Adolf Fredrik - En vacker 3 Daler SM /Riksdaler 1770 - En kung i skuggan av en stormakt
Produkten är tyvärr slut i lager. :(
Adolf Fredrik - En vacker 3 Daler SM / Riksdaler 1770 - En kung i skuggan av en stormakt
Adolf Fredrik (1710–1771) är en av de mer paradoxala gestalterna i Sveriges kungalängd. En man som bar kronan men saknade makten; en tysk furste på en svensk tron, vars öde formades mer i Sankt Petersburgs palats än i Stockholms. Hans regeringstid är en berättelse om maktlöshet, familjeintriger och ett rike som kämpar för sin självständighet i en ny europeisk ordning.
Hans väg till den svenska tronen var allt annat än självklar. Den var i själva verket ett direkt resultat av ett nationellt trauma. Sverige, förödmjukat och försvagat efter det katastrofala hattarnas ryska krig (1741–1743), tvingades till fredsförhandlingar. Den ryska kejsarinnan Elisabet, en slipad maktspelare med egna dynastiska intressen, såg sin chans. Hon erbjöd Sverige en mildare fred på ett villkor: att hennes släkting, den dåvarande furstbiskopen av Lübeck, Adolf Fredrik, valdes till svensk tronföljare.
Valet den 23 juni 1743 var därmed inte en svensk angelägenhet, utan en geopolitisk eftergift. Adolf Fredrik blev en bricka i ett spel för att säkra ryskt inflytande och förhindra att den danska kronprinsen, Rysslands rival, skulle väljas. Hans egen relation till Ryssland var komplex; han var morbror till den blivande Katarina den stora, men han skulle snart bryta med kejsarinnan Elisabets inflytande. Väl på tronen 1751 fann han sig fången mellan de stridande partierna, hattarna och mössorna, och sin egen ambitiösa gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, som ständigt drev på för en stärkt kungamakt.
Mitt i denna maktkamp, mot slutet av hans regeringstid, präglades den silverriksdaler från 1770 som är avbildad här. Myntet är ett fascinerande tidsdokument. På åtsidan ser vi kungens porträtt, värdigt och konungsligt. På frånsidan vilar det lilla riksvapnet, omgivet av den prestigefyllda Serafimerordens kedja. Men det är årtalet och valspråket som ger myntet dess djupare innebörd.
Året 1770 infaller strax efter den så kallade "decemberkrisen" 1768, då Adolf Fredrik, i ett sista desperat försök att få inflytande, abdikerade i sex dagar för att tvinga fram en ny riksdag. Manövern lyckades delvis; mössornas regering föll och hovpartiet fick, i allians med hattarna, ett ökat inflytande vid riksdagen 1769. Det är i detta skenbara ögonblick av upprättelse som 1770 års riksdaler präglas. Man kan spekulera i om kungen kände en nyvunnen optimism.
Kanske är det här, i skärningspunkten mellan kunglig ambition och parlamentarisk verklighet, som myntets valspråk – SALUS PUBLICA SALUS MEA ("Allmänhetens väl är mitt väl") – får sin djupaste, och kanske mest ironiska, innebörd. Var det en ärlig övertygelse från en genuint omtyckt men maktlös monark, känd för sin godhet snarare än sin statsmannakonst? Eller var det en politisk markering, en påminnelse om det kungliga ideal som han, men framför allt drottningen, ansåg att riksdagen hade förvägrat honom?
Bara ett år senare, i februari 1771, avled Adolf Fredrik. Hans regeringstid, som inleddes som ett ryskt villkor, avslutades i ett tillstånd av politiskt dödläge. Han blev en parentes i historien, men en avgörande sådan. Hans maktlöshet och de ständiga konstitutionella striderna under hans tid skapade den grogrund från vilken hans son, Gustav III, skulle iscensätta sin statskupp 1772 och återinföra det kungliga enväldet. Silverriksdalern från 1770 blir därmed ett av de sista vittnesbörden från frihetstiden – ett mynt som bär på en berättelse om en välmenande kung, fången i ett politiskt spel större än han själv.
Kvalitet 1+/01++, underbar lyster med närmast fullt bevara präglingsglans, endast några helt obetydliga märkan av hantering, 9 serafer omger riksvapnet på frånsidan. SMB 27
Adolf Fredrik (1710–1771) är en av de mer paradoxala gestalterna i Sveriges kungalängd. En man som bar kronan men saknade makten; en tysk furste på en svensk tron, vars öde formades mer i Sankt Petersburgs palats än i Stockholms. Hans regeringstid är en berättelse om maktlöshet, familjeintriger och ett rike som kämpar för sin självständighet i en ny europeisk ordning.
Hans väg till den svenska tronen var allt annat än självklar. Den var i själva verket ett direkt resultat av ett nationellt trauma. Sverige, förödmjukat och försvagat efter det katastrofala hattarnas ryska krig (1741–1743), tvingades till fredsförhandlingar. Den ryska kejsarinnan Elisabet, en slipad maktspelare med egna dynastiska intressen, såg sin chans. Hon erbjöd Sverige en mildare fred på ett villkor: att hennes släkting, den dåvarande furstbiskopen av Lübeck, Adolf Fredrik, valdes till svensk tronföljare.
Valet den 23 juni 1743 var därmed inte en svensk angelägenhet, utan en geopolitisk eftergift. Adolf Fredrik blev en bricka i ett spel för att säkra ryskt inflytande och förhindra att den danska kronprinsen, Rysslands rival, skulle väljas. Hans egen relation till Ryssland var komplex; han var morbror till den blivande Katarina den stora, men han skulle snart bryta med kejsarinnan Elisabets inflytande. Väl på tronen 1751 fann han sig fången mellan de stridande partierna, hattarna och mössorna, och sin egen ambitiösa gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, som ständigt drev på för en stärkt kungamakt.
Mitt i denna maktkamp, mot slutet av hans regeringstid, präglades den silverriksdaler från 1770 som är avbildad här. Myntet är ett fascinerande tidsdokument. På åtsidan ser vi kungens porträtt, värdigt och konungsligt. På frånsidan vilar det lilla riksvapnet, omgivet av den prestigefyllda Serafimerordens kedja. Men det är årtalet och valspråket som ger myntet dess djupare innebörd.
Året 1770 infaller strax efter den så kallade "decemberkrisen" 1768, då Adolf Fredrik, i ett sista desperat försök att få inflytande, abdikerade i sex dagar för att tvinga fram en ny riksdag. Manövern lyckades delvis; mössornas regering föll och hovpartiet fick, i allians med hattarna, ett ökat inflytande vid riksdagen 1769. Det är i detta skenbara ögonblick av upprättelse som 1770 års riksdaler präglas. Man kan spekulera i om kungen kände en nyvunnen optimism.
Kanske är det här, i skärningspunkten mellan kunglig ambition och parlamentarisk verklighet, som myntets valspråk – SALUS PUBLICA SALUS MEA ("Allmänhetens väl är mitt väl") – får sin djupaste, och kanske mest ironiska, innebörd. Var det en ärlig övertygelse från en genuint omtyckt men maktlös monark, känd för sin godhet snarare än sin statsmannakonst? Eller var det en politisk markering, en påminnelse om det kungliga ideal som han, men framför allt drottningen, ansåg att riksdagen hade förvägrat honom?
Bara ett år senare, i februari 1771, avled Adolf Fredrik. Hans regeringstid, som inleddes som ett ryskt villkor, avslutades i ett tillstånd av politiskt dödläge. Han blev en parentes i historien, men en avgörande sådan. Hans maktlöshet och de ständiga konstitutionella striderna under hans tid skapade den grogrund från vilken hans son, Gustav III, skulle iscensätta sin statskupp 1772 och återinföra det kungliga enväldet. Silverriksdalern från 1770 blir därmed ett av de sista vittnesbörden från frihetstiden – ett mynt som bär på en berättelse om en välmenande kung, fången i ett politiskt spel större än han själv.