Anders Retzius (1796–1860) – Till hundraårsminnet av hans födelse av Adolf Lindberg år 1896 - Sällsynt
Anders Retzius (1796–1860) – Till hundraårsminnet av hans födelse
En vacker, lystrig och massiv bronsmedalj i hög relief utgiven med anledning av hundraårsminnet av Anders Retzius födelse. Den är utgiven av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi och graverades av Adolf Lindberg år 1896, 139.35g, 69mm, slät rand. Kvalitet 01. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:147:3. sÄLLSYNT
Åtsida
Motivet utgörs av Anders Retzius högervända bröstbild (huvud) med bar hals, skulpterad i en mycket kraftfull och plastisk relief. Längs medaljens vänstra kant löper inskriften "ANDREAS" och längs den högra kanten "RETZIUS" i stora, tydliga versaler. Längst ned, omedelbart under halsavskärningen, återfinns gravörens signatur samt årtalet: "A · LINDBERG 1896".
I fältets mitt finns en central, latinsk inskrift fördelad över nio rader: "IN / MEMORIAM SECULAREM / ANDREÆ RETZII / ANTHROPOLOGIÆ / INSTAURATORIS / NATI AD III IDUS OCT MDCCXCVI / SOCIETAS SUECANA / ANTHROPOLOGICA / ET / GEOGRAPHICA". Till vänster och omedelbart nedanför texten ramas inskriptionen in av en mycket detaljrik och naturtrogen lagerkvist. Den latinska texten kan i sin helhet översättas till: Till hundraårsminnet av Anders Retzius, antropologins förnyare, född den 13 oktober 1796, av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi.
Vetenskapens rötter och läroår
Anders Retzius (1796–1860) introducerades tidigt i vetenskapens värld av sin far. Under denna epok fanns inga skarpa gränser mellan olika discipliner, och inte heller något upplevt behov av att dra upp skiljelinjer mellan den teoretiska vetenskapen och dess praktiska tillämpningar. Denna holistiska syn kom att djupt prägla Retzius egen hållning genom livet. Han var passionerat hängiven vetenskapen och det rena sanningssökandet, men underskattade aldrig den praktiska nyttan av forskningen. Han vårdade också ömt faderns minne och upprördes djupt när dennes mångsidighet långt efter sin död beskrevs som ytlig i en utländsk tidskrift.
Sin formella anatomiska grundutbildning fick Retzius i Lund under ledning av anatomiprofessorn Arvid Florman. Trots att Retzius på äldre dagar ibland talade ganska respektlöst om honom som "gubben", hade läromästaren gjort ett outplånligt intryck. Det var av honom Retzius lärde sig dissektionens fundamentala grunder: en minutiös ordentlighet och en absolut renlighet i dissektionssalen. Detta handlade inte uteslutande om hygien. Om inte tillbörlig respekt visades den döda kroppen – även om det rörde sig om en avrättad förbrytare – riskerade forskarna att dra på sig allmänhetens ogillande. Som vetenskapsman kom Retzius att bli en strikt empiriker som endast litade på det han själv hade sett. Dessutom delade han lärarens djupa engagemang för nykterhetssaken.
Köpenhamn och den jämförande anatomin
Mycket betydelsefull för Retzius intellektuella utveckling blev en vistelse i Köpenhamn åren 1815–1817. Där åhörde han föreläsningar av den framstående kemisten H. C. Ørsted, elektromagnetismens upptäckare, och knöt ovärderliga kontakter med forskare inom den jämförande anatomin. Till dessa hörde i synnerhet Georges Cuviers lärjungar J. H. Reinhard och L. L. Jacobson. Väl hemkommen tillägnade Retzius den sistnämnde sin gradualavhandling från 1819 om broskfiskarnas anatomi.
Karolinska Institutet och den pedagogiska visionen
I början av 1820-talet flyttades centrum för Retzius liv till Stockholm. Blott 27 år gammal utnämndes han till professor vid Veterinärinrättningen, och redan året därpå blev han, med bistånd från Jöns Jacob Berzelius, professor i anatomi vid Karolinska Institutet. Under hans tid vid institutet pågick en segdragen strid om huruvida man skulle tilldelas fullständiga examensrättigheter för medicine doktorer, något som motarbetades av Uppsala universitet. Retzius egen storslagna vision var att skapa ett svenskt "Collège de France", en institution där vetenskaperna odlades fritt och föreläsningar hölls gratis för allmänheten.
Som lärare och inspektor satte han en stark prägel på Karolinska Institutet. Han engagerade sig djupt i undervisningens modernisering och inrättade snabbt ett anatomiskt museum. Efter europeiska studieresor införde han nya pedagogiska metoder, bland annat användandet av svarta tavlan och storskaliga anatomiska planscher. Åskådlighet och koncentration var hans riktmärken. Utöver detta tjänstgjorde han även som professor i målaranatomi vid Konstakademien, där han undervisade blivande konstnärer, däribland Egron Lundgren.
Mikroskopets återkomst och vetenskapliga upptäckter
Retzius var den som på allvar introducerade den jämförande anatomin i Sverige. Han återupplivade även användandet av mikroskopet som ett seriöst vetenskapligt instrument, efter att ha kommit i kontakt med moderna instrument vid ett naturforskarmöte i Breslau 1833. Där träffade han fysiologen J. E. Purkyně, med vilken han utvecklade en djup vänskap. Tillsammans med andra ledande forskare, som den tyske anatomen Johannes Müller, gjorde Retzius banbrytande upptäckter. Deras studier av lansettfisken i Bohuslän 1841 visade att denna varelse delade morfologiska drag med ryggradsdjuren, vilket fick enorm betydelse för embryologins utveckling. Inom den makroskopiska anatomin bär flera upptäckter hans namn än idag, såsom Cavum Retzii (en bindvävshåla i bukväggen).
Kraniologin och striden mot frenologin
Retzius enorma arbetsflit vid mikroskopet bidrog troligen till de synproblem som tvingade honom att byta forskningsfokus mot slutet av 1830-talet. Det var då han påbörjade de undersökningar som han i den allmänna historien blivit mest känd för – kraniologin. Genom att studera forntida kranier utvecklade han en klassificering av människans skallformer i två huvudgrupper: den långovala (dolikocefala) och den kortrunda (brakycefala). Han antog att den yttre skallformen avspeglade hjärnans inre uppbyggnad. Dessa teorier kom tyvärr att utnyttjas flitigt, och ofta lösryckta från sitt sammanhang, av 1900-talets rasbiologer.
För Retzius själv handlade kraniologin primärt om hjärnans fysiologi och var ett led i hans skarpa kritik mot den ovetenskapliga frenologin. Frenologerna hävdade att specifika karaktärsdrag kunde avläsas som knölar på kraniets utsida. Vid skandinaviska naturforskarmöten under 1840-talet gick Retzius till kraftigt angrepp mot frenologin och avfärdade den helt. Han menade att frenologerna vägrade ta till sig ny vetenskaplig fakta och ignorerade den jämförande anatomins vetenskapliga framsteg.
Eftermäle och personlighet
Anders Retzius betraktas idag som en av sin tids mest betydelsefulla svenska biologer och en central gestalt i den svenska vetenskapshistorien. Trots att hans kraniologiska systematik senare kom att omfamnas av fördomsfulla rasläror, var han i sin samtid känd som en flärdfri, anspråkslös och varmt sällskaplig person, ständigt hjälpsam mot sina kollegor och elever. Hans osläckliga törst efter kunskap formade i mångt och mycket den moderna svenska medicinska forskningen.
En vacker, lystrig och massiv bronsmedalj i hög relief utgiven med anledning av hundraårsminnet av Anders Retzius födelse. Den är utgiven av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi och graverades av Adolf Lindberg år 1896, 139.35g, 69mm, slät rand. Kvalitet 01. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:147:3. sÄLLSYNT
Åtsida
Motivet utgörs av Anders Retzius högervända bröstbild (huvud) med bar hals, skulpterad i en mycket kraftfull och plastisk relief. Längs medaljens vänstra kant löper inskriften "ANDREAS" och längs den högra kanten "RETZIUS" i stora, tydliga versaler. Längst ned, omedelbart under halsavskärningen, återfinns gravörens signatur samt årtalet: "A · LINDBERG 1896".
I fältets mitt finns en central, latinsk inskrift fördelad över nio rader: "IN / MEMORIAM SECULAREM / ANDREÆ RETZII / ANTHROPOLOGIÆ / INSTAURATORIS / NATI AD III IDUS OCT MDCCXCVI / SOCIETAS SUECANA / ANTHROPOLOGICA / ET / GEOGRAPHICA". Till vänster och omedelbart nedanför texten ramas inskriptionen in av en mycket detaljrik och naturtrogen lagerkvist. Den latinska texten kan i sin helhet översättas till: Till hundraårsminnet av Anders Retzius, antropologins förnyare, född den 13 oktober 1796, av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi.
Vetenskapens rötter och läroår
Anders Retzius (1796–1860) introducerades tidigt i vetenskapens värld av sin far. Under denna epok fanns inga skarpa gränser mellan olika discipliner, och inte heller något upplevt behov av att dra upp skiljelinjer mellan den teoretiska vetenskapen och dess praktiska tillämpningar. Denna holistiska syn kom att djupt prägla Retzius egen hållning genom livet. Han var passionerat hängiven vetenskapen och det rena sanningssökandet, men underskattade aldrig den praktiska nyttan av forskningen. Han vårdade också ömt faderns minne och upprördes djupt när dennes mångsidighet långt efter sin död beskrevs som ytlig i en utländsk tidskrift.
Sin formella anatomiska grundutbildning fick Retzius i Lund under ledning av anatomiprofessorn Arvid Florman. Trots att Retzius på äldre dagar ibland talade ganska respektlöst om honom som "gubben", hade läromästaren gjort ett outplånligt intryck. Det var av honom Retzius lärde sig dissektionens fundamentala grunder: en minutiös ordentlighet och en absolut renlighet i dissektionssalen. Detta handlade inte uteslutande om hygien. Om inte tillbörlig respekt visades den döda kroppen – även om det rörde sig om en avrättad förbrytare – riskerade forskarna att dra på sig allmänhetens ogillande. Som vetenskapsman kom Retzius att bli en strikt empiriker som endast litade på det han själv hade sett. Dessutom delade han lärarens djupa engagemang för nykterhetssaken.
Köpenhamn och den jämförande anatomin
Mycket betydelsefull för Retzius intellektuella utveckling blev en vistelse i Köpenhamn åren 1815–1817. Där åhörde han föreläsningar av den framstående kemisten H. C. Ørsted, elektromagnetismens upptäckare, och knöt ovärderliga kontakter med forskare inom den jämförande anatomin. Till dessa hörde i synnerhet Georges Cuviers lärjungar J. H. Reinhard och L. L. Jacobson. Väl hemkommen tillägnade Retzius den sistnämnde sin gradualavhandling från 1819 om broskfiskarnas anatomi.
Karolinska Institutet och den pedagogiska visionen
I början av 1820-talet flyttades centrum för Retzius liv till Stockholm. Blott 27 år gammal utnämndes han till professor vid Veterinärinrättningen, och redan året därpå blev han, med bistånd från Jöns Jacob Berzelius, professor i anatomi vid Karolinska Institutet. Under hans tid vid institutet pågick en segdragen strid om huruvida man skulle tilldelas fullständiga examensrättigheter för medicine doktorer, något som motarbetades av Uppsala universitet. Retzius egen storslagna vision var att skapa ett svenskt "Collège de France", en institution där vetenskaperna odlades fritt och föreläsningar hölls gratis för allmänheten.
Som lärare och inspektor satte han en stark prägel på Karolinska Institutet. Han engagerade sig djupt i undervisningens modernisering och inrättade snabbt ett anatomiskt museum. Efter europeiska studieresor införde han nya pedagogiska metoder, bland annat användandet av svarta tavlan och storskaliga anatomiska planscher. Åskådlighet och koncentration var hans riktmärken. Utöver detta tjänstgjorde han även som professor i målaranatomi vid Konstakademien, där han undervisade blivande konstnärer, däribland Egron Lundgren.
Mikroskopets återkomst och vetenskapliga upptäckter
Retzius var den som på allvar introducerade den jämförande anatomin i Sverige. Han återupplivade även användandet av mikroskopet som ett seriöst vetenskapligt instrument, efter att ha kommit i kontakt med moderna instrument vid ett naturforskarmöte i Breslau 1833. Där träffade han fysiologen J. E. Purkyně, med vilken han utvecklade en djup vänskap. Tillsammans med andra ledande forskare, som den tyske anatomen Johannes Müller, gjorde Retzius banbrytande upptäckter. Deras studier av lansettfisken i Bohuslän 1841 visade att denna varelse delade morfologiska drag med ryggradsdjuren, vilket fick enorm betydelse för embryologins utveckling. Inom den makroskopiska anatomin bär flera upptäckter hans namn än idag, såsom Cavum Retzii (en bindvävshåla i bukväggen).
Kraniologin och striden mot frenologin
Retzius enorma arbetsflit vid mikroskopet bidrog troligen till de synproblem som tvingade honom att byta forskningsfokus mot slutet av 1830-talet. Det var då han påbörjade de undersökningar som han i den allmänna historien blivit mest känd för – kraniologin. Genom att studera forntida kranier utvecklade han en klassificering av människans skallformer i två huvudgrupper: den långovala (dolikocefala) och den kortrunda (brakycefala). Han antog att den yttre skallformen avspeglade hjärnans inre uppbyggnad. Dessa teorier kom tyvärr att utnyttjas flitigt, och ofta lösryckta från sitt sammanhang, av 1900-talets rasbiologer.
För Retzius själv handlade kraniologin primärt om hjärnans fysiologi och var ett led i hans skarpa kritik mot den ovetenskapliga frenologin. Frenologerna hävdade att specifika karaktärsdrag kunde avläsas som knölar på kraniets utsida. Vid skandinaviska naturforskarmöten under 1840-talet gick Retzius till kraftigt angrepp mot frenologin och avfärdade den helt. Han menade att frenologerna vägrade ta till sig ny vetenskaplig fakta och ignorerade den jämförande anatomins vetenskapliga framsteg.
Eftermäle och personlighet
Anders Retzius betraktas idag som en av sin tids mest betydelsefulla svenska biologer och en central gestalt i den svenska vetenskapshistorien. Trots att hans kraniologiska systematik senare kom att omfamnas av fördomsfulla rasläror, var han i sin samtid känd som en flärdfri, anspråkslös och varmt sällskaplig person, ständigt hjälpsam mot sina kollegor och elever. Hans osläckliga törst efter kunskap formade i mångt och mycket den moderna svenska medicinska forskningen.