Gustav V - Allmänna brandförsäkringsverket – Till Gunnar Andersson (1950) - Ur askan i elden: Den svenska brandförsäkringens födelse
Gustav V - Allmänna brandförsäkringsverket – Till Gunnar Andersson (1950)
Vackert exemplar i silver med full lyster och utprägling, 15.08g, 31mm, kvalitet 01. Randprägling: "M JV SILVER 1950". Frånsidan med några patinaojämnheter. Medaljen är tilldelad Gunnar Andersson.
Åtsida
Ett djupt symboliskt och detaljrikt motiv som domineras av en fågel Fenix som reser sig ur lågorna framför en randig glob – en klassisk sinnebild för återfödelse efter eldens förstörelse. Ovanför globen vilar en stor, detaljerad kunglig krona. Bakom det centrala motivet framträder två korslagda fasces (spökknippen), vilka traditionellt symboliserar styrka genom enighet. Ur elden och kring globen stiger tjocka, stiliserade moln av rök. Längs medaljens ytterkant, innanför en bred och distinkt strålformad (eller räfflad) ram, löper omskriften: "ALLMÄNNA BRANDFÖRSÄKRINGSVERKET".
Frånsida
Frånsidan är strikt och avskalad för att ge plats åt den personliga utmärkelsen. På en helt slät botten, som omges av samma kraftiga, strålformade ram som åtsidan, står en graverad dedikation i tre raka rader: "TILL / GUNNAR / ANDERSSON". Fältet uppvisar några lätta, naturliga ojämnheter i patinan.
Ur askan i elden: Den svenska brandförsäkringens födelse
Tanken på att kollektivt skydda sig mot eldens härjningar tog fast form i Sverige under slutet av 1700-talet. På riksdagen 1778–1779 lade borgarståndet fram ett förslag, och 1782 grundades Allmänna Brandförsäkringsfonden med arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som dess förste ordförande. Den ursprungliga affärsmodellen var optimistisk: försäkringstagarna skulle betala premier i blott tre år för att därefter vara befriade för all framtid. Verkligheten kom dock snabbt ifatt. Kapitalet växte oroväckande långsamt, och 1788 tvingades man ändra reglerna så att premietiden förlängdes till tolv år, en modell som i modifierad form kom att leva kvar långt in i modern tid.
Stadens risker och landsbygdens räddning
Initialt riktade fonden sin verksamhet mot både stad och landsbygd, med en enhetlig premie. Detta visade sig vara en ohållbar konstruktion, då städernas trähusbebyggelse utgjorde en mångdubbelt större brandrisk. Stadsverksamheten blödde pengar, vilket tvingade fram en uppdelning i två separata fonder. Katastrofen var ett faktum när stadsbränder ödelade Göteborg och Uddevalla, och när två tredjedelar av Åbo brann ned 1827 tvingades stadsfonden slutligen i likvidation. Landsbygdsfonden, under namnet Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet, visade sig dock vara mer livskraftig och överlevde stormarna.
Modernisering och medaljens samtid
Verket moderniserades successivt under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. År 1950 – samma år som denna silvermedalj präglades och tilldelades Gunnar Andersson – tog bolaget ett stort steg framåt genom att börja erbjuda försäkringar av skog och lös egendom. Det är högst troligt att medaljen delades ut som ett tack för trogen tjänst just under denna expansiva och dynamiska period i verkets historia. Kort därefter breddade man verksamheten ytterligare med återförsäkringar och bildade dotterbolaget Stockholm Re, som med tiden blev mycket inkomstbringande.
Ett miljardarv till bebyggelsehistorien
Trots att bolaget renodlade sin verksamhet under namnet Brandförsäkringsverket (från 1956) och såldes till Länsförsäkringar på 1980-talet, hann verkligheten till slut ifatt de gamla affärsmodellerna. Företagets klassiska allframtidsförsäkringar åts upp av inflationen och speglade inte längre byggnadernas verkliga värden. År 2008 fattades beslutet att likvidera bolaget, en process som avslutades 2011 med att hela 1,2 miljarder kronor kunde betalas ut till försäkringstagarna. Ur likvidationen föddes även Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning, med säte i det Thaveniuska huset på Strandvägen i Stockholm – en passande sista länk till det bolag som i över två sekel, likt fågel Fenix på medaljens åtsida, hjälpt svenskarna att bygga upp sina hem ur askan.
Vackert exemplar i silver med full lyster och utprägling, 15.08g, 31mm, kvalitet 01. Randprägling: "M JV SILVER 1950". Frånsidan med några patinaojämnheter. Medaljen är tilldelad Gunnar Andersson.
Åtsida
Ett djupt symboliskt och detaljrikt motiv som domineras av en fågel Fenix som reser sig ur lågorna framför en randig glob – en klassisk sinnebild för återfödelse efter eldens förstörelse. Ovanför globen vilar en stor, detaljerad kunglig krona. Bakom det centrala motivet framträder två korslagda fasces (spökknippen), vilka traditionellt symboliserar styrka genom enighet. Ur elden och kring globen stiger tjocka, stiliserade moln av rök. Längs medaljens ytterkant, innanför en bred och distinkt strålformad (eller räfflad) ram, löper omskriften: "ALLMÄNNA BRANDFÖRSÄKRINGSVERKET".
Frånsida
Frånsidan är strikt och avskalad för att ge plats åt den personliga utmärkelsen. På en helt slät botten, som omges av samma kraftiga, strålformade ram som åtsidan, står en graverad dedikation i tre raka rader: "TILL / GUNNAR / ANDERSSON". Fältet uppvisar några lätta, naturliga ojämnheter i patinan.
Ur askan i elden: Den svenska brandförsäkringens födelse
Tanken på att kollektivt skydda sig mot eldens härjningar tog fast form i Sverige under slutet av 1700-talet. På riksdagen 1778–1779 lade borgarståndet fram ett förslag, och 1782 grundades Allmänna Brandförsäkringsfonden med arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz som dess förste ordförande. Den ursprungliga affärsmodellen var optimistisk: försäkringstagarna skulle betala premier i blott tre år för att därefter vara befriade för all framtid. Verkligheten kom dock snabbt ifatt. Kapitalet växte oroväckande långsamt, och 1788 tvingades man ändra reglerna så att premietiden förlängdes till tolv år, en modell som i modifierad form kom att leva kvar långt in i modern tid.
Stadens risker och landsbygdens räddning
Initialt riktade fonden sin verksamhet mot både stad och landsbygd, med en enhetlig premie. Detta visade sig vara en ohållbar konstruktion, då städernas trähusbebyggelse utgjorde en mångdubbelt större brandrisk. Stadsverksamheten blödde pengar, vilket tvingade fram en uppdelning i två separata fonder. Katastrofen var ett faktum när stadsbränder ödelade Göteborg och Uddevalla, och när två tredjedelar av Åbo brann ned 1827 tvingades stadsfonden slutligen i likvidation. Landsbygdsfonden, under namnet Allmänna Brandförsäkringsverket för byggnader å landet, visade sig dock vara mer livskraftig och överlevde stormarna.
Modernisering och medaljens samtid
Verket moderniserades successivt under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. År 1950 – samma år som denna silvermedalj präglades och tilldelades Gunnar Andersson – tog bolaget ett stort steg framåt genom att börja erbjuda försäkringar av skog och lös egendom. Det är högst troligt att medaljen delades ut som ett tack för trogen tjänst just under denna expansiva och dynamiska period i verkets historia. Kort därefter breddade man verksamheten ytterligare med återförsäkringar och bildade dotterbolaget Stockholm Re, som med tiden blev mycket inkomstbringande.
Ett miljardarv till bebyggelsehistorien
Trots att bolaget renodlade sin verksamhet under namnet Brandförsäkringsverket (från 1956) och såldes till Länsförsäkringar på 1980-talet, hann verkligheten till slut ifatt de gamla affärsmodellerna. Företagets klassiska allframtidsförsäkringar åts upp av inflationen och speglade inte längre byggnadernas verkliga värden. År 2008 fattades beslutet att likvidera bolaget, en process som avslutades 2011 med att hela 1,2 miljarder kronor kunde betalas ut till försäkringstagarna. Ur likvidationen föddes även Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning, med säte i det Thaveniuska huset på Strandvägen i Stockholm – en passande sista länk till det bolag som i över två sekel, likt fågel Fenix på medaljens åtsida, hjälpt svenskarna att bygga upp sina hem ur askan.