Adolf Fredrik, Stockholm, 1 Riksdaler 1768 - Ett vackert exemplar av riksdalern med "liten bild" - Ett rike styrt av en namnstämpel

Adolf Fredrik, Stockholm, 1 Riksdaler 1768
Ett vackert exemplar av riksdalern med "liten bild", präglat med fin lyster och härlig originalton där delvis bevarad bottenstriering framträder i fälten. Silver, 29,17 g, 42 mm. Kvalitet 1+/01. randprägling med texten: "MANIBVS NE LAEDAR" (Må jag icket skadas av giriga händer). Graverad av Carl Gustaf Fehrman och präglad i Stockholm under myntmästare Albrekt Lindberg (verksam 1762–1773). Referens: SMB 21 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno).

För dig som önskar införliva detta utomordentliga exemplar i din samling, men föredrar att fördela investeringen över tid, erbjuder jag möjlighet till räntefri delbetalning. Vänligen kontakta mig för att i förtroende lägga upp en individuell plan.

Åtsida
Konungens högervända bröstbild i en något mindre framställning ("liten bild"), med håret samlat i en piska i nacken. I omskriften längs myntets kant löper texten: "ADOLPHUS • FRID • D • G • REX • SVECIAE •" (Adolf Fredrik, med Guds nåde, Sveriges konung).

Frånsida
I centrum vilar en helt rund, krönt vapensköld innehållande Sveriges tre kronor mot en linjerad bakgrund (Sveriges lilla riksvapen). Skölden omges av Serafimerordens kedja. I omskriften löper valspråket: "SALUS • PUBLICA ✿ SALUS • MEA • 1768 •" (Statens välfärd - min välfärd 1768). Längst ner, på var sin sida om ordenskedjans hänge, är valören placerad som "1." och "R^D." (1 Riksdaler). Allra underst återfinns myntmästarens initialer "A. L.".

Ett rike styrt av en namnstämpel
Vägen till den svenska tronen gick via europeisk storpolitik för den nordtyske furstbiskopen av Lübeck. Efter hattpartiets katastrofala krig mot Ryssland på 1740-talet tvingades Sverige acceptera tsarinnan Elisabets fredsvillkor, vilket innebar att hon dikterade vem som skulle bli svensk tronföljare. Valet föll på Adolf Fredrik, som kom till Sverige 1743 och besteg tronen 1751, flankerad av sin viljestarka drottning Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen.

Adolf Fredrik beskrivs ofta som en godmodig och välvillig man som hellre stod vid sin svarvstol och tillverkade snusdosor än att befatta sig med riksrådets intriger. Under frihetstiden hade kungamakten beskurits så kraftigt att monarken i praktiken var helt maktlös. När kungen ibland vägrade skriva under beslut som gick emot hans vilja, lät riksdagen från 1756 tillverka en kunglig namnstämpel som riksrådet kunde använda för att godkänna lagar utan hans medverkan.

Decemberkrisen 1768: Konungens djärvaste drag
Detta tunga silvermynt präglades under ett för kungen helt avgörande år: 1768. Vid denna tid befann sig Sverige i en djup politisk och ekonomisk kris under Mösspartiets styre. Adolf Fredrik, som stöttades av Hattarna och Hovpartiet, krävde att riksdagen skulle sammankallas för att reformera författningen och lösa krisen. När rådet vägrade, genomförde den annars så tålmodige kungen sitt livs djärvaste politiska drag. Han lade helt enkelt ned regeringen.

Denna händelse, känd som "Decemberkrisen 1768", innebar att riket stod helt utan regerande monark i sex dagar. Ämbetsverken och förvaltningen lamslogs fullständigt. Rådet tvingades slutligen kapitulera och sammankalla riksdagen, vilket ledde till att Mössorna störtades och kungen återtog styrelsen. Riksdalern från detta exakta år, med sin profetiska och varnande randskrift "Må jag icket skadas av giriga händer", blir därmed en fantastisk politisk markör för en tid då riksdagens fraktioner slet och drog i både statskassan och kungamakten.

Myten om hetväggen och en älskad konung
Adolf Fredriks tid på tronen slutade plötsligt den 12 februari 1771. Än i dag lever myten kvar att han skulle ha dött av att ha förätit sig på hetvägg (semlor), surkål och hummer. Denna komiska nidbild skapades dock av den unge skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som inte ens befann sig i Sverige vid tillfället. I verkligheten led kungen av kroniska matsmältningsbesvär, och obduktionen visade att hans dödsorsak var ett slaganfall.

Trots att eftervärlden ofta har tecknat en svag bild av honom, var Adolf Fredrik djupt sörjd av sitt folk. En samtida officer skrev i sin dagbok att "Sorgen var allmän... Med den enda egenskapen att ha varit god, men det är i hög grad, blev han uppriktigt, länge, och allmänt sörjd." Myntet från 1768 står därmed kvar som ett ståtligt minne över den gode kungens mest beslutsamma stund.