Anders Johan von Höpken (1712-1789) av Gustaf Ljungberger 1764 - En av grundarna till Vetenskapsakademien

Anders Johan von Höpken (1712-1789) - En av grundarna till Vetenskapsakademien
En härligt stor bronsmedalj i hela 54mm diameter i ett orört skick med endast lätta märken av hantering och med fullt bevarad präglingsglans. 63.84g, graverad av Gustaf Ljungberger och präglad på uppdrag av Uppsala universitet 1764 för att hedra sin kansler. Hyckert I:303:5, kvalitet 01.

Åtsida
Höpkens högervända bröstbild, under bilden gravörens initialer: "G.L.". I omskriften: "AND IOH AB HÖPKEN COMES REGNI SVEC- SENATOR"

Frånsida
Höpkens vapensköld, oval och krönt med en grevlig krona, omringad av serafimerkedjan, står framför två korslagda akademiska spiror på en rund altar prydd med ekgirlander. Vid sidorna finns symboler för vetenskaperna (kaduceus, glob, karta, luftpump, bok). I omskriften: "FLOS VETERUM VIRTUSQVE VIRUM" och i avskärningen på tre rader: "ACADEM. UPSAL. CANCELL SUO. MDCCLXIV". På bokens rygg gravörens initialer: "GL". Den latinska texten kan översättas till: "Blommor av de gamla och modet hos män, Akademin i Uppsala. Kanslern för sin tid. 1764."

Mer om Höpken
Höpken studerade vid Uppsala universitet mellan 1728 och 1730. Därefter tjänstgjorde han som attaché vid svenska beskickningen i London från 1730 till 1732 och genomförde en studieresa genom Holland, Frankrike, Italien och Tyskland mellan 1732 och 1734.

Under 1730-talet ledde von Höpken ett amatörteatersällskap, Greve De la Gardies komedianter, som uppträdde med svenska och franska teaterpjäser på Lefebureska huset vid Stora Nygatan. Sällskapet hade en viss betydelse i den svenska teaterhistorien och bidrog till etableringen av en svensk teater år 1737 i Stora Bollhuset.

Efter sin återkomst arbetade von Höpken i det kungliga kansliets utrikesexpedition, där han började redan 1728. Men på grund av sin faders position som kanslipresident Arvid Horns bittraste fiende och sitt stöd för det nybildade hattpartiet, förväntade han sig inte någon snabb befordran. Istället tog han en kammarjunkarsyssla hos hertigen av Pfalz-Zweibrücken. Ekonomiska problem och faderns sjukdom hindrade honom dock från att tillträda denna befattning. Hattpartiets seger vid 1738 års riksdag gav honom hopp om en framtid i Sverige. Vid 26 års ålder invaldes han 1738 i det sekreta utskottet och fick plats i dess viktigaste avdelning, Mindre sekreta deputationen.

Under 1739 var von Höpken en av de sex personer som grundade vetenskapsakademien och utnämndes även till kanslijunkare. Under de kommande åren användes han av kanslipresidenten Carl Gyllenborg som biträde vid den hemliga brevväxlingen. Vid den följande riksdagen 1740–1741 var Höpken åter medlem av de viktigaste utskotten. Det sekreta utskottet skapade 1741 en andra expeditionssekreterartjänst i kansliet för hans räkning, och samma år fick han i uppdrag att följa greve Charles Emil Lewenhaupt i fält för att förhandla med den ryska regeringen.

När den misslyckade krigspolitiken hotade hattregeringens fall vid riksdagen 1742–1743, stred von Höpken på sitt partis sida och nämndes bland dem som mösspartiet avsåg att avsätta om de nådde fullständig seger. När bondehären intågade i Stockholm valde von Höpken att lämna huvudstaden tillsammans med Carl Gustaf Tessin och andra hattpolitiker för att sätta sig i säkerhet.

Vid riksdagen 1746–1747 räknades Höpken till hattpartiets främsta krafter och deltog i partiets hemliga ledning och de främsta utskotten. Han spelade en avgörande roll när han övertygade de splittrade ständerna att enas om en "nationell förklaring" gentemot ryske ministern von Korffs uppmaningar till tronföljaren. Som ett resultat av sitt skarpsinne och sin framställningskonst utnämndes han till riksråd den 22 december 1746, trots att han bara var 34 år gammal.

Det var på von Höpkens förslag som samma riksdag beslutade att inrätta de svenska riddarordnarna för att minska de utländska ordnarnas attraktionskraft. Efter Tessins avgång som kanslipresident år 1752 utsågs von Höpken till hans efterträdare. Som kanslipresident motarbetade han kungens och hovpartiets planer på att utöka den kungliga makten. Vid riksdagen 1755–1756 vände sig både kungen och rådet med sina klagomål till ständerna. Rådets memorial författades av von Höpken.

Maktkampen mellan rådet och hovpartiet kulminerade i den misslyckade monarkistiska kuppen 1756. Höpken ogillade dock de hårda repressalier som drabbade hovpartiets anhängare och begärde avsked i augusti 1756. Han förmåddes dock att ta tillbaka sin ansökan.

Höpken var från ungdomen en stark anhängare av hattpartiets politiska och ekonomiska principer. Trots detta var han inte dogmatiskt bunden till gamla idéer och började redan i slutet av 1750-talet att omfatta friare åsikter när det gällde näringslagstiftningen. Han började också tvivla på riktigheten i hattarnas ekonomiska politik och delade inte deras beundran för Frankrike. Under hans tid som kanslipresident övergick den verkliga ledningen av hattpartiet till partimedlemmar utanför rådet, främst Axel von Fersen.

Höpken var en av sin tids mest framstående författare och talare; enligt Tessin skrev han bättre än någon annan i riket. Hans tal och skrifter var kända för sitt språkliga skönhet och klarhet, samt för djupet och skärpan i hans tankar. Han hade format sin stil enligt klassiska mönster och har kallats "Sveriges Tacitus". Trots sina omfattande kunskaper och skicklighet i språket var han dock nästan litterärt ofruktsam på grund av sin medfödda tröghet; han behövde yttre omständigheter för att drivas till författarskap. Han skrev tal eller minnestexter om A. Lindcreutz (1744), Anders Celsius (1745), Carl Hårleman (1753), Carl Gustaf Tessin (1771) och Claes Ekeblad (1777).

Höpken hade ett starkt intresse för litteratur, vetenskap och konst och arbetade för att främja den högre andliga kulturen. Redan 1737 var han med och grundade och ledde en svensk teater, och 1739 grundade han Vetenskapsakademien, vars stadgar han formulerade och där han var den förste sekreteraren. Lovisa Ulrika gav honom i uppdrag att utforma Vitterhetsakademiens stadgar 1753 och utsåg honom till dess första ordförande. Höpken blev också medlem av Musikaliska Akademien 1774 och hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 20 mars 1786. På Gustav III:s begäran tog han plats i Svenska Akademien 1786. Från 1760 till 1764 var han kansler för Uppsala universitet. Han adlades till greve den 22 juni 1762 (grevebrevets datum 24 januari 1761 är felaktigt).