Albrekt av Mecklenburg (1364-1389), Kalmar, Örtug med omkastade omskrifter - Två kända i privat ägo - XR
En extrem raritet med exeptionell proveniens: Ex friherre Bonde på Ericsberg (Nordlind auktion 6, nr 20). Myntets omskrifter/motiv är omkastade jämfört med de reguljära, Debaserat silver, 1,19 g, cirka 19mm. Kvalitet 1?/1, lätt korroderad och plantsen med mindre kantförlust. Referenser: SMB 276 (Sveriges myntbok 2022 av Delzanno), LL 8 (Lars Lagerqvist 1970) . Frösell -. Rundberg 13c, #1211. Ett tillfälle för dig som samlar extrema rariteter.
Albrekts örtugar från Kalmar är alla sällsynta. Av denna typ, som har omkastad åt- och frånsides-inskrift (eller omkastade centralmotiv, om man så vill) noterar Rundberg (2011) endast 17 kända exemplar totalt i offentlig- och privat ägo. Det här utbjudna exemplaret var det enda som vid tidpunkten för Rundbergs boks publicering fanns i privat ägo, eftersom Sven Svenssons exemplar (Rundberg #1218) inköpts av Nationalmuseet i Helsingfors. Nyligen såldes Bruuns exemplar (Rundberg #1210) på auktion, så nu finns två exemplar i privata samlingar. Litteratur: Rundberg, J. Den svenska örtugsmyntningen under Albrekt av Mecklenburg (1364–1389). Stockholm 2011.
Åtsida
Spegelvänt krönt uncialt E. I omskriften: "MONETA KALMARN"
Frånsida
Kors inom inre ring. Två små kronor mellan de horisontella korsarmarna och den övre. En krona lagd på den nedre korsarmen. I omskriften: "ALRERT DEI AGRCIA"
Historisk bakgrund
Albrekt av Mecklenburg föddes cirka 1338 i Mecklenburg och avled den 1 april 1412 i Doberan. Han var son till hertig Albrekt II och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter. Genom hans trontillträde introducerades det mecklenburgska furstehuset i den svenska regentlängden. Han var kung av Sverige mellan åren 1364 och 1389, och agerade även som hertig av Mecklenburg-Schwerin från 1379 till sin död.
Uppväxt och vägen till den svenska tronen
Som andre son till Albrekt den store och systerson till den svenske kungen Magnus Eriksson, var Albrekt en tänkbar arvtagare till den svenska kronan. Upptakten till hans trontillträde var ett utbrett politiskt missnöje mot Magnus Eriksson. Magnus son, Håkan Magnusson, hade tidigare avsatt och fängslat sin far till följd av meningsskiljaktigheter kring ett fredsfördrag, men de två förlikades därefter och samregerade riket. När Håkan sedan bröt en överenskommen förlovning med Elisabet av Holstein för att i stället gifta sig med den danske kungen Valdemar Atterdags dotter Margareta, växte protesterna bland de svenska stormännen till ett öppet uppror.
De missnöjda stormännen, ledda av drotsen Bo Jonsson (Grip), tvingades i landsflykt 1363. De begav sig till Tyskland där de erbjöd den svenska kronan till Albrekt. Hans far accepterade erbjudandet under förutsättning att rådsaristokratin delade makten med den nye kungen. Med en militär styrka landsteg de i Sverige och intog snabbt städerna Stockholm och Kalmar. Albrekt hyllades i Stockholm i november 1363. Magnus Eriksson avsattes och flydde till Norge, varpå Albrekt formellt valdes till kung vid Mora stenar i februari 1364.
Regeringstid och tre kronor
Albrekt var den förste kungen att använda tre kronor som svenskt riksvapen. Han behövde en ny officiell symbol eftersom han inte kunde använda de avsatta folkungarnas lejon, och hans eget fädernevapen med ett krönt tjurhuvud redan fördes av fadern. En rimkrönika från 1378 beskriver hur Albrekts vapen bestod av guldkronor i ett blått fält med röda smaragder, vilket återspeglade de mecklenburgska färgerna.
Tiden på tronen präglades av inre stridigheter. År 1365 besegrade Albrekt de tidigare regenterna Magnus och Håkan vid Gata skog och tillfångatog Magnus. Albrekt hade stöd från sin far, nordtyska furstar och hansestäderna, medan allmogen och Danmark stödde Håkan. Läget blev kritiskt 1371 när Håkan slog läger på Norrmalm i Stockholm. För att behålla sin ställning fick Albrekt acceptera en kungaförsäkran som reducerade hans makt och tvingade honom att följa riksrådets beslut. Riket delades upp: Håkan fick Skara stift, Bo Jonsson (Grip) kontrollerade merparten av det övriga riket, och Albrekt fick i praktiken endast styra över Stockholm och ett fåtal kungsgårdar. Albrekt tvingades även 1383 avge en ny försäkran där han lovade full tilltro till rådet.
Avsättningen och slaget vid Åsle
Efter Bo Jonssons död 1386 gjorde Albrekt ett försök att återta makten genom att agera förmyndare för drotsens arvingar och planera en reduktion av adelns gods. De stormän som kände sig hotade vände sig då till drottning Margareta i Danmark för att få stöd. Albrekt hämtade en tysk här och lär enligt traditionen ha skickat Margareta en brynsten för att vässa sina nålar som en markering.
I slaget vid Åsle i februari 1389 besegrades och tillfångatogs Albrekt och hans son Erik av Margaretas styrkor. Albrekt satt därefter fängslad i drygt sex år. Under denna tid bedrev hans anhängare, däribland de så kallade hättebröderna i Stockholm och kapargruppen vitalianerna på Gotland, ett utbrett motstånd.
Frigivningen och de sista åren
År 1395 släpptes Albrekt och hans son mot ett avtal där de inom tre år antingen skulle betala en ansenlig summa pengar eller överlämna Stockholm till Margareta. Detta ledde till att hon övertog staden 1398. Albrekt återvände därefter till Mecklenburg för att återuppta styret över det hertigdöme han ärvt redan 1384. Vitalianerna höll sig kvar på Gotland tills Tyska orden intog ön 1398. Ön överlämnades 1408 till Erik av Pommern mot att Albrekt och orden fick ekonomisk ersättning. Albrekt avled 1412 och begravdes i klosterkyrkan i Doberan.
Han var gift två gånger: först med Rikardis av Schwerin 1359, med vilken han fick barnen Erik och Rikardis Katarina, och därefter med Agnes av Braunschweig-Lüneburg 1396, med vilken han fick sonen Albrekt V av Mecklenburg.