August von Hartmansdorff (1792–1856) av Lea Ahlborn 1856 - Från faderlös student till politisk kraft

August von Hartmansdorff (1792–1856)

En historiskt laddad bronsmedalj graverad av den framstående Lea Ahlborn, utgiven omedelbart efter August von Hartmansdorffs död. Brons, 28,21 g, 39 mm. Kvalitet 1+. Slät rand. Referenser: Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) II:142:1. Brita Olsén sid 122. Slagen på Riddarhuset efter ett beslut vid plenum den 30 december 1856.

 

Åtsida
August von Hartmansdorffs vänstervända bröstbild. Porträttet präglas av realism med djupt skulpterade anletsdrag, vågigt hår och tidsenliga polisonger. I omskriften löper texten: "AUG. VON HARTMANSDORFF F. 1792 D. 1856". Direkt under halsavskärningen återfinns gravörens signatur: "LEA AHLBORN".

Frånsida
Innanför en tätt bunden, detaljerad eklövskrans återfinns en åttaradig inskription i relief som tillkännager medaljens ursprung och syfte: "ENHÄLLIGT / TILLERKÄND / AF / SVEA RIKES / RIDDERSKAP / OCH / ADEL / 1856".

 

Från faderlös student till politisk kraft

August von Hartmansdorff blev tidigt faderlös och tvingades under sin ungdom kämpa mot ekonomiska svårigheter. Trots att hans akademiska studier i Uppsala var korta och avslutades med en kansliexamen redan 1808, kom han att ägna resten av sitt liv åt att studera juridik och statsvetenskap. Vid 19 års ålder gick han med i Götiska förbundet, där han tog intryck av den romantiskt-historiska andan men även formade en i grunden frisinnad syn på samhällsfrågor. Hans karriär tog fart genom uppdrag vid fredsförhandlingarna i Jönköping 1809 och senare vid Karl Johans fältkansli i Tyskland 1813. Vid riksdagen 1812 stod han på de liberalas sida för att försvara tryckfriheten mot Karl Johans inskränkningar, och han vurmade för Adam Smiths ekonomiska liberalism med avsmak för näringstvång och höga tullar.

Tiden i Norge och förvaltningsreformer

Efter uppdrag vid fredssluten i Kiel och Moss utnämndes han 1816 till sekreterare hos riksståthållaren i Norge, en befattning han innehade i fem år. Han uppskattade den norska, franskinspirerade förvaltningen för dess effektivitet och avvisade tanken på att Norge skulle införlivas i det svenska riket, eftersom han ansåg att norsk självstyrelse var bäst för Sverige. En bitter personlig konflikt med den auktoritäre riksståthållaren J. A. Sandels bidrog emellertid till att Hartmansdorff ställde sig i opposition mot regeringen när han återvände hem. Väl tillbaka inledde han ett tungt reformarbete inom den svenska byråkratin och lämnade in en vidlyftig reservation som lade en avgörande grund för departementalreformen 1840.

Konservatismens väktare och statens förkämpe

Hartmansdorff var en remarkabel parlamentariker som sades kunna hålla timslånga, detaljerade anföranden formulerade i "stenstil" med skarpa pauser mellan orden. Under 1820-talets senare hälft övergav han sina frihandelsidéer för ett protektionistiskt och mer konservativt synsätt, delvis inspirerad av E. G. Geijer. Han försvarade det svenska statsskicket mot den växande beundran för amerikansk demokrati och motsatte sig kvinnors arvsrätt med motiveringen att mannen tillhörde det offentliga livet medan kvinnan hörde till det enskilda. Som statssekreterare för ecklesiastikexpeditionen från 1831 styrde han med järnhand och oböjlig arbetsmoral (han steg ofta upp före klockan fyra på morgonen), vilket retade gallfeber på många biskopar; Esaias Tegnér kallade honom till och med "en dum karl med beläsenhet".

Hovkanslern och rabulistfejderna

År 1838 utnämndes han mot sin vilja till hovkansler, en post som innebar tillsyn över tryckfriheten. Trots att han personligen ansåg att tidningsindragningar var maktlösa och fungerade som "en värjstöt i vatten", drev han och regeringen fram det ödesdigra majestätsbrottsåtalet mot skriftställaren M. J. Crusenstolpe. Åtalet utlöste våldsamma folkupplopp i Stockholm, och under press från situationen tillgrep Hartmansdorff ändå upprepade tidningsindragningar. Han avgick kort därefter och kände sig sviken av regeringen, vilket drev honom tillbaka till en ledande roll på Riddarhuset.

En okuvlig statsman fram till slutet

Vid riksdagen 1840–1841 genomförde Hartmansdorff sin kanske största politiska bedrift när han bröt den liberala oppositionens makt på Riddarhuset. Han vävde samman en lojal koalition av konservativa och protektionister, vilket räddade kungamakten ur en av dess djupaste kriser, varpå han belönades med presidentstolen i kammarrätten. Under sina sista politiska år bevisade han dock sin totala oberoende; 1851 bröt han med sina egna konservativa allierade genom att föreslå ett representationssystem där adeln som riksstånd skulle skrotas. I livets slutskede stred han dessutom sida vid sida med sin forne ärkefiende L. J. Hierta för att stoppa husbehovsbränningen av brännvin och varna för stambanebyggenas "järnvägsfeber".

När August von Hartmansdorff avled i december 1856, sörjdes han som en man med "sällsynt moralisk kraft". Han hade varit en okuvlig fiende till både maktmissbruk och anarki. Denna magnifika bronsmedalj, som "enhälligt tillerkändes" honom av Svea Rikes Ridderskap och Adel omedelbart efter hans död, är det slutgiltiga kvittot på den gränslösa respekt han framtvingat under ett helt liv i det svenska rikets tjänst.