Bengt Gabriel Oxenstierna (1623-1702) av Carl Enhörning 1810 - Ett underbart PRAKTEXEMPLAR - En framstående ämbetsman och diplomat under stormaktstiden - Resare-Bengt
Bengt Gabriel Oxenstierna (1623-1702)
Brons, 12.58g, 33mm, Hyckert I:87:2, Ett underbart praktexemplar. Kvalitet 01/0. Graverat av Carl Enhörning 1810 på uppdrag av svenska akademien.
Åtsida
Oxenstiernas högervända bröstbild, iklädd dräkt med brämade mantelveck, under bilden gravörens initial: "E". I omskriften: "BEN. OXENSTIERNA COMES R S SEN ET CANCELL PRAESES".
Frånsida
Janustemplet med stängda dörrar, en avbildning av det romerska templet där stängda dörrar signalerade tid av fred. I omskriften: "NEC CUSTOS ABSISTIT LIMINE" och vidare på tre rader i avskärningen: "CONSILIO ET SAPIENTIA UBIQVE PACIS ASSERTOR OB. MDCCII." I översättning lyder inskriften: "Ej heller lämnar väktaren tröskeln; med råd och visdom är han överallt en försvarare av fred. Avled 1702."
Texten är ett direkt citat ur Vergilius Aeneiden, författad under kejsar Augustus regeringstid. Motivet med Janustemplet är särskilt symboliskt i ett underdånigt sammanhang, eftersom Sverige vid denna tid nyligen hade förlorat sin östra rikshalva, Finland, till Ryssland år 1809 och Gustav IV Adolf avsatts genom en statskupp. Sverige, som genomgått en djup nationell kris, satte nu sitt hopp till fred och återhämtning. Enligt romersk tradition var templets dörrar stängda i fredstid och stod öppna i krigstid. År 1810, samma år som medaljen utgavs, valdes Napoleons framstående general Jean Baptiste Bernadotte till svensk tronföljare. Han adopterades formellt av kung Karl XIII den 5 november 1810 och antog namnet Karl Johan för att bättre passa in i svenska förhållanden. Trots detta lärde sig Bernadotte aldrig tala svenska flytande och hade tydliga svårigheter att hantera de framväxande demokratiska krafterna i samhället. Med Bernadottes val och adoption lades grunden för den nuvarande kungliga dynastin i Sverige
När den osmanska armén belägrade Wien sommaren 1683, höll Europas mäktigaste furstar andan. För världen stod ännu och vägde mellan halvmåne och kors, mellan östlig expansion och västlig motståndskraft. Bland de många diplomatiska rapporter som flödade genom Europas huvudstäder återfanns också underrättelser från Sverige – formulerade av män som förstod både språket och symboliken i stormakternas strider. En av de mest insiktsfulla var Bengt Gabrielsson Oxenstierna, ofta kallad Resare-Bengt, den svenske adelsmannen som färdats längre än någon annan svensk före honom.
Redan innan osmanerna marscherade mot Centraleuropa hade Oxenstierna själv beträtt det ottomanska rikets mark. Han hade ridit under brännande sol genom Mindre Asien, förhandlat vid Safaviddynastins hov i Persien och blickat ut över ruinerna i Babylon. Med sina erfarenheter bar han inte bara kunskap om fjärran platser, utan också förståelse för de krafter som drev imperier – och ibland fick dem på fall.
Oxenstierna föddes 1623 in i en av Sveriges främsta adelsfamiljer, men snarare än börd var det hans nyfikenhet som gjorde honom betydelsefull. Med stöd från sin farbror Axel Oxenstierna och statsledningen under drottning Kristinas tid skickades han redan som ung ut i världen – först till Leiden för studier, sedan vidare i en serie resor som sträckte sig från Paris till Isfahan. Under resorna dokumenterade han seder, politik, språk och religioner. Hans rapporter gav både fascination och underlag för praktisk diplomati vid svenska hovet. Men resandet innebar risker; i Jerusalem blev han nästan bortrövad av rövare. I Persien, där han mottogs av shahen med pompa, väckte hans nordiska uppenbarelse både misstänksamhet och beundran. Han reste i svensk hovdräkt men förstod att smälta in och lärde sig grunderna i turkiska, arabiska och persiska.
När han senare kom att tjäna Sverige i olika diplomatiska uppdrag, bland annat i Wien – en stad som ofta kallades porten mellan öst och väst – bar han med sig dessa erfarenheter. Han visste att konflikten med det osmanska riket inte bara var en fråga om tro, utan om handel, resurser, och ära. Och kanske var det just därför han var en av de få som kunde sätta konflikten i ett större sammanhang. Den avgörande vändpunkten i Europas historia 1683, där Wiens osmanska belägring bröts, skildras levande i Frans Geffels målning av slaget (Konsthistoriska museet i Wien). Medan målningen fångar stridens tumult på plats, var det Bengt Oxenstiernas uppgift som Sveriges Kanslipresident att från Stockholm analysera händelserna och styra landets agerande. Från denna centrala position – rikets högsta ämbete näst kungen, med ansvar för utrikespolitiken – använde han sin djupa kunskap och sina omfattande nätverk för att vägleda den svenska hållningen under den dramatiska krisen.
Hans analyser, baserade på år av observationer och studier, belyste osmanernas styrkor – deras logistik, rekrytering från Balkan, och den expansionsdrivande kraften i deras självbild som Kalifat. Sverige förhöll sig neutralt men var djupt engagerat i det diplomatiska spelet. Under Oxenstiernas ledning kunde Sverige navigera den komplexa situationen, utnyttja sin position som en balanserande makt och bevaka sina intressen utan att dras in i direkta konflikter. Det var en tid då kartan ritades om med svärd – men förståelsen för världen ritades om med pennor, papper och nyfikna ögon.
Ett av de mest färgstarka ögonblicken i Oxenstiernas resor inträffade i Isfahan, Persiens dåtida huvudstad. Han mottogs i ett praktfullt palats av shahen Abbas II, som imponerades av svensken men ville sätta honom på prov. "Vad har Sverige att erbjuda Persien?" frågade shahen med ett leende. Oxenstierna, utan att blinka, svarade: "Vi har skogar till era fartyg, järn till era svärd, och snö till er eld."Shahen skrattade högt – och skänkte honom en värdefull silkeskaftan. Diplomatin hade lyckats – inte med hot, utan med bildning och kvickhet.
Med medaljen som portal och målningen över Wiens slag som fond kan Bengt Oxenstierna ges nytt liv i berättelsen om Sveriges roll i världspolitiken. Han var inte soldaten på slagfältet, men han var den som såg helheten – och som lät Sverige förstå den värld som låg bortom horisonten.
Minnesmedaljen, utgiven av Svenska akademien 1810 och graverad av Carl Enhörning är en stark hyllning till hans livsgärning som statsman och fredsbevarare. Centralmotivet, Janustemplets stängda dörrar, är en klassisk symbol för fred och representerar här den ovanligt långa fredsperiod som Sverige åtnjöt under Karl XI:s regering, då Oxenstierna som Kanslipresident styrde rikets politik. De latinska inskrifterna översatta ger ytterligare djup: "väktaren lämnar ej tröskeln och ”med råd och visdom” var ”överallt en försvarare av fred” . Medaljen summerar därmed hans arv som en klok diplomat och administratör vars främsta bedrift ansågs vara att genom statskonst, inte krig, upprätthålla fred och stabilitet för Sverige under en kritisk tid.