Albrekt av Mecklenburg, Sveriges kung 1364–1389

Silver, 48.76g, 40mm, randprägling 522/1000, tillverkare Sporrong, C10=1977, kvalitet 01

Medaljen över Albrekt av Mecklenburg (1338–1412) är ett konstnärligt koncentrat av svensk och nordtysk historia – en berättelse i metall om maktens uppgång och fall. På åtsidan ser vi ett frontalt porträtt av kungen, krönt och rustad, omgiven av Sveriges tre kronor. Omskriften lyder “ALBREKT AV MECKLENBURG 1364–1389”, vilket markerar hans tid som svensk kung. Bakom hans huvud syns de tre kronorna upprepas som ett mönster – en symbol för det riksvapen han själv införde och som fortfarande är i bruk.

Frånsidan skildrar ett helt annat motiv. Under gotiska valvbågar ligger en kvinna på sin dödsbädd, omgiven av munkar och vittnen. En präst läser ur en bok, en annan håller upp ett kors, medan kvinnan vilar med händerna tätt samman. Runt henne står män och kvinnor i stilla vördnad. Reliefens stämning är stillsam och innerlig – en kontrast till kungens kraftfulla porträtt på åtsidan. Den återger troligen Rikardis av Schwerins död, Albrekts första hustru, som efter sin bortgång 1377 vördades som helgon i Doberans kloster, där även Albrekt själv begravdes tre decennier senare.

Bakgrunden till denna berättelse är lika dramatisk som medaljen är stilla. Albrekt föddes i Mecklenburg omkring 1338 som son till hertig Albrekt II och den svenska prinsessan Eufemia Eriksdotter, syster till kung Magnus Eriksson. Genom modern hade han svensk kunglig börd, och när stormännen gjorde uppror mot Magnus 1363 kallade de på stöd från norra Tyskland. Albrekt landsteg i Sverige med en tysk här och hyllades vid Mora stenar 1364 som Sveriges kung.

Han blev den förste monarken att använda tre kronor som riksvapen – ett steg bort från folkungaättens lejon och ett uttryck för den nya maktbalansen mellan Sverige och det tyska inflytandet. Men den kung som stormännen själva bjudit in blev snart deras fånge. Riksrådet, lett av Bo Jonsson Grip, tvingade honom till upprepade kungaförsäkringar som begränsade hans makt. Landet splittrades mellan kungatrogna tyskar och svenska stormän, medan bönderna vände sig mot det utländska herraväldet.

Efter Bo Jonssons död 1386 försökte Albrekt återupprätta kungamakten, men adeln såg hans ambitioner som ett hot. De kallade på drottning Margareta av Danmark, och i slaget vid Åsle 1389 besegrades och tillfångatogs Albrekt tillsammans med sin son Erik. Sagorna berättar hur Margareta lät klä honom i en narrkåpa med ett långt släp som hämnd för hans hån, då han kallat henne “Kung Byxlös”. Han tillbringade sex år i fångenskap innan han frigavs 1395 och återvände till Mecklenburg. Där levde han sina sista år som hertig fram till sin död den 1 april 1412, och begravdes i Doberans klosterkyrka vid sin första hustru Rikardis sida.

Mot denna historiska bakgrund får medaljens två sidor en djupt symbolisk mening. Åtsidan gestaltar maktens glans – den kung som en gång styrde Sverige, omgiven av sina tre kronor. Frånsidan skildrar livets slut och den andliga friden – kvinnan som lämnar världen, bevakad av munkar och förböner. Tillsammans berättar de om maktens förgänglighet, om kärlek och tro, om den mänskliga sidan av historien. Som historieberättare i metall sammanbinder medaljen kungens världsliga storhet med den inre stillheten hos den han älskade. Den påminner om att även de som bär kronan en dag måste lägga den ifrån sig – och att historiens metall ibland talar tydligare än dess ord.