August Strindberg (1849-1912) av Erik Lindberg 1939 - En av Sveriges mest framträdande författare

Denna minnesmedalj över August Strindberg är ett verk av den framstående medaljgravören Erik Lindberg och präglades av Svenska Akademien år 1939
Medaljen är utförd i silver, väger 43,77 gram och mäter 45 millimeter i diameter, kvalitet 1+/01, Ulla Ehrensvärd 386. Härlig originalton med underliggande skimrande präglingsglans.

Åtsidan presenterar en djupt modellerad profilbild av författaren vänd åt höger, där Lindberg med stor skicklighet fångat Strindbergs karakteristiska anletsdrag med det vilda, bakåtstrukna håret och den intensiva blicken som tycks skåda bortom nuet. Runt porträttet löper inskriften AUGUST · STRINDBERG · N · MDCCCXLIX · OB · MCMXII, vilket anger hans födelseår 1849 och dödsår 1912 med romerska siffror, och nertill återfinns signaturen ERIK · LINDBERG · 1939. Frånsidan bjuder på ett dramatiskt och symboltyngt motiv som visar en naken mansgestalt i kamp med en bevingad ängel, en direkt referens till den bibliska berättelsen om Jakobs brottning med Gud, men här tolkad som konstnärens kamp mot högre makter. Denna scen inramas av latinska sentenser som sammanfattar Strindbergs stormiga natur: till vänster ODIT · ET AMAT (han hatar och han älskar), till höger ACHERONTA · MOVET (han sätter Acheron i rörelse/han rör upp underjorden) och i avskärningen nertill SUPEROS · FLECTERE ARDET (han brinner av iver att beveka de himmelska makterna). 

Titanens kamp i silver: En berättelse om att röra upp himmel och helvete
Att hålla denna medalj i sin hand är att hålla en frusen konflikt vars symboliska tyngd är omätbar i den svenska litteraturhistorien. Utgiven av Svenska Akademien 1939 – ett år då världen stod på randen till ett nytt världskrig och mörkret sänkte sig över Europa – blickar August Strindberg ut från åtsidan med en intensitet som trotsar metallens kyla. Erik Lindbergs gravyr är inte en förskönad bild av en åldrad nationalskald; det är ett porträtt av en vulkanisk kraft. Det vilda håret, den skarpa profilen och den trotsiga hakan berättar historien om en man som aldrig fann ro, och som kanske aldrig sökte den.

Odit et Amat – Hatet och Kärleken Vänder vi på medaljen möts vi av nyckeln till Strindbergs hela väsen. Inskriptionen till vänster, Odit et amat – ”han hatar och han älskar” – är lånad från den romerske poeten Catullus, men kunde lika gärna vara tatuerad över Strindbergs bröst. Orden ekar genom hans biografi och hans verk. Strindberg var mannen som älskade kvinnan men avskydde feminismen, som sökte Gud men hånade kyrkan, som älskade sitt fosterland men flydde det i exil under halva sitt liv.

Dessa ord leder tankarna till hans tre äktenskap – med Siri von Essen, Frida Uhl och Harriet Bosse. Alla tre började i en storm av passionerad förälskelse och slutade i bitterhet, svartsjuka och litterära uppgörelser. I En dåres försvarstal dissekerade han sitt första äktenskap med en skoningslöshet som chockerade samtiden. Han kunde inte leva med dem, men som hans brev och dramer vittnar om, kunde han inte heller leva utan den kvinnliga kraften. Medaljens inskrift påminner oss om att för Strindberg var kärleken alltid en strid på liv och död, aldrig en stilla hamn.

Att röra upp underjorden På medaljens högra sida läser vi Acheronta movet. Det är en del av ett berömt citat från Vergilius Aeneiden: ”Om jag inte kan beveka himlen, ska jag röra upp underjorden” (Flectere si nequeo superos, Acheronta movebo). Inget citat kunde bättre sammanfatta Strindbergs offentliga persona. När han 1879 slog igenom med Röda rummet, gjorde han just detta. Han tog det svenska språket, som dittills varit stelt och akademiskt, och injicerade det med gatusmart realism och satir. Han rörde upp underjorden i det svenska etablissemanget, häcklade byråkrater, affärsmän och hycklare.

Han var en bråkstake av guds nåde. Giftas-processen 1884, där han åtalades för hädelse, var ett tydligt exempel på hur han utmanade makten. Han frikändes, men processen slet på hans nerver och bidrog till den förföljelsemani som skulle komma att plåga honom. Strindberg nöjde sig aldrig med status quo. Varje gång han erövrade en litterär genre, övergav han den för att bryta ny mark någon annanstans, ständigt redo att riva ner det han själv eller andra byggt upp.

Jakobs brottning och Infernokrisen Det centrala motivet på medaljens frånsida är kanske det mest talande: en man som brottas med en ängel. Inskriptionen nertill, Superos flectere ardet (han brinner av iver att beveka de himmelska makterna), förtydligar scenen. Det är Jakob som brottas med Gud, men det är också Strindberg som brottas med sina egna demoner under den period på 1890-talet som kallas Infernokrisen.

Efter att ha lämnat Sverige och familjen bakom sig bosatte han sig i Paris och Berlin. Där lade han pennan åt sidan för att istället bli vetenskapsman och alkemist. Han försökte framställa guld, han såg tecken i skurar av regn och formen på kvistar. Han vandrade på gränsen till vansinne, övertygad om att osynliga makter ("Makterna") styrde hans liv och straffade honom. Denna period av ockultism och psykisk kollaps, dokumenterad i boken Inferno, var en reningseld. Ut ur denna brottningsmatch kom han inte som guldmakare, utan som en pånyttfödd dramatiker. Med verk som Till Damaskus och Ett drömspel skapade han den moderna expressionismen. Han hade brottats med ängeln, blivit sargad, men fått välsignelsen i form av en ny konstnärlig vision.

En ironisk hyllning Det finns en djup ironi i att just denna medalj är utgiven av Svenska Akademien. Under sin livstid var Strindberg och Akademien bittra fiender. Han hånade "De Aderton" och kallade dem för mumier och perukstockar. Han fick aldrig Nobelpriset, trots att han var Sveriges största författare genom tiderna; istället samlade det svenska folket in pengar till ett "Anti-Nobelpris".

Att Akademien 1939, tjugosju år efter hans död, valde att prägla hans profil i ädelt silver kan ses som den slutgiltiga segern för Strindberg. Han hade tvingat etablissemanget att erkänna honom. Han hade rört upp Acheron så kraftfullt att vågorna fortfarande svallade.

När man betraktar medaljen ser man inte bara minnet av en författare född 1849 och död 1912. Man ser en man som levde flera liv i ett. Man ser naturalisten, alkemisten, den galne, den älskande och den hatande. Silvret i medaljen är beständigt och svalt, en skarp kontrast till det liv av eld och svavel som det högtidlighåller. August Strindberg ville böja himlen, och när det misslyckades, skapade han ett eget universum där han själv var både gud och djävul. Medaljen är ett monument över denna eviga brottningsmatch.