Carl Fredric von Breda (1759–1818) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1895 - Det engelska ljuset i svensk konst
Carl Fredric von Breda (1759–1818) av Lea Ahlborn för Svenska Akademien 1895
Silver, 14.63g, 31mm. Kvalitet 10. Graverad av Lea Ahlborn. Utgiven av Svenska Akademien 1895 som årlig minnespenning. Referenser: Brita Olsén, sid 335, Hyckert II, sid 47, Bo Svensén, sid 220.
Åtsida
Högervänd bröstbild av porträttmålaren Carl Fredric von Breda. I omskriften: "CAROL. FRED. V. BREDA.". Nederst vid bröstbildens avskärning återfinns gravörens namn: "LEA AHLBORN".
Frånsida
En elegant och tidstypisk hyllning till konstnärens värv. Centralt placerat står ett målarstaffli uppställt. På staffliet vilar en målarduk med ett påbörjat kvinnoporträtt, en subtil blinkning till von Bredas specialitet. Framför duken och staffliet korsas en färgpalett med penslar och en frodig lagerkvist, symboler för konstnärlig skaparkraft och evig ära. I bakgrunden strålar en sol vars ljus bryter igenom kompositionen. Omskriften lyder: "COLORIBUS NATURAM INGENUE REDDIDIT", vilket (enligt Svenska Akademiens utläggning) översätts till: Med färger avbildade han naturen på ett ärligt (eller ädelt) sätt. I avskärningen står på två rader: "PICTOR ARTE INSIGNIS / OB. MDCCCXVIII.", vilket översätts till: Den utmärkte konstnären afled 1818. Till höger om paletten syns initialerna "L. A."
En elegant och tidstypisk hyllning till konstnärens värv. Centralt placerat står ett målarstaffli uppställt. På staffliet vilar en målarduk med ett påbörjat kvinnoporträtt, en subtil blinkning till von Bredas specialitet. Framför duken och staffliet korsas en färgpalett med penslar och en frodig lagerkvist, symboler för konstnärlig skaparkraft och evig ära. I bakgrunden strålar en sol vars ljus bryter igenom kompositionen. Omskriften lyder: "COLORIBUS NATURAM INGENUE REDDIDIT", vilket (enligt Svenska Akademiens utläggning) översätts till: Med färger avbildade han naturen på ett ärligt (eller ädelt) sätt. I avskärningen står på två rader: "PICTOR ARTE INSIGNIS / OB. MDCCCXVIII.", vilket översätts till: Den utmärkte konstnären afled 1818. Till höger om paletten syns initialerna "L. A."
Det engelska ljuset i svensk konst
När Svenska Akademien 1895 lät Lea Ahlborn slå denna minnespenning över Carl Fredric von Breda, hyllade man inte bara en enskild porträttör, utan mannen som tog den engelska romantikens vindar till det gustavianska Stockholm. Frånsidans solstrålar bakom målarstaffliet är en talande metafor för hur von Breda bröt med den stela franska traditionen och införde ett nytt, skimrande ljus i den svenska konsten.
Från Pasch till Reynolds
Uppvuxen i ett konstälskande och burget hem i Stockholm, fick von Breda sin grundutbildning under Lorens Pasch d.y. Här skolades han i den franska senrokokons svala, kontrollerade färgskala och fasta form. Hans tidiga talang var obestridlig, och han vann Konstakademiens guldmedalj 1784. Men när han tre år senare snuvades på ett eftertraktat resestipendium av en mindre bemedlad (och enligt mångas mening mindre begåvad) medtävlare, valde han att resa på egen bekostnad. Målet blev London, en stad som skulle komma att omdefiniera hela hans konstnärskap.
I England mötte von Breda en konstvärld som dominerades av sir Joshua Reynolds och Thomas Gainsborough. Han studerade under Reynolds och övergav snabbt den franska akademismens torra linjer till förmån för den engelska porträttkonstens dramatiska ljusdunkel, mustiga kolorism och psykologiska djup. Han vann snabbt framgång i London, ställde ut på Royal Academy och fick prestigefyllda beställningar från både engelsk adel och utlandssvenskar.
Hemkomsten till "den röda perioden"
Efter nio år utomlands återvände von Breda till Stockholm 1796 och utnämndes omedelbart till professor vid Konstakademien. Han tog med sig en målerisk stil som var en sensation för den svenska publiken. Med breda penseldrag och en "varm" färgskala – som kom att kallas hans "röda period" – skapade han porträtt som fångade modellernas individuella karaktär och inre liv på ett sätt som var helt främmande för den äldre generationen.
Han blev snabbt landets mest eftertraktade porträttmålare och övertog den roll hans gamle lärare Pasch haft under Gustav III:s tid. Von Bredas hem blev en central mötesplats i huvudstadens kulturliv, och han levde ett ståndsmässigt liv, fjärran från den hantverksmässiga småborgerlighet som ofta präglat tidigare generationers svenska konstnärer. År 1812 adlades han, en ära som bland hans samtida konstnärskolleger endast förunnats Johan Tobias Sergel.
Ett arv i färg
Carl Fredric von Bredas sista år förmörkades av misslyckanden med att färdigställa de stora statliga beställningarna rörande Gustav IV Adolfs och Karl XIII:s kröningar, delvis på grund av politiska omvälvningar. Hans produktion blev också understundom ojämn på grund av det enorma trycket från beställare. Trots detta förblir hans inflytande på svensk konst odiskutabelt.
Lea Ahlborns eleganta silvermedalj fångar essensen av hans gärning. Det lilla kvinnoporträttet på staffliet påminner om hans mästerliga, gainsborough-inspirerade damporträtt, medan den latinska devisen om hans "ärliga och ädla" färger exakt beskriver den lyriska realism han introducerade. Von Breda var mannen som lärde Sverige att se porträttkonsten inte bara som dokumentation, utan som poesi i färg.