Axel Gauffin (1877–1964) - Massiv bronsmedalj till Gauffins 65-årsdag - av Gösta Carell
Axel Gauffin (1877–1964)
Massiv bronsmedalj till Gauffins 65-årsdag, 513 g, 100 mm. Modellerad av Gösta Carell (1942). På randen: "G CARELL SC".
Åtsida
På medaljens åtsida avbildas Axel Gauffins vänstervända bröstbild i en mycket hög, skulptural och uttrycksfull relief. Porträttet fångar museimannens skarpa profil, de markerade anletsdragen och hans karakteristiska mustasch. Längst upp i kanten återfinns gravören Gösta Carells signatur "CARELL". I det nedre fältet står namnet "AXEL GAUFFIN" i stora, kraftfulla och modernistiskt formade bokstäver, varpå årtalen "19-42" följer, vilket markerar både året för medaljens tillkomst och Gauffins 65-årsdag.
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av en ståtlig, brinnande fackla vars flamma effektfullt vajar mot vänster. Facklan utgör en klassisk symbol för upplysning, sanning, kultur och bildning. Runt detta djärva centralmotiv står orden fördelade i fältet i en distinkt, upphöjd relief: "DE SKÖNA / KONST- / ERNAS / VÄN OCH / VÅR- / DARE".
En passion för estetiken
När denna imponerande och massiva bronsmedalj överlämnades till Axel Gauffin år 1942, var det för att fira hans 65-årsdag och markera avslutningen på hans formella tid som överintendent och chef för Nationalmuseum i Stockholm. Medaljens frånsida, med den träffande inskriptionen "De sköna konsternas vän och vårdare", är en briljant sammanfattning av en livsgärning som i grunden moderniserade och öppnade upp den svenska museivärlden.
Axel Gauffin föddes i Kristianstad den 1 juli 1877 och påbörjade inledningsvis sina akademiska studier vid Lunds universitet med siktet inställt på juridik. Hans brinnande intresse för konst och estetik tog dock snabbt överhanden, vilket fick honom att helt byta bana till konsthistorien. Han nöjde sig inte med enbart teorin; hans egen konstnärligt skapande begåvning förde honom ut i Europa, bland annat till Paris, där han hängav sig åt teckning, målning, sång, litteratur och levande språk. Trots detta breda anslag återvände han till de konsthistoriska studierna i Lund och disputerade framgångsrikt år 1908 på en avhandling om den svenske landskapsmålaren Marcus Larsson.
Förnyaren av Nationalmuseum
Samma år, 1908, anställdes han som extra ordinarie amanuens vid Nationalmuseum och tog därmed steget in i en institution han kom att forma under decennier. Under den dåvarande chefen Richard Berghs dynamiska ledning deltog Gauffin aktivt i den epokgörande nyordningen av museets samlingar. När Bergh avled 1919 fortsatte det stora omdaningsarbetet under Erik Folcker, ständigt med Gauffin som den outtröttliga, verkställande kraften. På nyårsaftonen 1925 nådde han sin egen karriärs absoluta zenit då han utnämndes till museets överintendent och chef.
Vid hans tillträde var nyordningen i stora drag redan färdigställd. Han hade själv inrättat en sal för svenskt 1600- och 1700-talsmåleri som väckte allmän beundran och som ännu i dag betraktas som föredömlig. Men själva museibyggnaden hade allvarliga brister: den saknade belysning och värmesystemet var undermåligt. Med stor handlingskraft lyckades Gauffin utverka de nödvändiga statsanslagen, och 1931 kunde museet stolt återinvigas efter en massiv ombyggnad. Den nya belysningen innebar att Nationalmuseum nu kunde hållas öppet för allmänheten även under kvällstid, vilket var ett oerhört viktigt steg för att popularisera konsten. För att förstärka denna folkliga och inbjudande förankring lät han, via donationsmedel från fabrikör J. Olsén, införa stämningsfulla afton- och midnattskonserter i museets salar.
Internationella framgångar och banbrytande visioner
Gauffin var en sann visionär som lade enorm vikt vid att propagera för svensk konst utomlands. Hans stora utställning av svensk 1700-talskonst i Köpenhamn 1921 anses vara en av de allra märkligaste som någonsin visats utanför landets gränser. Han introducerade även svensk 1800- och 1900-talskonst för en internationell publik genom omfattande utställningar i Paris 1929, samt i Antwerpen, Bryssel och Haag 1934. Gauffin insåg dessutom extremt tidigt filmens potential inom konstpropagandan. Hans film om Johan Tobias Sergel visades 1921 på Skandinaviska museiförbundets möte, men den samtida publiken var inte mogen för mediet; filmen möttes av oförståelse och blev både förlöjligad och ihjälkritiserad.
Guldåldern för förvärv
Nationalmuseums samlingar växte makalöst mycket under Gauffins ledning. Han fick ett ovärderligt stöd från föreningen Nationalmusei vänner (bildad 1911), där dåvarande kronprinsen agerade ordförande. Tack vare detta stöd och sin egen diplomati förvärvades storslagna mästerverk som El Grecos "Petrus och Paulus" och Alexander Roslins berömda porträtt La baronne de Neubourg-Cromière. Gauffin vinnlade sig också om att fylla luckorna i museets franska 1800-talssamling genom att köpa in impressionistisk konst, däribland Auguste Renoirs mästerverk "La Grenouillère" och "Le Cabaret de la mère Anthony". Modern nordisk konst och tavlor från den danska guldåldern köptes eller tiggdes in till samlingarna. Han lockade dessutom till sig tunga donationer, såsom Hjalmar Wicanders miniatyrsamling, Ragnar Aschbergs ryska ikoner och Sergels länge försvunna marmorstaty "Diomedes", som hade hittats i England och skänktes till museet 1941.
Författaren och den hängivne eldsjälen
Bortom det rent administrativa var Gauffin en briljant stilist och en oerhört lärd författare, djupt förtrogen med den svenska konsthistorien. Han skrev inlevelsefulla monografier över konstnärer som Ferdinand Fagerlin, Ivan Aguéli, Olof Sager-Nelson och den personlige vännen prins Eugen. Hans starka fascination för Rembrandts monumentala "Claudius Civilis" ledde till och med till att han behandlade målningen i skönlitterär form.
Som person var han en oförtröttlig entusiast och hans vältalighet var vida omvittnad. Gauffin var dock också en eldsjäl med hög integritet som var oerhört känslig för kritik, vilket stundom drog in honom i olyckliga tidningspolemiker. Men hans framsynta visioner överskuggade allt; redan 1932 lade han fram ett framsynt förslag i Konstakademin om att inrätta ett eget museum dedikerat till modern konst, en dröm som skulle förverkligas först 1958 i och med skapandet av Moderna Museet. När Gauffin lämnade chefsposten 1942 cementerades hans rykte – precis som medaljens frånsida förkunnar – som en passionerad och orädd vän och vårdare av konsten i Sverige.
Massiv bronsmedalj till Gauffins 65-årsdag, 513 g, 100 mm. Modellerad av Gösta Carell (1942). På randen: "G CARELL SC".
Åtsida
På medaljens åtsida avbildas Axel Gauffins vänstervända bröstbild i en mycket hög, skulptural och uttrycksfull relief. Porträttet fångar museimannens skarpa profil, de markerade anletsdragen och hans karakteristiska mustasch. Längst upp i kanten återfinns gravören Gösta Carells signatur "CARELL". I det nedre fältet står namnet "AXEL GAUFFIN" i stora, kraftfulla och modernistiskt formade bokstäver, varpå årtalen "19-42" följer, vilket markerar både året för medaljens tillkomst och Gauffins 65-årsdag.
Frånsida
Frånsidans motiv domineras av en ståtlig, brinnande fackla vars flamma effektfullt vajar mot vänster. Facklan utgör en klassisk symbol för upplysning, sanning, kultur och bildning. Runt detta djärva centralmotiv står orden fördelade i fältet i en distinkt, upphöjd relief: "DE SKÖNA / KONST- / ERNAS / VÄN OCH / VÅR- / DARE".
En passion för estetiken
När denna imponerande och massiva bronsmedalj överlämnades till Axel Gauffin år 1942, var det för att fira hans 65-årsdag och markera avslutningen på hans formella tid som överintendent och chef för Nationalmuseum i Stockholm. Medaljens frånsida, med den träffande inskriptionen "De sköna konsternas vän och vårdare", är en briljant sammanfattning av en livsgärning som i grunden moderniserade och öppnade upp den svenska museivärlden.
Axel Gauffin föddes i Kristianstad den 1 juli 1877 och påbörjade inledningsvis sina akademiska studier vid Lunds universitet med siktet inställt på juridik. Hans brinnande intresse för konst och estetik tog dock snabbt överhanden, vilket fick honom att helt byta bana till konsthistorien. Han nöjde sig inte med enbart teorin; hans egen konstnärligt skapande begåvning förde honom ut i Europa, bland annat till Paris, där han hängav sig åt teckning, målning, sång, litteratur och levande språk. Trots detta breda anslag återvände han till de konsthistoriska studierna i Lund och disputerade framgångsrikt år 1908 på en avhandling om den svenske landskapsmålaren Marcus Larsson.
Förnyaren av Nationalmuseum
Samma år, 1908, anställdes han som extra ordinarie amanuens vid Nationalmuseum och tog därmed steget in i en institution han kom att forma under decennier. Under den dåvarande chefen Richard Berghs dynamiska ledning deltog Gauffin aktivt i den epokgörande nyordningen av museets samlingar. När Bergh avled 1919 fortsatte det stora omdaningsarbetet under Erik Folcker, ständigt med Gauffin som den outtröttliga, verkställande kraften. På nyårsaftonen 1925 nådde han sin egen karriärs absoluta zenit då han utnämndes till museets överintendent och chef.
Vid hans tillträde var nyordningen i stora drag redan färdigställd. Han hade själv inrättat en sal för svenskt 1600- och 1700-talsmåleri som väckte allmän beundran och som ännu i dag betraktas som föredömlig. Men själva museibyggnaden hade allvarliga brister: den saknade belysning och värmesystemet var undermåligt. Med stor handlingskraft lyckades Gauffin utverka de nödvändiga statsanslagen, och 1931 kunde museet stolt återinvigas efter en massiv ombyggnad. Den nya belysningen innebar att Nationalmuseum nu kunde hållas öppet för allmänheten även under kvällstid, vilket var ett oerhört viktigt steg för att popularisera konsten. För att förstärka denna folkliga och inbjudande förankring lät han, via donationsmedel från fabrikör J. Olsén, införa stämningsfulla afton- och midnattskonserter i museets salar.
Internationella framgångar och banbrytande visioner
Gauffin var en sann visionär som lade enorm vikt vid att propagera för svensk konst utomlands. Hans stora utställning av svensk 1700-talskonst i Köpenhamn 1921 anses vara en av de allra märkligaste som någonsin visats utanför landets gränser. Han introducerade även svensk 1800- och 1900-talskonst för en internationell publik genom omfattande utställningar i Paris 1929, samt i Antwerpen, Bryssel och Haag 1934. Gauffin insåg dessutom extremt tidigt filmens potential inom konstpropagandan. Hans film om Johan Tobias Sergel visades 1921 på Skandinaviska museiförbundets möte, men den samtida publiken var inte mogen för mediet; filmen möttes av oförståelse och blev både förlöjligad och ihjälkritiserad.
Guldåldern för förvärv
Nationalmuseums samlingar växte makalöst mycket under Gauffins ledning. Han fick ett ovärderligt stöd från föreningen Nationalmusei vänner (bildad 1911), där dåvarande kronprinsen agerade ordförande. Tack vare detta stöd och sin egen diplomati förvärvades storslagna mästerverk som El Grecos "Petrus och Paulus" och Alexander Roslins berömda porträtt La baronne de Neubourg-Cromière. Gauffin vinnlade sig också om att fylla luckorna i museets franska 1800-talssamling genom att köpa in impressionistisk konst, däribland Auguste Renoirs mästerverk "La Grenouillère" och "Le Cabaret de la mère Anthony". Modern nordisk konst och tavlor från den danska guldåldern köptes eller tiggdes in till samlingarna. Han lockade dessutom till sig tunga donationer, såsom Hjalmar Wicanders miniatyrsamling, Ragnar Aschbergs ryska ikoner och Sergels länge försvunna marmorstaty "Diomedes", som hade hittats i England och skänktes till museet 1941.
Författaren och den hängivne eldsjälen
Bortom det rent administrativa var Gauffin en briljant stilist och en oerhört lärd författare, djupt förtrogen med den svenska konsthistorien. Han skrev inlevelsefulla monografier över konstnärer som Ferdinand Fagerlin, Ivan Aguéli, Olof Sager-Nelson och den personlige vännen prins Eugen. Hans starka fascination för Rembrandts monumentala "Claudius Civilis" ledde till och med till att han behandlade målningen i skönlitterär form.
Som person var han en oförtröttlig entusiast och hans vältalighet var vida omvittnad. Gauffin var dock också en eldsjäl med hög integritet som var oerhört känslig för kritik, vilket stundom drog in honom i olyckliga tidningspolemiker. Men hans framsynta visioner överskuggade allt; redan 1932 lade han fram ett framsynt förslag i Konstakademin om att inrätta ett eget museum dedikerat till modern konst, en dröm som skulle förverkligas först 1958 i och med skapandet av Moderna Museet. När Gauffin lämnade chefsposten 1942 cementerades hans rykte – precis som medaljens frånsida förkunnar – som en passionerad och orädd vän och vårdare av konsten i Sverige.