Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) graverad av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1890 - Från rokoko till sträng klassicism
Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) utgiven av Svenska Akademien 1890
En underbart hårt slagen silvermedalj i hög frostaktig relief och djupt glänsande fält. 14.21g, 31mm, slät rand. Graverad av Lea Ahlborn 1890 för Svenska akademien. Referenser: Brita Ohlsen sid 309, Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I:323:2, Bo Svensén (Svenska Akademiens minnespenningar 1786–2009) sid 210.
Åtsida
Motivet utgörs av friherre och arkitekt Carl Fredric Adelcrantz vänstervända bröstbild i profil. Han är iklädd en tidstypisk dräkt som över bröstet är prydd med en stor kraschan. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "CAR. FR. ADELCRANTZ BARO", vilket i översättning betyder "Carl Fredric Adelcrantz, friherre". Bakom porträttets ryggtavla, till höger i fältet, återfinns gravören Lea Ahlborns signatur "LEA AHLBORN".
Frånsida
I fältet avbildas i hög detaljrikedom fasaden av det gamla Kungliga Operahuset vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Ovanför byggnaden löper en ståtlig latinsk omskrift, formulerad som en hexameter: "ÆDES MELPOMENES CELEBRAT GRATISSIMA NOMEN", vilket kan översättas till "Melpomenes [tragedins musa] vackra boning gör hans namn vittberömt". I avskärningen nederst står inskriften "ARTIFEX OPERIBUS SUIS PRÆCIPUUS OB. MDCCLXXXXVI.", som översätts till "den genom sina verk betydande konstnären avled 1796". Ovanför den horisontella avskärningslinjen, långt till vänster, syns initialerna "L.A." för Lea Ahlborn.
Från rokoko till sträng klassicism
Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) var en friherre och arkitekt vars karriär kom att i grunden prägla den svenska byggnadskonsten under 1700-talet. Hans bana började med hinder, då fadern efter politiska stridigheter inte ville tillåta sonen att bli arkitekt, utan bestämde att han skulle arbeta som ämbetsman. Först efter faderns död kunde Adelcrantz fritt följa sina konstnärliga anlag, och en omfattande utländsk resa 1739–43 kom att lägga grunden för hans arkitektbildning.
Efter hemkomsten blev han snart en uppskattad medhjälpare vid slottsbygget i Stockholm, där han under 1740- och 50-talen arbetade i rokokons anda, vilket resulterade i slottets inredningar samt det utsökta Kina slott vid Drottningholm (1763). Med tiden, och särskilt under 1770-talet, influerades han dock alltmer av den framväxande klassicismen, vilket avspeglade sig i stramare och mer antikinspirerade verk som Adolf Fredriks kyrka och Fredrikshovs slott.
Melpomenes vackra boning
Den mest betydelsefulla perioden i Adelcrantz liv inföll när han som ensam överintendent och med Gustav III:s oinskränkta förtroende fungerade som den faktiske ledaren för landets konstnärliga utveckling. Hans förnämsta verk, och det som stoltserar på medaljens frånsida, anses vara Gustav III:s operabyggnad. Operan uppfördes åren 1777–1782, och fasaden med sin pilasterindelning och stränga rytm var ett av arkitektens mest utpräglat klassiska verk. Att frånsidans inskription kallar operahuset för "Melpomenes vackra boning" anspelar poetiskt på den grekiska mytologins musa för tragedin.
En oegennyttig organisatör
Förutom sina egna arkitektoniska bedrifter – där ritningarna till Norrbro är ytterligare ett utropstecken – var Adelcrantz en oförtröttlig och skicklig organisatör. Han spelade en central roll i att ombilda ritarakademin till en målar- och bildhuggarakademi 1768, en institution där han verkade som preses ända fram till 1795. Trots sitt livslånga, hängivna arbete i kronans och konstens tjänst utmärktes han av en oegennytta och offervillighet som slutligen ruinerade honom; han tvingades sälja all sin egendom och avled utfattig. Svenska Akademien hyllade honom år 1890 med denna medalj, som minner om en av landets verkligt stora arkitekter – en man fullt värdig att nämnas vid sidan av ätten Tessin.
En underbart hårt slagen silvermedalj i hög frostaktig relief och djupt glänsande fält. 14.21g, 31mm, slät rand. Graverad av Lea Ahlborn 1890 för Svenska akademien. Referenser: Brita Ohlsen sid 309, Numismatiska meddelanden XVII (Bror Edvard Hyckert) I:323:2, Bo Svensén (Svenska Akademiens minnespenningar 1786–2009) sid 210.
Åtsida
Motivet utgörs av friherre och arkitekt Carl Fredric Adelcrantz vänstervända bröstbild i profil. Han är iklädd en tidstypisk dräkt som över bröstet är prydd med en stor kraschan. Längs den övre kanten löper den latinska omskriften "CAR. FR. ADELCRANTZ BARO", vilket i översättning betyder "Carl Fredric Adelcrantz, friherre". Bakom porträttets ryggtavla, till höger i fältet, återfinns gravören Lea Ahlborns signatur "LEA AHLBORN".
Frånsida
I fältet avbildas i hög detaljrikedom fasaden av det gamla Kungliga Operahuset vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Ovanför byggnaden löper en ståtlig latinsk omskrift, formulerad som en hexameter: "ÆDES MELPOMENES CELEBRAT GRATISSIMA NOMEN", vilket kan översättas till "Melpomenes [tragedins musa] vackra boning gör hans namn vittberömt". I avskärningen nederst står inskriften "ARTIFEX OPERIBUS SUIS PRÆCIPUUS OB. MDCCLXXXXVI.", som översätts till "den genom sina verk betydande konstnären avled 1796". Ovanför den horisontella avskärningslinjen, långt till vänster, syns initialerna "L.A." för Lea Ahlborn.
Från rokoko till sträng klassicism
Carl Fredric Adelcrantz (1716–1796) var en friherre och arkitekt vars karriär kom att i grunden prägla den svenska byggnadskonsten under 1700-talet. Hans bana började med hinder, då fadern efter politiska stridigheter inte ville tillåta sonen att bli arkitekt, utan bestämde att han skulle arbeta som ämbetsman. Först efter faderns död kunde Adelcrantz fritt följa sina konstnärliga anlag, och en omfattande utländsk resa 1739–43 kom att lägga grunden för hans arkitektbildning.
Efter hemkomsten blev han snart en uppskattad medhjälpare vid slottsbygget i Stockholm, där han under 1740- och 50-talen arbetade i rokokons anda, vilket resulterade i slottets inredningar samt det utsökta Kina slott vid Drottningholm (1763). Med tiden, och särskilt under 1770-talet, influerades han dock alltmer av den framväxande klassicismen, vilket avspeglade sig i stramare och mer antikinspirerade verk som Adolf Fredriks kyrka och Fredrikshovs slott.
Melpomenes vackra boning
Den mest betydelsefulla perioden i Adelcrantz liv inföll när han som ensam överintendent och med Gustav III:s oinskränkta förtroende fungerade som den faktiske ledaren för landets konstnärliga utveckling. Hans förnämsta verk, och det som stoltserar på medaljens frånsida, anses vara Gustav III:s operabyggnad. Operan uppfördes åren 1777–1782, och fasaden med sin pilasterindelning och stränga rytm var ett av arkitektens mest utpräglat klassiska verk. Att frånsidans inskription kallar operahuset för "Melpomenes vackra boning" anspelar poetiskt på den grekiska mytologins musa för tragedin.
En oegennyttig organisatör
Förutom sina egna arkitektoniska bedrifter – där ritningarna till Norrbro är ytterligare ett utropstecken – var Adelcrantz en oförtröttlig och skicklig organisatör. Han spelade en central roll i att ombilda ritarakademin till en målar- och bildhuggarakademi 1768, en institution där han verkade som preses ända fram till 1795. Trots sitt livslånga, hängivna arbete i kronans och konstens tjänst utmärktes han av en oegennytta och offervillighet som slutligen ruinerade honom; han tvingades sälja all sin egendom och avled utfattig. Svenska Akademien hyllade honom år 1890 med denna medalj, som minner om en av landets verkligt stora arkitekter – en man fullt värdig att nämnas vid sidan av ätten Tessin.