Arvid Lindman (1862–1936) av Erik Lindberg 1932 av Svenska Frimurare Orden - Sällsynt i silver
Arvid Lindman (1862–1936) av Erik Lindberg 1932
Silver, 90.79g, 56mm. Randprägling: "SILVER 1932". Kvalitet 1+/01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 324, Numismatiska meddelanden XXIX (Axel Wahlstedt 1937), sid 260:1. Subskriptionsmedalj utgiven av Svenska Frimurare Orden med anledning av Lindmans 70-årsdag. Den präglades i ett guldexemplar som tilldelades Lindman, i silver till initiativtagarna, samt i brons till anställda och närstående (totalt ca 1200 exemplar).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av amiralen och statsministern Arvid Lindman. Han avbildas barhuvad i profil, klädd i en civil kavaj med skjorta och slips. Det karaktärsfulla porträttet framhäver Lindmans kraftiga ansiktsdrag (vilka gravören Lindberg fann utmanande att modellera då ansiktet ansågs vara "fyrkantigt runt om"). Längs medaljens övre del löper omskriften: "ARVID LINDMAN IX FRIM· PROV· KANSLER". Nedtill, infällt i avskärningen, återfinns Lindmans personliga frimurarevapen. Detta lilla vapen visar järnets tecken som reser sig upp ur havets vågor, vilket är en direkt allegori över hans båda framgångsrika karriärer som sjöofficer och industriman. I fältet till vänster om bröstbilden står gravörens signatur på två rader: "ERIK / LINDBERG".
Frånsida
Ett djupt symboliskt motiv där en storslagen, strålande sol bryter igenom en tung och skiktad molnbädd. I förgrunden, placerad i fältets nedre halva, vilar en stor rektangulär tavla. Inskriptionen på tavlan är fördelad på sex rader: "FRIMURARE / BRÖDERS / VÖRDNAD / OCH / VÄNSKAP / 19 SEPTEMBER 1932". Längst ned under tavlan skymtar ett litet konstnärsmonogram.
Från världshaven till den tunga industrin
Arvid Lindman är en av den svenska 1900-talshistoriens mest inflytelserika och mångfacetterade gestalter. Att hans personliga frimurarevapen, avbildat på medaljens åtsida, visar järnets tecken som reser sig ur vattnet är en briljant summering av hans liv. Hans karriär började nämligen på havet. Efter studier vid sjökrigsskolan, där han knöt viktiga band med bland andra Marcus Wallenberg, utexaminerades han med högsta betyg. Han ansågs snabbt vara en mycket lovande sjöofficer och deltog bland annat i fregatten Vanadis uppmärksammade världsomsegling 1883–1885.
Trots de militära framgångarna valde han redan 1889 att byta spår och istället kliva in i den svenska brukshanteringen hos Iggesunds bruk. Fadern var då chef för såväl Iggesund som för Österby och Strömbacka, och Lindman gjorde en snabb karriär inom sfären. Som verkställande direktör för Iggesund (1892–1903) och Strömbacka (fram till 1923), samt under ett intensivt år som chef för gruvjätten LKAB (1900–1901), framträdde han som en osedvanligt framsynt och driftig industriledare. Hans erfarenheter från investeringsverksamhet och bostadsbyggande i malmfälten kom väl till pass när han sedermera ledde förhandlingarna som resulterade i statens delägarskap i LKAB.
Statsministern och det demokratiska genombrottet
Politiken fångade tidigt Lindman – han var landstingsman i Gävleborg från 1892 – men han avböjde länge höga ämbeten, inklusive ett erbjudande att bli finansminister 1902. Det var först under unionskrisen 1905 som han trädde in i regeringen Lundeberg som sjöförsvarsminister, vilket formellt krävde en militär befordran till kommendör (senare konteramiral, vilket gav honom det livslånga smeknamnet "Amiralen").
År 1906, när Karl Staaffs regering föll på rösträttsfrågan, axlade Lindman rollen som statsminister. Han tog med sig sin industriella ledarstil in i Rosenbad och betraktade ofta sina kollegor "som en industriledare sina avdelningschefer". Till skillnad från principfasta högerkollegor som Ernst Trygger var Lindman praktisk, utåtriktad och djupt angelägen om att nå resultat. Detta ledde till att han, genom pragmatiska eftergifter för radikala krav, framgångsrikt lotsade igenom en författningsreform som innebar allmän rösträtt för män till Andra kammaren och införandet av den 40-gradiga skalan vid kommunala val. Reformen räddade Första kammarens existens och knäcksatte det proportionella valsystemet i Sverige.
"Amiralen" och högerpartiets uppbyggnad
Efter valförlusten 1911 övergick Lindman till att agera oppositionsledare och inledde sitt massiva livsverk: att bygga upp ett fast och välkaderat högerparti (Allmänna valmansförbundet). Lindman förvandlades till en modern folktalare som oförtröttligt korsade landet i bil, tåg och flygmaskin för att förena "herrar och bönder". Under 1920-talet dominerade han högern totalt. Han var en urstark ledarnatur, protektionist, djupt misstänksam mot socialismens planhushållning och en obeveklig försvarare av svensk självstyrelse och militär förmåga.
Hans politiska väg kantades av stora prövningar. Under det spända året 1914 och "borggårdskrisen" utgjorde han en dold men försiktig rådgivare åt Gustaf V, och stod där i kontrast till den mer konfrontative Trygger. Under första världskrigets svåraste tid (1917) agerade han utrikesminister i Swartz ministär, en period som dock nedsolkades av den så kallade Luxburgaffären. En andra, mindre lyckad sejour som statsminister (1928–1930) fälldes till sist av en strid om spannmålstullar, men inleddes med ett uppmärksammat internt debacle, den så kallade Wohlin-krisen, vilken allvarligt försvagade regeringen.
Frimuraren och motståndet mot nazismen
Denna tunga silvermedalj, präglad till hans 70-årsdag, vittnar om Lindmans starka engagemang utanför den partipolitiska hetluften. Som IX Frimurare Provinsial Kansler intog han en av de absolut högsta positionerna inom Svenska Frimurare Orden. Detta broderskap spelade en inte obetydlig roll i hans politiska ställningstaganden under 1930-talets mörknande politiska klimat i Europa.
När nazismen spred sig i Tyskland väckte det en instinktiv avsky hos Lindman. Han betraktade rörelsen som en fasansfull allians av grov demagogi, diktatorisk planhushållning och rent barbari. Hans avsmak underblåstes starkt av den förföljelse som det tyska frimureriet utsattes för av den nazistiska regimen. Denna ideologiska och moraliska klyfta kulminerade 1934 i en definitiv och smärtsam brytning mellan Moderata samlingspartiet och dess radikaliserade ungdomsförbund (SNU).
Arvid Lindman förblev aktiv in i det sista, inte minst inom sitt passionerade intresse för skogsvård och skogshushållning. Hans liv fick dock ett plötsligt och tragiskt slut i december 1936 då han, just efter att ha besökt England och Skottland i frimurareärenden, omkom när hans flygplan havererade i dimman vid flygplatsen Croydon utanför London.
Silver, 90.79g, 56mm. Randprägling: "SILVER 1932". Kvalitet 1+/01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 324, Numismatiska meddelanden XXIX (Axel Wahlstedt 1937), sid 260:1. Subskriptionsmedalj utgiven av Svenska Frimurare Orden med anledning av Lindmans 70-årsdag. Den präglades i ett guldexemplar som tilldelades Lindman, i silver till initiativtagarna, samt i brons till anställda och närstående (totalt ca 1200 exemplar).
Åtsida
Vänstervänd bröstbild av amiralen och statsministern Arvid Lindman. Han avbildas barhuvad i profil, klädd i en civil kavaj med skjorta och slips. Det karaktärsfulla porträttet framhäver Lindmans kraftiga ansiktsdrag (vilka gravören Lindberg fann utmanande att modellera då ansiktet ansågs vara "fyrkantigt runt om"). Längs medaljens övre del löper omskriften: "ARVID LINDMAN IX FRIM· PROV· KANSLER". Nedtill, infällt i avskärningen, återfinns Lindmans personliga frimurarevapen. Detta lilla vapen visar järnets tecken som reser sig upp ur havets vågor, vilket är en direkt allegori över hans båda framgångsrika karriärer som sjöofficer och industriman. I fältet till vänster om bröstbilden står gravörens signatur på två rader: "ERIK / LINDBERG".
Frånsida
Ett djupt symboliskt motiv där en storslagen, strålande sol bryter igenom en tung och skiktad molnbädd. I förgrunden, placerad i fältets nedre halva, vilar en stor rektangulär tavla. Inskriptionen på tavlan är fördelad på sex rader: "FRIMURARE / BRÖDERS / VÖRDNAD / OCH / VÄNSKAP / 19 SEPTEMBER 1932". Längst ned under tavlan skymtar ett litet konstnärsmonogram.
Från världshaven till den tunga industrin
Arvid Lindman är en av den svenska 1900-talshistoriens mest inflytelserika och mångfacetterade gestalter. Att hans personliga frimurarevapen, avbildat på medaljens åtsida, visar järnets tecken som reser sig ur vattnet är en briljant summering av hans liv. Hans karriär började nämligen på havet. Efter studier vid sjökrigsskolan, där han knöt viktiga band med bland andra Marcus Wallenberg, utexaminerades han med högsta betyg. Han ansågs snabbt vara en mycket lovande sjöofficer och deltog bland annat i fregatten Vanadis uppmärksammade världsomsegling 1883–1885.
Trots de militära framgångarna valde han redan 1889 att byta spår och istället kliva in i den svenska brukshanteringen hos Iggesunds bruk. Fadern var då chef för såväl Iggesund som för Österby och Strömbacka, och Lindman gjorde en snabb karriär inom sfären. Som verkställande direktör för Iggesund (1892–1903) och Strömbacka (fram till 1923), samt under ett intensivt år som chef för gruvjätten LKAB (1900–1901), framträdde han som en osedvanligt framsynt och driftig industriledare. Hans erfarenheter från investeringsverksamhet och bostadsbyggande i malmfälten kom väl till pass när han sedermera ledde förhandlingarna som resulterade i statens delägarskap i LKAB.
Statsministern och det demokratiska genombrottet
Politiken fångade tidigt Lindman – han var landstingsman i Gävleborg från 1892 – men han avböjde länge höga ämbeten, inklusive ett erbjudande att bli finansminister 1902. Det var först under unionskrisen 1905 som han trädde in i regeringen Lundeberg som sjöförsvarsminister, vilket formellt krävde en militär befordran till kommendör (senare konteramiral, vilket gav honom det livslånga smeknamnet "Amiralen").
År 1906, när Karl Staaffs regering föll på rösträttsfrågan, axlade Lindman rollen som statsminister. Han tog med sig sin industriella ledarstil in i Rosenbad och betraktade ofta sina kollegor "som en industriledare sina avdelningschefer". Till skillnad från principfasta högerkollegor som Ernst Trygger var Lindman praktisk, utåtriktad och djupt angelägen om att nå resultat. Detta ledde till att han, genom pragmatiska eftergifter för radikala krav, framgångsrikt lotsade igenom en författningsreform som innebar allmän rösträtt för män till Andra kammaren och införandet av den 40-gradiga skalan vid kommunala val. Reformen räddade Första kammarens existens och knäcksatte det proportionella valsystemet i Sverige.
"Amiralen" och högerpartiets uppbyggnad
Efter valförlusten 1911 övergick Lindman till att agera oppositionsledare och inledde sitt massiva livsverk: att bygga upp ett fast och välkaderat högerparti (Allmänna valmansförbundet). Lindman förvandlades till en modern folktalare som oförtröttligt korsade landet i bil, tåg och flygmaskin för att förena "herrar och bönder". Under 1920-talet dominerade han högern totalt. Han var en urstark ledarnatur, protektionist, djupt misstänksam mot socialismens planhushållning och en obeveklig försvarare av svensk självstyrelse och militär förmåga.
Hans politiska väg kantades av stora prövningar. Under det spända året 1914 och "borggårdskrisen" utgjorde han en dold men försiktig rådgivare åt Gustaf V, och stod där i kontrast till den mer konfrontative Trygger. Under första världskrigets svåraste tid (1917) agerade han utrikesminister i Swartz ministär, en period som dock nedsolkades av den så kallade Luxburgaffären. En andra, mindre lyckad sejour som statsminister (1928–1930) fälldes till sist av en strid om spannmålstullar, men inleddes med ett uppmärksammat internt debacle, den så kallade Wohlin-krisen, vilken allvarligt försvagade regeringen.
Frimuraren och motståndet mot nazismen
Denna tunga silvermedalj, präglad till hans 70-årsdag, vittnar om Lindmans starka engagemang utanför den partipolitiska hetluften. Som IX Frimurare Provinsial Kansler intog han en av de absolut högsta positionerna inom Svenska Frimurare Orden. Detta broderskap spelade en inte obetydlig roll i hans politiska ställningstaganden under 1930-talets mörknande politiska klimat i Europa.
När nazismen spred sig i Tyskland väckte det en instinktiv avsky hos Lindman. Han betraktade rörelsen som en fasansfull allians av grov demagogi, diktatorisk planhushållning och rent barbari. Hans avsmak underblåstes starkt av den förföljelse som det tyska frimureriet utsattes för av den nazistiska regimen. Denna ideologiska och moraliska klyfta kulminerade 1934 i en definitiv och smärtsam brytning mellan Moderata samlingspartiet och dess radikaliserade ungdomsförbund (SNU).
Arvid Lindman förblev aktiv in i det sista, inte minst inom sitt passionerade intresse för skogsvård och skogshushållning. Hans liv fick dock ett plötsligt och tragiskt slut i december 1936 då han, just efter att ha besökt England och Skottland i frimurareärenden, omkom när hans flygplan havererade i dimman vid flygplatsen Croydon utanför London.