enväldet, avskydde den svenska konstitutionen och drev fram ett misslyckat revolutionsförsök 1756 i syfte att utöka kungamakten.

Reaktionen från riksdagen blev skoningslös. Kungaparets vänner skickades till schavotten, och kungen förnedrades ytterligare. Eftersom han ibland vägrade skriva under regeringsbeslut som gick emot hans vilja, beslutade ständerna 1756 att rådet fick använda en kunglig namnstämpel för att godkänna lagar utan hans medverkan. Kungamakten var därmed reducerad till en ren formalitet.

Decemberkrisen 1768
Men just det år som detta 2-öresmynt präglades, 1768, fick den annars så tålmodige kungen nog. Mösspartiet satt vid makten, och ekonomin och politiken befann sig i ett låst läge. Stöttad av hovpartiet och hattarna krävde Adolf Fredrik att riksdagen skulle sammankallas för att genomföra författningsreformer. När rådet vägrade, tog kungen till ett drastiskt och oerhört vapen: han lade ner regeringen.

Denna "Decemberkris" innebar att Sverige under sex historiska dagar helt saknade en regerande monark. Ämbetsverken lamslogs och krisen tvingade slutligen rådet att kapitulera. Riksdagen sammankallades 1769, mössorna störtades och kungen återtog styrelsen. Det var en av få gånger Adolf Fredrik genuint och framgångsrikt hävdade sin makt.

Myten om den sista måltiden
Trots denna politiska seger blev Adolf Fredriks tid på tronen inte långvarig. Den 12 februari 1771 avled han plötsligt på Stockholms slott. I historieböckerna har hans död ofta reducerats till en komisk anekdot, starkt underblåst av skalden Johan Gabriel Oxenstierna, om att kungen skulle ha förätit sig på hetvägg (semlor), surkål, hummer och champagne. I verkligheten led kungen sedan länge av kroniska matsmältningsbesvär. Den medicinska obduktionen visade att magen och tarmarna var intakta; dödsorsaken var i själva verket ett massivt slaganfall.

Detta rödglänsande kopparmynt från 1768 fångar alltså monarkin under ett av dess mest prövande år. Medan myntverket i Avesta stansade ut slantar för folkets dagliga bruk, tog en annars maktlös kung strid mot systemet i Stockholm och skakade, för en kort stund, om hela den svenska frihetstidens politiska fundament.