Artur Immanuel Hazelius (1833–1901) av Adolf Lindberg 1893 - Vacker och kulturhistoriskt betydelsefull bronsmedalj
Artur Immanuel Hazelius (1833–1901) av Adolf Lindberg 1893
Vacker och kulturhistoriskt betydelsefull bronsmedalj, 79.06g, 56mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:248:1
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av Artur Hazelius i profil, iförd civil dräkt med slät kavaj och markerad skjortkrage. Under axelavskärningen är en framträdande lagerkvist placerad, vilket tillför en klassisk hedersbetygelse till porträttet. Längs medaljens yttre kant löper omskriften "ARTUR HAZELIUS" i en stram och avskalad typografi. Längst ned, diskret placerad intill den nedre kanten, står gravörens signatur "A·LINDBERG". Porträttet fångar folklivsforskaren med karakteristiskt vågigt hår och mustasch, framställd i en mjuk och realistisk relief som förmedlar en reflekterande närvaro och akademisk tyngd.
Frånsida
Kompositionens centrum utgörs av två korslagda och sammanbundna kvistar av ek och tall, trädslag som traditionellt förknippas med den nordiska naturen. Kvistarna hålls samman av ett mjukt draperat band på vilket årtalen "1833" och "1893" är ingraverade, vilket markerar födelseåret och sextioårsjubileet. Runt detta centrala motiv löper texten fördelad i två koncentriska cirklar. Den inre omskriften lyder "AF · TACKSAMMA · LANDSMÄN · D · 30 · NOV · 1893", vilket utläses av tacksamma landsmän den 30 november 1893, och den yttre omskriften lyder "TILL · NORDISKA · MUSEETS · SKAPARE ·". I den allra nedersta kanten återfinns gravörens signatur "A·LINDBERG". Motivets rena naturalism speglar det intresse för svensk natur och folkkultur som präglade mottagarens livsgärning.
Att samla en nation: Artur Hazelius och det svenska kulturarvet
En uppväxt formad av nationell medvetenhet
Artur Immanuel Hazelius föddes i Stockholm år 1833 och kom under sitt liv att bli en central gestalt i dokumentationen och bevarandet av det svenska kulturarvet. Grunden till hans livsgärning lades tidigt. Hans far, Johan August Hazelius, var djupt engagerad i tidens strömningar som anhängare av göticismen och medlem i Manhemsförbundet. I hemmet fanns en närhet till kulturpersonligheter som Carl Jonas Love Almqvist, vilket bidrog till en okonventionell och intellektuellt stimulerande uppväxt. En bärande del i faderns pedagogik var att sonen skulle få en djupgående förståelse för hela landet, vilket innebar att den unge Artur ofta fick resa och bo hos släktingar runt om i Sverige. Under dessa resor förvärvade han en grundläggande kännedom om landskapens folkdräkter och allmogekultur, en erfarenhet som visade sig ovärderlig när han senare i livet började samla in föremål för sina museiprojekt.
Efter studentexamen i Uppsala 1854 och en filosofie magisterexamen 1860, inledde Hazelius en karriär som lärare. Den akademiska miljön och undervisningssalarna var dock inte hans rätta element. Han engagerade sig istället i språkfrågor, deltog aktivt i den radikala rättstavningsstriden under 1860-talets slut och författade läroböcker. Han gav ut skrifter som "Om svensk rättstafning" och strävade efter estetiska ideal när han arbetade med läseböcker för folkskolan. Dessa tidiga projekt visade på en stark vilja att forma och tillgängliggöra kultur och språk, en folkbildande strävan som snart skulle finna ett nytt och mer konkret uttryck.
Visionen om ett etnografiskt museum
Det var under en resa genom Dalarna sommaren 1872 som Hazelius vision om ett svenskt etnografiskt museum började anta en konkret form. Med inspiration från bland annat Gunnar Olof Hyltén-Cavallius museum i Växjö, öppnade han redan hösten 1873 den Skandinavisk-etnografiska samlingen i Stockholm. Utställningen var nyskapande för sin tid; stuginteriörer från olika svenska landskap visades upp i form av tablåer med vaxfigurer iförda traditionella dräkter. Metoden att levandegöra historien genom rumsliga scenerier var inspirerad av internationella utställningsformat, och när Hazelius ställde ut landskapspanoraman i Paris 1878 nådde hans arbete ett internationellt erkännande.
Hazelius ambitioner krävde stora resurser. Trots ett statsanslag från 1875 baserades museets ekonomi länge på hoptiggda medel och donationer. År 1880 omvandlades verksamheten till en stiftelse och erhöll namnet Nordiska museet. Jubileumsmedaljen från 1893, präglad med anledning av hans sextioårsdag, bär omskriften "Till Nordiska museets skapare", vilket understryker hur intimt förknippad han blivit med denna institution.
Skansen och trädens symbolik
Arbetet med att bevara äldre allmogebyggnader ledde fram till skapandet av Skansen, ett av världens tidigaste friluftsmuseer, som öppnades 1891. Genom att förvärva äldre gårdar, såsom den 1885 inköpta Morastugan, och flytta dem till Djurgården kunde Hazelius erbjuda stadsbefolkningen en fysisk kontakt med det agrara Sverige. Skansen fyllde en pedagogisk funktion i linje med Hazelius motto ”Känn dig själv”, där tanken var att individen och folket förstår sig själva bäst utifrån sin egen historia.
Medaljens frånsida fångar denna koppling till den svenska myllan genom motivet med två sammanbundna kvistar av ek och tall. Dessa trädslag utgör i sig en representation av landets geografi; den karga tallen symboliserar det barrskogsdominerade landskapet i norr, medan eken står för lövskogarna i de sydligare landskapen. Genom att binda samman dem manifesteras den nationella helhet som Hazelius strävade efter att skildra. Inskriften "Af tacksamma landsmän" vittnar om det breda stöd och engagemang som hans arbete väckte hos den svenska allmänheten. Som Oscar Montelius konstaterade vid Hazelius jordfästning, möjliggjordes arbetet genom folkets egen offervillighet för en stor idé.
Ett taktilt minne över ett livsverk
När Hazelius hustru Sofia Elisabet, född Grafström och med rötter i Umeå, avled i barnsäng redan 1874 drabbades han av en personlig tragedi som påverkade hans fortsatta livsval. Han gick ännu djupare in i sitt arbete och vigde all sin tid åt museiprojekten, medan relationen till sonen Gunnar hamnade i skymundan av hans yrkesmässiga engagemang. Hazelius bosatte sig på Skansen för att dagligen kunna leda dess framväxt och arbetade oförtröttligt fram till sin död där i maj 1901.
Subskriptionsmedaljen i brons sammanfattar decennier av intensivt uppbyggnadsarbete. Den bevarar folklivsforskarens anletsdrag i en klassisk relief och fungerar samtidigt som ett materiellt dokument över en period då den svenska kulturhistorien fann sina nationella institutioner. Bronsmedaljen står därmed som ett beständigt minne över en man som med oförminskad drivkraft omvandlade ett svinnande agrart förflutet till ett varaktigt kulturarv för framtiden.
Vacker och kulturhistoriskt betydelsefull bronsmedalj, 79.06g, 56mm, slät rand. Kvalitet 1+/01. Referens: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:248:1
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av Artur Hazelius i profil, iförd civil dräkt med slät kavaj och markerad skjortkrage. Under axelavskärningen är en framträdande lagerkvist placerad, vilket tillför en klassisk hedersbetygelse till porträttet. Längs medaljens yttre kant löper omskriften "ARTUR HAZELIUS" i en stram och avskalad typografi. Längst ned, diskret placerad intill den nedre kanten, står gravörens signatur "A·LINDBERG". Porträttet fångar folklivsforskaren med karakteristiskt vågigt hår och mustasch, framställd i en mjuk och realistisk relief som förmedlar en reflekterande närvaro och akademisk tyngd.
Frånsida
Kompositionens centrum utgörs av två korslagda och sammanbundna kvistar av ek och tall, trädslag som traditionellt förknippas med den nordiska naturen. Kvistarna hålls samman av ett mjukt draperat band på vilket årtalen "1833" och "1893" är ingraverade, vilket markerar födelseåret och sextioårsjubileet. Runt detta centrala motiv löper texten fördelad i två koncentriska cirklar. Den inre omskriften lyder "AF · TACKSAMMA · LANDSMÄN · D · 30 · NOV · 1893", vilket utläses av tacksamma landsmän den 30 november 1893, och den yttre omskriften lyder "TILL · NORDISKA · MUSEETS · SKAPARE ·". I den allra nedersta kanten återfinns gravörens signatur "A·LINDBERG". Motivets rena naturalism speglar det intresse för svensk natur och folkkultur som präglade mottagarens livsgärning.
Att samla en nation: Artur Hazelius och det svenska kulturarvet
En uppväxt formad av nationell medvetenhet
Artur Immanuel Hazelius föddes i Stockholm år 1833 och kom under sitt liv att bli en central gestalt i dokumentationen och bevarandet av det svenska kulturarvet. Grunden till hans livsgärning lades tidigt. Hans far, Johan August Hazelius, var djupt engagerad i tidens strömningar som anhängare av göticismen och medlem i Manhemsförbundet. I hemmet fanns en närhet till kulturpersonligheter som Carl Jonas Love Almqvist, vilket bidrog till en okonventionell och intellektuellt stimulerande uppväxt. En bärande del i faderns pedagogik var att sonen skulle få en djupgående förståelse för hela landet, vilket innebar att den unge Artur ofta fick resa och bo hos släktingar runt om i Sverige. Under dessa resor förvärvade han en grundläggande kännedom om landskapens folkdräkter och allmogekultur, en erfarenhet som visade sig ovärderlig när han senare i livet började samla in föremål för sina museiprojekt.
Efter studentexamen i Uppsala 1854 och en filosofie magisterexamen 1860, inledde Hazelius en karriär som lärare. Den akademiska miljön och undervisningssalarna var dock inte hans rätta element. Han engagerade sig istället i språkfrågor, deltog aktivt i den radikala rättstavningsstriden under 1860-talets slut och författade läroböcker. Han gav ut skrifter som "Om svensk rättstafning" och strävade efter estetiska ideal när han arbetade med läseböcker för folkskolan. Dessa tidiga projekt visade på en stark vilja att forma och tillgängliggöra kultur och språk, en folkbildande strävan som snart skulle finna ett nytt och mer konkret uttryck.
Visionen om ett etnografiskt museum
Det var under en resa genom Dalarna sommaren 1872 som Hazelius vision om ett svenskt etnografiskt museum började anta en konkret form. Med inspiration från bland annat Gunnar Olof Hyltén-Cavallius museum i Växjö, öppnade han redan hösten 1873 den Skandinavisk-etnografiska samlingen i Stockholm. Utställningen var nyskapande för sin tid; stuginteriörer från olika svenska landskap visades upp i form av tablåer med vaxfigurer iförda traditionella dräkter. Metoden att levandegöra historien genom rumsliga scenerier var inspirerad av internationella utställningsformat, och när Hazelius ställde ut landskapspanoraman i Paris 1878 nådde hans arbete ett internationellt erkännande.
Hazelius ambitioner krävde stora resurser. Trots ett statsanslag från 1875 baserades museets ekonomi länge på hoptiggda medel och donationer. År 1880 omvandlades verksamheten till en stiftelse och erhöll namnet Nordiska museet. Jubileumsmedaljen från 1893, präglad med anledning av hans sextioårsdag, bär omskriften "Till Nordiska museets skapare", vilket understryker hur intimt förknippad han blivit med denna institution.
Skansen och trädens symbolik
Arbetet med att bevara äldre allmogebyggnader ledde fram till skapandet av Skansen, ett av världens tidigaste friluftsmuseer, som öppnades 1891. Genom att förvärva äldre gårdar, såsom den 1885 inköpta Morastugan, och flytta dem till Djurgården kunde Hazelius erbjuda stadsbefolkningen en fysisk kontakt med det agrara Sverige. Skansen fyllde en pedagogisk funktion i linje med Hazelius motto ”Känn dig själv”, där tanken var att individen och folket förstår sig själva bäst utifrån sin egen historia.
Medaljens frånsida fångar denna koppling till den svenska myllan genom motivet med två sammanbundna kvistar av ek och tall. Dessa trädslag utgör i sig en representation av landets geografi; den karga tallen symboliserar det barrskogsdominerade landskapet i norr, medan eken står för lövskogarna i de sydligare landskapen. Genom att binda samman dem manifesteras den nationella helhet som Hazelius strävade efter att skildra. Inskriften "Af tacksamma landsmän" vittnar om det breda stöd och engagemang som hans arbete väckte hos den svenska allmänheten. Som Oscar Montelius konstaterade vid Hazelius jordfästning, möjliggjordes arbetet genom folkets egen offervillighet för en stor idé.
Ett taktilt minne över ett livsverk
När Hazelius hustru Sofia Elisabet, född Grafström och med rötter i Umeå, avled i barnsäng redan 1874 drabbades han av en personlig tragedi som påverkade hans fortsatta livsval. Han gick ännu djupare in i sitt arbete och vigde all sin tid åt museiprojekten, medan relationen till sonen Gunnar hamnade i skymundan av hans yrkesmässiga engagemang. Hazelius bosatte sig på Skansen för att dagligen kunna leda dess framväxt och arbetade oförtröttligt fram till sin död där i maj 1901.
Subskriptionsmedaljen i brons sammanfattar decennier av intensivt uppbyggnadsarbete. Den bevarar folklivsforskarens anletsdrag i en klassisk relief och fungerar samtidigt som ett materiellt dokument över en period då den svenska kulturhistorien fann sina nationella institutioner. Bronsmedaljen står därmed som ett beständigt minne över en man som med oförminskad drivkraft omvandlade ett svinnande agrart förflutet till ett varaktigt kulturarv för framtiden.