Carl Fredrik Akrell (1779–1868) av Lea Ahlborn för Kungliga Vetenskapsakademien 1890 - Mellan Leipzig och telegrafen

Carl Fredrik Akrell (1779–1868) av Lea Ahlborn för Kungliga Vetenskapsakademien 1890

Silver, 15,09 g, 31 mm, KVA 151, märken, kvalitet 1+, ledamot i KVA 1840.

På åtsidan möter vi Carl Fredrik Akrell i profil, vänd åt vänster. Han avbildas som en äldre man med polisonger och mustasch, klädd i uniform med frackkrage och fluga. På bröstet bär han kraschanen för Svärdsorden samt ytterligare en dekoration, vilket markerar hans militära och civila förtjänster. Omskriften lyder: "CAROL. FREDER. AKRELL REI TOPOGRAPH. PRAEF.", vilket utläses Carolus Fredericus Akrell Rei Topographicae Praefectus. Detta översätts till "Carl Fredrik Akrell, chef för topografiska kåren". I slutet av omskriften står levnadsåren: "N. 1779 O. 1868" (Född 1779, Död 1868). Signaturen "L.A." återfinns vid axelns avskärning.

Frånsidan visar ett fältastrolabium (ett vinkelmätningsinstrument) placerat innanför en krans. Kransens vänstra halva består av lagerblad (symbol för ära och vetenskap) och den högra av eklöv (symbol för styrka och medborgerlig förtjänst). Ovanför motivet löper den latinska texten: "BELLI PACISQUE ARTIBUS PRAESTANS", som i översättning betyder: "Framstående i krigets och fredens idrotter (konster)". I avskärningen står dedikationen: "SOCIO SUO MERITISSIMO REGIA ACAD. SCIENT. SUEC. MDCCCXC.", vilket uttyds: "Kungliga Svenska Vetenskapsakademien till sin synnerligen förtjänte ledamot, år 1890".

Mellan Leipzig och telegrafen

Det finns en dubbelhet i inskriptionen på denna silvermedalj som fångar ett helt livsöde med fyra ord: Belli pacisque artibus praestans – "Framstående i krigets och fredens idrotter". Instrumentet som avbildas på frånsidan, ett fältastrolabium omgivet av lager och ek, är en ingenjörs verktyg. Det används för att mäta, kartlägga och förstå terrängen. För Carl Fredrik Akrell var detta verktyg en följeslagare både när kanonerna dånade över Europa och när den moderna infrastrukturen skulle dras genom de svenska skogarna.

Såret vid Leipzig

Vänder vi på medaljen ser vi en man med en stram, militärisk profil prydd med ordnar. Akrell var en produkt av en orolig tid. Redan som fjortonåring hade han avlagt lantmäteriexamen, men det var inte vid ritbordet han skulle danas, utan i fält. Under Napoleonkrigens slutskede tjänstgjorde han som överadjutant åt kronprins Karl Johan (Bernadotte).

År 1813, under det blodiga folk slaget vid Leipzig, stod Akrell mitt i stormens öga. Han sårades svårt. Det är en händelse som ger en mörkare klangbotten åt medaljens silver; metallen är kall, men minnet den bär på är smitt i stridshetta. Han överlevde, men när Sverige året därpå gick i krig mot Norge, avstod han från att delta. Kanske hade han sett nog av "krigets konster" och ville nu ägna sig åt fredens.

Kartläggaren och gravören

Akrells fredliga gärning, den som medaljens frånsida hyllar med mätinstrumentet, handlade om att göra Sverige begripligt. Som chef för Fältmätningskåren, som under hans ledning omvandlades till Topografiska kåren 1831, moderniserade han landets kartväsende. Han var en man som krävde precision.

Här finns också en vacker detalj som binder samman medaljen som konstobjekt med Akrells egen person. Han var son till den skicklige gravören Fredrik Akrel och hade själv ärvt faderns handlag. Under hela sitt liv ägnade han sig åt graveringskonsten. Han stack kopparplåtar till Gustaf af Klints berömda sjökort och illustrerade verk om "Fordna och närvarande Sverige". När vi ser Lea Ahlborns fina gravyr på denna medalj, kan vi tänka oss att Akrell själv – med sin blick för linjer och detaljer – hade nickat uppskattande åt hantverket. Han visste hur mycket tålamod som krävdes för att tvinga fram en bild ur metallen.

Telegrafen och det moderna Sverige

Men Akrell blickade inte bara ner i kartorna, han blickade framåt. På 1850-talet fick han uppdraget att binda samman Sverige elektroniskt. Han blev chef för det nyinrättade Elektriska Telegrafverket och ledde arbetet med att dra den första telegraflinjen mellan Stockholm och Uppsala 1853. Det var en revolution. Information som tidigare färdats med häst och vagn kunde nu flyga med elektricitetens hastighet.

Han försökte även rita kartan för det svenska järnvägsnätet, men där mötte han sin överman i Nils Ericson, vars förslag vann riksdagens gillande. Akrells förslag förkastades, men hans ambition att modernisera nationen var obruten.

När Vetenskapsakademien, där han valdes in som ledamot 1840, lät prägla denna medalj 1890, hedrade de en man som var länken mellan det gamla och det nya. Han var krigaren som blev samhällsbyggare, gravören som blev generaldirektör. Astrolabiet på medaljen står tyst idag, men det representerar den vetenskapliga grund på vilken det moderna Sverige byggdes – uppmätt tum för tum av män som Carl Fredrik Akrell.