Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1947 - Arkitekturen som oundvikligt kall
Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1947
Silver, 15.49g, 31mm. Randprägling: "SILVER 1947". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 436, KVA 208. Upplaga 300 exemplar + 2 referensexemplar till Kungliga myntkabinettet.
Åtsida
Högervänd bröstbild av arkitekten Carl Fredric Adelcrantz. Porträttet andas 1700-talets sena aristokratiska elegans; han bär en tidstypisk peruk med rullade sidolockar och nackrosett, samt en slät rock över en krås- eller halsduk. Ansiktsdragen är markerade med en distinkt profil. I nederkanten, vid bröstbildens avskärning, framträder gravören Erik Lindbergs namn. Omskriften löper längs medaljens ytterkant: "C·F·ADELCRANTZ N·MDCCXVI·OB·MDCCLXXXXVI". Detta utläses Natus 1716 Obiit 1796 och översätts till: Carl Fredric Adelcrantz, född 1716, död 1796.
Frånsida
Ett stämningsfullt och arkitektoniskt motiv av Norrbro i Stockholm som sträcker sig över strömmen. Ovanför brons balustrad, på himlavalvet, lyser en ensam sexuddig stjärna. I förgrunden bryts motivet av en stor, vackert modellerad lagerkvist som sträcker sig diagonalt över fältet. Längs den nedre halvan står inskriptionen uppdelad i två sektioner. Den övre lyder: "MUSARUM / NOVAM·AEDEM / REGIAE·ADJUNGEBAT". Den nedre dedikationen lyder: "SOCIO·MERITISSIMO / R·ACAD·SCIENT·SUEC / MCMXLVII". Sammantaget översätts den latinska texten till: Ett nytt tempel åt Muserna förenade han med det kungliga slottet. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1947. Texten är en direkt anspelning på Adelcrantz vision att via Norrbro förena Gustav III:s operahus (musernas tempel) med slottet.
Arkitekturen som oundvikligt kall
Trots att Carl Fredric Adelcrantz kom att bli en av 1700-talets mest dominanta gestalter inom svensk arkitektur, var vägen dit initialt kantad av motstånd. Hans far, arkitekten Giöran Josuæ Adelcrantz, avrådde honom bestämt från yrket och manade honom att i stället välja ämbetsmannabanan. Lydigt påbörjade sonen sitt arbete vid kammarrevisionen, men passionen för formgivning gick inte att kuva; i hemlighet bedrev han parallella studier vid Ritareakademien. Först vid faderns död 1739 blev han fri att fullt ut bejaka sin sanna kallelse. Med en del ärvda medel och stipendier i bagaget gav han sig omedelbart av på en fyra år lång, formativ studieresa till Frankrike och Italien för att på allvar utbilda sig till arkitekt.
Kungagunst och det kungliga slottet
Väl hemkommen i Sverige blev hans talang snabbt uppmärksammad. Han fick i uppdrag att biträda storheten Carl Hårleman med den enorma uppgiften att bygga upp Stockholms slott. Adelcrantz skickades ofta ut i Europa för att köpa in konst, engagera skickliga hantverkare och hämta modeller till slottets möbler och inredningar. Hans karriär stegrades därefter i en rasande takt. År 1757 tilldelades han titeln överintendent, och ett decennium senare innehade han ämbetet ensam. Med den konstälskande kung Gustav III:s oinskränkta förtroende i ryggen kom Adelcrantz i praktiken att leda nästan hela Sveriges konstnärliga utveckling. Han utsågs även till preses för Ritareakademien, som under hans ledning 1768 omvandlades till Målare- och Bildhuggareakademien.
Stilskiftet: Från lekfull rokoko till stram klassicism
Under Adelcrantz karriär genomgick den svenska arkitekturen ett tydligt stilskifte, vilket han själv var i allra högsta grad delaktig i att forma. I hans tidiga verk, såsom de uppskattade teatrarna vid Drottningholm och Ulriksdal från 1750- och 60-talen, är dragen av utpräglad rokoko tydliga. Men i takt med tiden stramades hans uttryck åt. Ett tydligt exempel på denna övergång är Adolf Fredriks kyrka i Stockholm; de ursprungliga ritningarna från 1767 hade en mjuk rokokoprägel, men när tornet väl skulle uppföras flera år efter invigningen 1774, upprättade han nya ritningar med en helt klassicistisk karaktär. Efter en ny resa till Italien på 1780-talet inspirerades han starkt av nyantika ideal.
En bro mellan muserna och makten
Adelcrantz kanske mest ikoniska stadsbyggnadsvision, vilken också utgör huvudmotivet på medaljens frånsida, var kopplingen mellan Gustav III:s nya operabyggnad och Stockholms slott. Genom att bygga vidare på Nicodemus Tessin den yngres idéer skapade Adelcrantz en monumental stadsplaneaxel där Norrbro fungerade som den sammanlänkande länken över strömmen. Hans första planritningar för operahuset togs fram redan 1755, men det slutgiltiga förslaget som stadfästes 1777 uppvisade en strängt klassicistisk pilasterindelning. Ritningarna för Norrbro låg färdiga 1781. Även om arbetet med brons norra del (1787–1797) till slut leddes av hans briljante lärjunge Erik Palmstedt, var det Adelcrantz grundvision som band samman den kungliga makten med de sköna konsterna – ett grepp som medaljens inskription så vackert formulerar: "Ett nytt tempel åt Muserna förenade han med det kungliga slottet". Erik Lindbergs medalj från 1947 fångar poetiskt denna monumentalitet, där bron vilar stadigt i historien och lagerkvisten påminner oss om arkitektens bestående ära.
Silver, 15.49g, 31mm. Randprägling: "SILVER 1947". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 436, KVA 208. Upplaga 300 exemplar + 2 referensexemplar till Kungliga myntkabinettet.
Åtsida
Högervänd bröstbild av arkitekten Carl Fredric Adelcrantz. Porträttet andas 1700-talets sena aristokratiska elegans; han bär en tidstypisk peruk med rullade sidolockar och nackrosett, samt en slät rock över en krås- eller halsduk. Ansiktsdragen är markerade med en distinkt profil. I nederkanten, vid bröstbildens avskärning, framträder gravören Erik Lindbergs namn. Omskriften löper längs medaljens ytterkant: "C·F·ADELCRANTZ N·MDCCXVI·OB·MDCCLXXXXVI". Detta utläses Natus 1716 Obiit 1796 och översätts till: Carl Fredric Adelcrantz, född 1716, död 1796.
Frånsida
Ett stämningsfullt och arkitektoniskt motiv av Norrbro i Stockholm som sträcker sig över strömmen. Ovanför brons balustrad, på himlavalvet, lyser en ensam sexuddig stjärna. I förgrunden bryts motivet av en stor, vackert modellerad lagerkvist som sträcker sig diagonalt över fältet. Längs den nedre halvan står inskriptionen uppdelad i två sektioner. Den övre lyder: "MUSARUM / NOVAM·AEDEM / REGIAE·ADJUNGEBAT". Den nedre dedikationen lyder: "SOCIO·MERITISSIMO / R·ACAD·SCIENT·SUEC / MCMXLVII". Sammantaget översätts den latinska texten till: Ett nytt tempel åt Muserna förenade han med det kungliga slottet. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1947. Texten är en direkt anspelning på Adelcrantz vision att via Norrbro förena Gustav III:s operahus (musernas tempel) med slottet.
Arkitekturen som oundvikligt kall
Trots att Carl Fredric Adelcrantz kom att bli en av 1700-talets mest dominanta gestalter inom svensk arkitektur, var vägen dit initialt kantad av motstånd. Hans far, arkitekten Giöran Josuæ Adelcrantz, avrådde honom bestämt från yrket och manade honom att i stället välja ämbetsmannabanan. Lydigt påbörjade sonen sitt arbete vid kammarrevisionen, men passionen för formgivning gick inte att kuva; i hemlighet bedrev han parallella studier vid Ritareakademien. Först vid faderns död 1739 blev han fri att fullt ut bejaka sin sanna kallelse. Med en del ärvda medel och stipendier i bagaget gav han sig omedelbart av på en fyra år lång, formativ studieresa till Frankrike och Italien för att på allvar utbilda sig till arkitekt.
Kungagunst och det kungliga slottet
Väl hemkommen i Sverige blev hans talang snabbt uppmärksammad. Han fick i uppdrag att biträda storheten Carl Hårleman med den enorma uppgiften att bygga upp Stockholms slott. Adelcrantz skickades ofta ut i Europa för att köpa in konst, engagera skickliga hantverkare och hämta modeller till slottets möbler och inredningar. Hans karriär stegrades därefter i en rasande takt. År 1757 tilldelades han titeln överintendent, och ett decennium senare innehade han ämbetet ensam. Med den konstälskande kung Gustav III:s oinskränkta förtroende i ryggen kom Adelcrantz i praktiken att leda nästan hela Sveriges konstnärliga utveckling. Han utsågs även till preses för Ritareakademien, som under hans ledning 1768 omvandlades till Målare- och Bildhuggareakademien.
Stilskiftet: Från lekfull rokoko till stram klassicism
Under Adelcrantz karriär genomgick den svenska arkitekturen ett tydligt stilskifte, vilket han själv var i allra högsta grad delaktig i att forma. I hans tidiga verk, såsom de uppskattade teatrarna vid Drottningholm och Ulriksdal från 1750- och 60-talen, är dragen av utpräglad rokoko tydliga. Men i takt med tiden stramades hans uttryck åt. Ett tydligt exempel på denna övergång är Adolf Fredriks kyrka i Stockholm; de ursprungliga ritningarna från 1767 hade en mjuk rokokoprägel, men när tornet väl skulle uppföras flera år efter invigningen 1774, upprättade han nya ritningar med en helt klassicistisk karaktär. Efter en ny resa till Italien på 1780-talet inspirerades han starkt av nyantika ideal.
En bro mellan muserna och makten
Adelcrantz kanske mest ikoniska stadsbyggnadsvision, vilken också utgör huvudmotivet på medaljens frånsida, var kopplingen mellan Gustav III:s nya operabyggnad och Stockholms slott. Genom att bygga vidare på Nicodemus Tessin den yngres idéer skapade Adelcrantz en monumental stadsplaneaxel där Norrbro fungerade som den sammanlänkande länken över strömmen. Hans första planritningar för operahuset togs fram redan 1755, men det slutgiltiga förslaget som stadfästes 1777 uppvisade en strängt klassicistisk pilasterindelning. Ritningarna för Norrbro låg färdiga 1781. Även om arbetet med brons norra del (1787–1797) till slut leddes av hans briljante lärjunge Erik Palmstedt, var det Adelcrantz grundvision som band samman den kungliga makten med de sköna konsterna – ett grepp som medaljens inskription så vackert formulerar: "Ett nytt tempel åt Muserna förenade han med det kungliga slottet". Erik Lindbergs medalj från 1947 fångar poetiskt denna monumentalitet, där bron vilar stadigt i historien och lagerkvisten påminner oss om arkitektens bestående ära.