Albrekt av Mecklenburg (1364–1389) – Örtug, Stockholm - MONETA REGIS SWECIE - RRR - Ex. Svensson - En furste mellan inhemska aristokrater och tyska intressen
Albrekt av Mecklenburg (1364–1389) – Örtug, Stockholm - MONETA REGIS SWECIE - RRR - Ex. Svensson
Silver, 1,44 g, 18 mm. Kvalitet 1. Extremt sällsynt (RRR). I ögonblicket har vi registrerat färre än fem exemplar i privat ägo. Proveniens: Ex Sven Svensson (SNF auktion 152, nr 82, SS 360). Referenser: SMB 260 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022), LL 3a (variant) (Lars Lagerqvist 1970), Jonas Rundbergs stampstudier 5a, #89. Denna grupp C består av tre olika varianter, samtliga extrema rariteter (XR eller som detta utbjudna exemplar RRR), vilket gör det till en nästintill omöjlig uppgift för en samlare att integrera mynt ur denna sällsynta grupp C i sin samling. Detta utbjudna exemplar stammar dessutom från storsamlaren Sven Svenssons omfattande samling, vilken till stor del sålts via SNF, via två storauktioner arrangerade av Hirsch mynthandel 1966 och 1970, samt i utvalda delar via MISAB. Fortfarande pågår viss försäljning ur samlingen via SNF:s julauktioner.
Åtsida
Krönt, framåtvänt stort kungahuvud. I omskriften: "ALBERTVS DEI GRACIA" (Albrekt med Guds nåde).
Frånsida
Ett centralt kors inom en inre ring. Två små kronor är placerade mellan de horisontella korsarmarna och den övre korsarmen. Ytterligare en krona är lagd på den nedre korsarmen. I omskriften: "MONETA REGIS SWECIE" (Sveriges konungs mynt).
En furste mellan inhemska aristokrater och tyska intressen
Att Albrekt av Mecklenburg överhuvudtaget besteg den svenska tronen var resultatet av ett dramatiskt maktspelet under 1300-talets mitt. När kung Magnus Eriksson och hans son Håkan avsattes år 1363, var detta ett noga regisserat drag av den svenska aristokratin i tätt förbund med de inflytelserika nordtyska hansestäderna. De maktfullkomliga svenska herrarna seglade över till Tyskland och vände hem med den utvalde tronkandidaten, Albrekt den yngre av Mecklenburg. I november 1363 svor Stockholms stad sin hyllningsed, och i februari 1364 utropades Albrekt formellt till Sveriges konung vid Mora stenar.
Tävlingsstriden och kapitulationen
Kronan kom dock med ett högt pris, och makten var långt ifrån säkerställd. Det inledande decenniet av Albrekts styre kom att definieras av en bitter strid mot de avsatta kungarna. Trots en viktig seger vid Gataskogen 1365 – där Magnus tillfångatogs – fortsatte sonen Håkan kampen, kraftfullt understödd av den danske kungen Valdemar Atterdag. Runt om Albrekt tätnade nätet när han i sin tur drog in hansestäderna och tyska furstar på sin sida.
Situationen kulminerade 1371 när Håkan ryckte fram mot Stockholm samtidigt som en utbredd folklig resning riktades mot det tyska inflytandet i Sverige. För att rädda sin krona tvingades Albrekt överlämna sig i händerna på de svenska herrarna, som av fruktan för det folkliga upproret slöt fred. Priset för freden var en förödmjukande konungaförsäkran som effektivt överlät regeringsmakten till riksrådet och därmed till aristokratin. De efterföljande åren blev en politisk katastrof för Albrekt, vars myndighet stadigt gröptes ur genom ytterligare kungaförsäkringar (1375, 1378 och 1383) som ständigt ökade frälsets privilegier. Den verklige härskaren i riket var inte kungen som präglade mynten, utan den allsmäktige riksdrotsen Bo Jonsson (Grip).
Konflikten med Margareta och slutet på svensk mark
Utrikespolitiskt ärvde Albrekt sin fars aggressiva ambitioner rörande Danmark, vilket ledde in på kollisionskurs med drottning Margareta, som efter Håkans död styrde både Norge och Danmark. Under 1380-talets början visade Albrekt inledningsvis skicklighet, men hans usla relation till den svenska adeln kom att bli hans fall.
När Bo Jonsson (Grip) avled 1386 såg Albrekt äntligen sin chans att bryta frälsets makt genom omfattande godsreduktioner. Adeln svarade med att omedelbart vända sig till drottning Margareta. Vid ett möte på Dalaborg 1388 erkändes hon som Sveriges "rätta husbonde". Kriget var därmed oundvikligt, och i det avgörande slaget vid Åsle i februari 1389 besegrades och tillfångatogs Albrekt och hans son Erik. De sattes i fängsligt förvar på Lindholmens slott i Skåne.
Det tog dock lång tid innan konflikten var helt över. Albrekts mecklenburgska allierade, uppbackade av vitaliebrödernas sjöröveri, höll stånd i Stockholm fram till 1395. Albrekt frigavs mot en stor lösesumma (för vilken hansestäderna garanterade med Stockholm som pant). Albrekt retirerade till Mecklenburg där han antog regeringsmakten. Han försökte senare utan framgång att hävda anspråk på Gotland, men gav till slut upp år 1405 då han genom en fredstraktat med den nyligen krönte unionskungen Erik av Pommern slutgiltigt avstod från sin rätt till den svenska kronan. Denna lilla örtug – extremt sällsynt och slagen i ett turbulent Stockholm – är därmed ett av få konkreta vittnesbörd från en tid då den svenske kungen satt på tronen men ständigt var omgiven av mäktigare herrar.
Silver, 1,44 g, 18 mm. Kvalitet 1. Extremt sällsynt (RRR). I ögonblicket har vi registrerat färre än fem exemplar i privat ägo. Proveniens: Ex Sven Svensson (SNF auktion 152, nr 82, SS 360). Referenser: SMB 260 (Sveriges myntbok av Delzanno 2022), LL 3a (variant) (Lars Lagerqvist 1970), Jonas Rundbergs stampstudier 5a, #89. Denna grupp C består av tre olika varianter, samtliga extrema rariteter (XR eller som detta utbjudna exemplar RRR), vilket gör det till en nästintill omöjlig uppgift för en samlare att integrera mynt ur denna sällsynta grupp C i sin samling. Detta utbjudna exemplar stammar dessutom från storsamlaren Sven Svenssons omfattande samling, vilken till stor del sålts via SNF, via två storauktioner arrangerade av Hirsch mynthandel 1966 och 1970, samt i utvalda delar via MISAB. Fortfarande pågår viss försäljning ur samlingen via SNF:s julauktioner.
Åtsida
Krönt, framåtvänt stort kungahuvud. I omskriften: "ALBERTVS DEI GRACIA" (Albrekt med Guds nåde).
Frånsida
Ett centralt kors inom en inre ring. Två små kronor är placerade mellan de horisontella korsarmarna och den övre korsarmen. Ytterligare en krona är lagd på den nedre korsarmen. I omskriften: "MONETA REGIS SWECIE" (Sveriges konungs mynt).
En furste mellan inhemska aristokrater och tyska intressen
Att Albrekt av Mecklenburg överhuvudtaget besteg den svenska tronen var resultatet av ett dramatiskt maktspelet under 1300-talets mitt. När kung Magnus Eriksson och hans son Håkan avsattes år 1363, var detta ett noga regisserat drag av den svenska aristokratin i tätt förbund med de inflytelserika nordtyska hansestäderna. De maktfullkomliga svenska herrarna seglade över till Tyskland och vände hem med den utvalde tronkandidaten, Albrekt den yngre av Mecklenburg. I november 1363 svor Stockholms stad sin hyllningsed, och i februari 1364 utropades Albrekt formellt till Sveriges konung vid Mora stenar.
Tävlingsstriden och kapitulationen
Kronan kom dock med ett högt pris, och makten var långt ifrån säkerställd. Det inledande decenniet av Albrekts styre kom att definieras av en bitter strid mot de avsatta kungarna. Trots en viktig seger vid Gataskogen 1365 – där Magnus tillfångatogs – fortsatte sonen Håkan kampen, kraftfullt understödd av den danske kungen Valdemar Atterdag. Runt om Albrekt tätnade nätet när han i sin tur drog in hansestäderna och tyska furstar på sin sida.
Situationen kulminerade 1371 när Håkan ryckte fram mot Stockholm samtidigt som en utbredd folklig resning riktades mot det tyska inflytandet i Sverige. För att rädda sin krona tvingades Albrekt överlämna sig i händerna på de svenska herrarna, som av fruktan för det folkliga upproret slöt fred. Priset för freden var en förödmjukande konungaförsäkran som effektivt överlät regeringsmakten till riksrådet och därmed till aristokratin. De efterföljande åren blev en politisk katastrof för Albrekt, vars myndighet stadigt gröptes ur genom ytterligare kungaförsäkringar (1375, 1378 och 1383) som ständigt ökade frälsets privilegier. Den verklige härskaren i riket var inte kungen som präglade mynten, utan den allsmäktige riksdrotsen Bo Jonsson (Grip).
Konflikten med Margareta och slutet på svensk mark
Utrikespolitiskt ärvde Albrekt sin fars aggressiva ambitioner rörande Danmark, vilket ledde in på kollisionskurs med drottning Margareta, som efter Håkans död styrde både Norge och Danmark. Under 1380-talets början visade Albrekt inledningsvis skicklighet, men hans usla relation till den svenska adeln kom att bli hans fall.
När Bo Jonsson (Grip) avled 1386 såg Albrekt äntligen sin chans att bryta frälsets makt genom omfattande godsreduktioner. Adeln svarade med att omedelbart vända sig till drottning Margareta. Vid ett möte på Dalaborg 1388 erkändes hon som Sveriges "rätta husbonde". Kriget var därmed oundvikligt, och i det avgörande slaget vid Åsle i februari 1389 besegrades och tillfångatogs Albrekt och hans son Erik. De sattes i fängsligt förvar på Lindholmens slott i Skåne.
Det tog dock lång tid innan konflikten var helt över. Albrekts mecklenburgska allierade, uppbackade av vitaliebrödernas sjöröveri, höll stånd i Stockholm fram till 1395. Albrekt frigavs mot en stor lösesumma (för vilken hansestäderna garanterade med Stockholm som pant). Albrekt retirerade till Mecklenburg där han antog regeringsmakten. Han försökte senare utan framgång att hävda anspråk på Gotland, men gav till slut upp år 1405 då han genom en fredstraktat med den nyligen krönte unionskungen Erik av Pommern slutgiltigt avstod från sin rätt till den svenska kronan. Denna lilla örtug – extremt sällsynt och slagen i ett turbulent Stockholm – är därmed ett av få konkreta vittnesbörd från en tid då den svenske kungen satt på tronen men ständigt var omgiven av mäktigare herrar.