Adolf Fredrik – Rikets Ständers Banks hundraårsjubileum den 3 oktober 1768 - En furste i storpolitikens nät - Mycket sällsynt - RR
Adolf Fredrik – Rikets Ständers Banks hundraårsjubileum den 3 oktober 1768
Denna vackra minnespenning, som genom Bankofullmäktiges försorg blivit präglad, överlämnades i silver till den kungliga familjens alla ledamöter den 3 oktober 1768, samma dag som Ständernas förordning om Banken hade blivit kungjord.
Om medaljen och dess sällsynthet
En vacker medalj med nästan full präglingsglans och endast lätta hanteringsmärken samt obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna. Utöver denna erbjudna tennmedalj finns endast två ytterligare exemplar noterade (varav det ena perforerat) i min omfattande inventering som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talets auktionsförsäljningar. Detta gör den till det tredje kända exemplaret i tenn enligt denna inventering och som sådant mycket rart (RAR). Kvalitet cirka 01. Tenn, 95.69 g, 64 mm. Graverad av Gustaf Ljungberger. Referenser: SKM 65d (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 45.
Åtsida
En ung man i antik dräkt, med en olivkvist i handen, står med armen vilande på en avskuren kolonn. På kolonnens framsida är de fyra riksståndens sinnebilder fästa: ett svärd (adeln), en bok (prästerskapet), en merkuriestav (borgerskapet) och en skära (bondeståndet). Vid hans sida står en korg överfull med penningar – varav en hänger i en kedja och andra ligger utströdda nedanför – vaksamt bevakad av en bevingad drake. I omskriften löper texten: "FISCUS ORDINUM REGNI SVECIAE." (Sveriges Rikes Ständers Bank). I den nedre avskärningen står "HOLMIAE" (I Stockholm), och på avskärningslinjen återfinns gravörens initialer "G. L.".
Frånsida
Ett allegoriskt motiv visande en flodgud (representerande Nilen) med en sävkrans på huvudet och ett sädesax i handen. Han ligger bland säv under ett palmträd och stöder sig mot en strömmande urna. Under hans ben dyker en krokodil upp ur floden, och i bakgrunden skymtar pyramider. I omskriften står: "AMPLIATOR CIVIUM" (Den förstorar medborgarnas förmögenhet). I avskärningen återfinns texten: "IUBILEUM PRIM· MDCCLXVIII" (Första jubileumshögtidligheten 1768) samt gravörens initialer "G. L.".
En furste i storpolitikens nät
Adolf Fredrik hade före sitt val till svensk tronföljare inte spelat någon betydande politisk roll i Europa. Efter sin äldre brors förtida död valdes han vid unga år till furstbiskop av Lübeck och levde ett relativt anspråkslöst liv. Hans väg till Sveriges tron banades istället av realpolitiska krafter långt utanför hans kontroll. Mitt under det katastrofala kriget mot Ryssland på 1740-talet grep kejsarinnan Elisabet in. För att förhindra att den danske kronprinsen valdes – vilket hotade att skapa en stark nordisk union – erbjöd hon Sverige en mildare fred under förutsättning att Adolf Fredrik gjordes till tronföljare. Den 23 juni 1743 valdes han formellt av ständerna och knöts ytterligare till stormaktsnätverket genom sitt giftermål med den briljanta prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen.
Ständernas allmakt och den kungliga namnstämpeln
När Adolf Fredrik besteg tronen 1751 blev det snabbt smärtsamt tydligt att konungamakten i Sverige var extremt kringskuren. Frihetstiden dominerades totalt av Rikets Ständer (adel, präster, borgare och bönder) och rådet. Konungen förväntades vara en passiv galjonsfigur, vilket djupt frustrerade särskilt drottning Lovisa Ulrika. Det unga kungaparets strävan efter utökad makt ledde till bittra nederlag mot riksrådet. Konflikten kulminerade 1756 i hovpartiets misslyckade statskupp. Som en förkrossande och slutgiltig markering av kungens vanmakt införde ständerna den ökända kungliga namnstämpeln; om Adolf Fredrik vägrade underteckna statshandlingar kunde riksrådet helt enkelt stämpla hans signatur och därmed regera utan honom.
Bankens allegori och statens ekonomi
Denna medalj från 1768 måste betraktas i skuggan av just denna maktbalans. Den präglades för att fira hundraårsjubileet av Rikets Ständers Bank (idag Riksbanken). Det var ständerna, inte kungen, som innehade finansmakten. Detta reflekteras kraftfullt i medaljens rika bildspråk. Åtsidans unga gestalt lutar sig mot en kolonn där makten samlas i form av de fyra ståndens symboler. Den bevingade draken, en klassisk väktarsymbol, representerar ständernas strikta och svartsjuka vaktande över rikets skattkistor och penningpolitik. Frånsidans exotiska motiv med flodguden Nilen förstärker bankens betydelse: likt Nilens översvämningar som ger liv åt Egyptens öknar, var banken tänkt att strömma ut sitt kapital för att befrukta svenskt näringsliv och förstora medborgarnas förmögenhet under den rådande merkantilismen.
Krisåret 1768 och den stora tronavsägelsen
Jubileumsåret 1768 var allt annat än fridfullt. Sverige plågades av en svår ekonomisk nedgång. Det regerande Mösspartiet förde en stram deflationspolitik som lamslog industrin, och missnöjet sjöd i landet. Den 3 oktober, när denna jubileumsmedalj ceremoniellt överlämnades till den kungliga familjen, var spänningen mellan hovet och rådet outhärdlig.
Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika såg nu en sista chans att återvinna makt och kräva att riksdagen sammankallades. Bara två månader efter att medaljen delats ut, den 15 december 1768, fann den annars försiktige Adolf Fredrik plötsligt en oväntad handlingskraft. Han inställde sig i rådkammaren och förklarade att han nedlade kronan och regeringen. Denna berömda "tronavsägelse" lamslog omedelbart de centrala ämbetsverken, som vägrade utföra order utan konungens namnteckning (namnstämpeln räckte plötsligt inte). Efter fem dygns politiskt kaos tvingades riksrådet kapitulera och utlysa en ny riksdag, varpå kungen återtog tronen den 20 december. Även om kuppen slutligen inte ledde till den maktutvidgning han hade hoppats på, förblev det hans politiskt mest djärva ögonblick.
Adolf Fredrik var en kung som varken ville eller kunde spela rollen som tyrann. Han saknade storpolitisk begåvning men prisades för sin utpräglade godhet, vänlighet och sitt enkla sinnelag. Helst flydde han de politiska intrigerna för att arbeta vid sin egen svarvstol. När han avled av ett slaganfall 1771 sörjdes "den milde" kungen uppriktigt. Denna tennmedalj står därmed som ett sällsynt praktfullt tidsdokument från en period då Sverige balanserade på randen till statskupp, och ständerna hyllade sin egen finansiella makt i skuggan av en maktlös tron.
Denna vackra minnespenning, som genom Bankofullmäktiges försorg blivit präglad, överlämnades i silver till den kungliga familjens alla ledamöter den 3 oktober 1768, samma dag som Ständernas förordning om Banken hade blivit kungjord.
Om medaljen och dess sällsynthet
En vacker medalj med nästan full präglingsglans och endast lätta hanteringsmärken samt obetydligt kabinettsslitage på de högsta partierna. Utöver denna erbjudna tennmedalj finns endast två ytterligare exemplar noterade (varav det ena perforerat) i min omfattande inventering som sträcker sig tillbaka till slutet av 1800-talets auktionsförsäljningar. Detta gör den till det tredje kända exemplaret i tenn enligt denna inventering och som sådant mycket rart (RAR). Kvalitet cirka 01. Tenn, 95.69 g, 64 mm. Graverad av Gustaf Ljungberger. Referenser: SKM 65d (Sveriges kungliga medaljer av Delzanno 2024), Hildebrand 45.
Åtsida
En ung man i antik dräkt, med en olivkvist i handen, står med armen vilande på en avskuren kolonn. På kolonnens framsida är de fyra riksståndens sinnebilder fästa: ett svärd (adeln), en bok (prästerskapet), en merkuriestav (borgerskapet) och en skära (bondeståndet). Vid hans sida står en korg överfull med penningar – varav en hänger i en kedja och andra ligger utströdda nedanför – vaksamt bevakad av en bevingad drake. I omskriften löper texten: "FISCUS ORDINUM REGNI SVECIAE." (Sveriges Rikes Ständers Bank). I den nedre avskärningen står "HOLMIAE" (I Stockholm), och på avskärningslinjen återfinns gravörens initialer "G. L.".
Frånsida
Ett allegoriskt motiv visande en flodgud (representerande Nilen) med en sävkrans på huvudet och ett sädesax i handen. Han ligger bland säv under ett palmträd och stöder sig mot en strömmande urna. Under hans ben dyker en krokodil upp ur floden, och i bakgrunden skymtar pyramider. I omskriften står: "AMPLIATOR CIVIUM" (Den förstorar medborgarnas förmögenhet). I avskärningen återfinns texten: "IUBILEUM PRIM· MDCCLXVIII" (Första jubileumshögtidligheten 1768) samt gravörens initialer "G. L.".
En furste i storpolitikens nät
Adolf Fredrik hade före sitt val till svensk tronföljare inte spelat någon betydande politisk roll i Europa. Efter sin äldre brors förtida död valdes han vid unga år till furstbiskop av Lübeck och levde ett relativt anspråkslöst liv. Hans väg till Sveriges tron banades istället av realpolitiska krafter långt utanför hans kontroll. Mitt under det katastrofala kriget mot Ryssland på 1740-talet grep kejsarinnan Elisabet in. För att förhindra att den danske kronprinsen valdes – vilket hotade att skapa en stark nordisk union – erbjöd hon Sverige en mildare fred under förutsättning att Adolf Fredrik gjordes till tronföljare. Den 23 juni 1743 valdes han formellt av ständerna och knöts ytterligare till stormaktsnätverket genom sitt giftermål med den briljanta prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen.
Ständernas allmakt och den kungliga namnstämpeln
När Adolf Fredrik besteg tronen 1751 blev det snabbt smärtsamt tydligt att konungamakten i Sverige var extremt kringskuren. Frihetstiden dominerades totalt av Rikets Ständer (adel, präster, borgare och bönder) och rådet. Konungen förväntades vara en passiv galjonsfigur, vilket djupt frustrerade särskilt drottning Lovisa Ulrika. Det unga kungaparets strävan efter utökad makt ledde till bittra nederlag mot riksrådet. Konflikten kulminerade 1756 i hovpartiets misslyckade statskupp. Som en förkrossande och slutgiltig markering av kungens vanmakt införde ständerna den ökända kungliga namnstämpeln; om Adolf Fredrik vägrade underteckna statshandlingar kunde riksrådet helt enkelt stämpla hans signatur och därmed regera utan honom.
Bankens allegori och statens ekonomi
Denna medalj från 1768 måste betraktas i skuggan av just denna maktbalans. Den präglades för att fira hundraårsjubileet av Rikets Ständers Bank (idag Riksbanken). Det var ständerna, inte kungen, som innehade finansmakten. Detta reflekteras kraftfullt i medaljens rika bildspråk. Åtsidans unga gestalt lutar sig mot en kolonn där makten samlas i form av de fyra ståndens symboler. Den bevingade draken, en klassisk väktarsymbol, representerar ständernas strikta och svartsjuka vaktande över rikets skattkistor och penningpolitik. Frånsidans exotiska motiv med flodguden Nilen förstärker bankens betydelse: likt Nilens översvämningar som ger liv åt Egyptens öknar, var banken tänkt att strömma ut sitt kapital för att befrukta svenskt näringsliv och förstora medborgarnas förmögenhet under den rådande merkantilismen.
Krisåret 1768 och den stora tronavsägelsen
Jubileumsåret 1768 var allt annat än fridfullt. Sverige plågades av en svår ekonomisk nedgång. Det regerande Mösspartiet förde en stram deflationspolitik som lamslog industrin, och missnöjet sjöd i landet. Den 3 oktober, när denna jubileumsmedalj ceremoniellt överlämnades till den kungliga familjen, var spänningen mellan hovet och rådet outhärdlig.
Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika såg nu en sista chans att återvinna makt och kräva att riksdagen sammankallades. Bara två månader efter att medaljen delats ut, den 15 december 1768, fann den annars försiktige Adolf Fredrik plötsligt en oväntad handlingskraft. Han inställde sig i rådkammaren och förklarade att han nedlade kronan och regeringen. Denna berömda "tronavsägelse" lamslog omedelbart de centrala ämbetsverken, som vägrade utföra order utan konungens namnteckning (namnstämpeln räckte plötsligt inte). Efter fem dygns politiskt kaos tvingades riksrådet kapitulera och utlysa en ny riksdag, varpå kungen återtog tronen den 20 december. Även om kuppen slutligen inte ledde till den maktutvidgning han hade hoppats på, förblev det hans politiskt mest djärva ögonblick.
Adolf Fredrik var en kung som varken ville eller kunde spela rollen som tyrann. Han saknade storpolitisk begåvning men prisades för sin utpräglade godhet, vänlighet och sitt enkla sinnelag. Helst flydde han de politiska intrigerna för att arbeta vid sin egen svarvstol. När han avled av ett slaganfall 1771 sörjdes "den milde" kungen uppriktigt. Denna tennmedalj står därmed som ett sällsynt praktfullt tidsdokument från en period då Sverige balanserade på randen till statskupp, och ständerna hyllade sin egen finansiella makt i skuggan av en maktlös tron.