Adolf Fredrik – Vald till svensk tronföljare den 23 juni 1743 - En pampig och extremt sällsynt tennmedalj graverad av Nils Georgii - RR
Adolf Fredrik – Vald till svensk tronföljare den 23 juni 1743
En pampig och extremt sällsynt tennmedalj graverad av Nils Georgii. Tenn, 46,85 g, 53 mm. Kvalitet 1+/01. Åtsidan är präglad med en skadad stamp, vilket manifesterar sig visuellt i form av metallrester vid kanten klockan fem. Frånsidan uppvisar ett mindre plantsfel i fältet. Referenser: SKM 3d (Sveriges kungliga medaljer 2024 av Delzanno) samt Hildebrand 3 (1874/1875). Endast ett tidigare exemplar är av mig noterat i min stora inventering som sträcker sig tillbaks till slutet av 1900-talets auktionsförsäljningar. Det här utbjudna exemplaret är sålunda det andra av mig registrerade och som sådant extremt sällsynt. RR
Åtsida
På medaljens åtsida framträder Adolf Fredriks högervända bröstbild, klädd i harnesk och draperad mantel. I omskriften längs medaljens ytterkant löper den latinska texten: "ADOLPHVS FRID•PRINC•HÆR•REGN•SVEC•DVX HOLS" (Adolf Fredrik, utkorad prins av det svenska riket, hertig av Holstein).
Frånsida
Frånsidans motiv domineras helt av en stor, månggrenig olivkvist som reser sig i centrum. Olivkvisten är en klassisk och uråldrig symbol för fred och försoning, vilket återspeglar den fredsuppgörelse (freden i Åbo) som krävdes för att legitimera tronföljarvalet och stilla det yttre och inre politiska kaoset i riket. Ovanför kvisten, i den övre omskriften, står den beskrivande devisen: "EXTERMINAT IRAS•" (Den fördriver vreden). Under olivkvisten, placerad i avskärningen, återfinns texten "PR•H•SV•DECL•D•23•IVN•1743•" (Princeps Haereditarius Sveciae Declaratus Die 23 Iunii 1743) som deklarerar själva datumet då Adolf Fredrik formellt valdes till svensk tronföljare.
Vägen till den svenska tronen
Innan Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare hade han inte spelat någon mer betydande politisk roll. Vid unga år, efter en äldre brors död, valdes han till furstbiskop av Lübeck och tillträdde stiftets regering den 18 oktober 1727, trots att han inte hade uppnått kanonisk ålder. För att fullborda sin uppfostran gjorde han resor i Nederländerna, Tyskland och Frankrike och slog sig sedan ned i Eutin.
Som regent över hertigdömena fick han inte tillfälle att ådagalägga några mer betydande egenskaper, utan visade sig osjälvständig och beroende av gunstlingar. Hösten 1742 sände han sin myndling Karl Peter Ulrik till Petersburg, där denne av sin moster kejsarinnan Elisabet utropades till rysk tronföljare. Detta skedde samtidigt som Sveriges ständer hade valt samme Karl Peter Ulrik till svensk tronföljare, ett val som på grund av detta därmed gick om intet.
Kejsarinnan Elisabets inblandning gav dock helt oväntat Adolf Fredrik stora utsikter i den stundande svenska valstriden. För att hindra att den danske kronprinsen valdes, och för att därmed stoppa en förening av de nordiska kronorna, erbjöd Ryssland Sverige en billig fred på villkor att Adolf Fredrik blev tronföljare. Efter att fredspreliminärerna i Åbo säkrat att större delen av Finland skulle återlämnas som pris för valet, och sedan ett stort bonduppror hade kuvats blodigt, var hans framgång tryggad. I ett högtidligt sammanträde på rikssalen den 23 juni 1743 valdes Adolf Fredrik slutligen till svensk tronföljare.
Partistrider och besvikelser
Den nye tronföljarens ställning var utomordentligt svår, då valet hade genomdrivits mot en stor del av det svenska folkets vilja och riket dessutom hotades av krig från Danmark. Som obekant med de svenska förhållandena och utan politisk begåvning blev han till en början en passiv deltagare, som av tacksamhet rättade sig efter den ryska kejsarinnans anvisningar.
Hans framtida vägval förändrades i och med att han i juli 1744 vigdes vid prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen. Kronprinsessan tog omedelbart parti för hattarna och förmådde honom att överge sin försiktiga hållning för att närma sig samma parti. Detta partitagande ansågs fientligt mot Ryssland och ledde på sommaren 1745 till en brytning med kejsarinnan Elisabet. När hattarna sedermera segrade vid den stormiga riksdagen 1746–1747 innebar detta en triumf även för tronföljarparet.
Hans tid som kung, från 1751 och framåt, blev dock en enda stor besvikelse präglad av inre split där konungadömet sjönk djupt i vanmakt. Efter en utdragen och öppen konflikt med rådet led han ett fullständigt nederlag vid riksdagen 1755–1756, vilket resulterade i att ständerna skapade och införde en kunglig namnstämpel. Ett misslyckat revolutionsförsök under drottningens ledning sommaren 1756 föranledde nya förödmjukelser som krossade det lilla hovpartiet. Trots en uppseendeväckande tronavsägelse i december 1768, som tillfälligt tvingade rådet att ge efter, uteblev den ändring av författningen till kungamaktens förmån som ställts i utsikt. Adolf Fredrik avled plötsligt av ett slaganfall den 12 februari 1771 och har i eftervärldens ögon kommit att framstå som en godhjärtad men viljelös monark.
En pampig och extremt sällsynt tennmedalj graverad av Nils Georgii. Tenn, 46,85 g, 53 mm. Kvalitet 1+/01. Åtsidan är präglad med en skadad stamp, vilket manifesterar sig visuellt i form av metallrester vid kanten klockan fem. Frånsidan uppvisar ett mindre plantsfel i fältet. Referenser: SKM 3d (Sveriges kungliga medaljer 2024 av Delzanno) samt Hildebrand 3 (1874/1875). Endast ett tidigare exemplar är av mig noterat i min stora inventering som sträcker sig tillbaks till slutet av 1900-talets auktionsförsäljningar. Det här utbjudna exemplaret är sålunda det andra av mig registrerade och som sådant extremt sällsynt. RR
Åtsida
På medaljens åtsida framträder Adolf Fredriks högervända bröstbild, klädd i harnesk och draperad mantel. I omskriften längs medaljens ytterkant löper den latinska texten: "ADOLPHVS FRID•PRINC•HÆR•REGN•SVEC•DVX HOLS" (Adolf Fredrik, utkorad prins av det svenska riket, hertig av Holstein).
Frånsida
Frånsidans motiv domineras helt av en stor, månggrenig olivkvist som reser sig i centrum. Olivkvisten är en klassisk och uråldrig symbol för fred och försoning, vilket återspeglar den fredsuppgörelse (freden i Åbo) som krävdes för att legitimera tronföljarvalet och stilla det yttre och inre politiska kaoset i riket. Ovanför kvisten, i den övre omskriften, står den beskrivande devisen: "EXTERMINAT IRAS•" (Den fördriver vreden). Under olivkvisten, placerad i avskärningen, återfinns texten "PR•H•SV•DECL•D•23•IVN•1743•" (Princeps Haereditarius Sveciae Declaratus Die 23 Iunii 1743) som deklarerar själva datumet då Adolf Fredrik formellt valdes till svensk tronföljare.
Vägen till den svenska tronen
Innan Adolf Fredrik valdes till svensk tronföljare hade han inte spelat någon mer betydande politisk roll. Vid unga år, efter en äldre brors död, valdes han till furstbiskop av Lübeck och tillträdde stiftets regering den 18 oktober 1727, trots att han inte hade uppnått kanonisk ålder. För att fullborda sin uppfostran gjorde han resor i Nederländerna, Tyskland och Frankrike och slog sig sedan ned i Eutin.
Som regent över hertigdömena fick han inte tillfälle att ådagalägga några mer betydande egenskaper, utan visade sig osjälvständig och beroende av gunstlingar. Hösten 1742 sände han sin myndling Karl Peter Ulrik till Petersburg, där denne av sin moster kejsarinnan Elisabet utropades till rysk tronföljare. Detta skedde samtidigt som Sveriges ständer hade valt samme Karl Peter Ulrik till svensk tronföljare, ett val som på grund av detta därmed gick om intet.
Kejsarinnan Elisabets inblandning gav dock helt oväntat Adolf Fredrik stora utsikter i den stundande svenska valstriden. För att hindra att den danske kronprinsen valdes, och för att därmed stoppa en förening av de nordiska kronorna, erbjöd Ryssland Sverige en billig fred på villkor att Adolf Fredrik blev tronföljare. Efter att fredspreliminärerna i Åbo säkrat att större delen av Finland skulle återlämnas som pris för valet, och sedan ett stort bonduppror hade kuvats blodigt, var hans framgång tryggad. I ett högtidligt sammanträde på rikssalen den 23 juni 1743 valdes Adolf Fredrik slutligen till svensk tronföljare.
Partistrider och besvikelser
Den nye tronföljarens ställning var utomordentligt svår, då valet hade genomdrivits mot en stor del av det svenska folkets vilja och riket dessutom hotades av krig från Danmark. Som obekant med de svenska förhållandena och utan politisk begåvning blev han till en början en passiv deltagare, som av tacksamhet rättade sig efter den ryska kejsarinnans anvisningar.
Hans framtida vägval förändrades i och med att han i juli 1744 vigdes vid prinsessan Lovisa Ulrika av Preussen. Kronprinsessan tog omedelbart parti för hattarna och förmådde honom att överge sin försiktiga hållning för att närma sig samma parti. Detta partitagande ansågs fientligt mot Ryssland och ledde på sommaren 1745 till en brytning med kejsarinnan Elisabet. När hattarna sedermera segrade vid den stormiga riksdagen 1746–1747 innebar detta en triumf även för tronföljarparet.
Hans tid som kung, från 1751 och framåt, blev dock en enda stor besvikelse präglad av inre split där konungadömet sjönk djupt i vanmakt. Efter en utdragen och öppen konflikt med rådet led han ett fullständigt nederlag vid riksdagen 1755–1756, vilket resulterade i att ständerna skapade och införde en kunglig namnstämpel. Ett misslyckat revolutionsförsök under drottningens ledning sommaren 1756 föranledde nya förödmjukelser som krossade det lilla hovpartiet. Trots en uppseendeväckande tronavsägelse i december 1768, som tillfälligt tvingade rådet att ge efter, uteblev den ändring av författningen till kungamaktens förmån som ställts i utsikt. Adolf Fredrik avled plötsligt av ett slaganfall den 12 februari 1771 och har i eftervärldens ögon kommit att framstå som en godhjärtad men viljelös monark.