Carl Gustaf Santesson (1819–1886) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1917 - Kirurgins fackelbärare och den moderna bedövningen
Carl Gustaf Santesson (1819–1886) av Erik Lindberg för Kungliga Vetenskapsakademien 1917
Ett tilltalande exemplar med närmast full lyster, silver, 15.35g, 31mm. Randprägling: "SILVER 1917". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 156, KVA 178. Upplaga 200 exemplar + 1 referensexemplar till Kungliga myntkabinettet + 20 exemplar i efterleverans.
Åtsida
Högervänd bröstbild av professorn i en formell rock, nedvikt krage och knuten fluga. Porträttet återger en djupt koncentrerad man med högt hårfäste och ett välansat, tidstypiskt helskägg som vilar mot kragen. I fältet direkt bakom hans nacke återfinns gravörens namn, "ERIK LINDBERG", inskrivet på två rader. Omskriften löper längs kanten och inleds i den övre bågen: "CAROLUS· GUSTAVUS· SANTESSON· PROF· CHIR·", medan den nedre bågen avslutar med årtalen: "N· 1819· O· 1886·". Förkortningarna i det latinska originalet utläses Carolus Gustavus Santesson Professor Chirurgiae Natus 1819 Obiit 1886. På svenska översätts texten till: Carl Gustaf Santesson, professor i kirurgi, född 1819, död 1886.
Frånsida
En stramt elegant, upprättstående brinnande fackla som omslingras av en lummig och bärbärande lagerkvist, centralt placerad över fältet. Längs den övre och yttre kanten löper omskriften: "CHIRURGIS· SUECIS· AD ALTIORA ARTIS STUDIA· FACEM· PRAETULIT·". I det fria fältet, uppdelat av facklans skaft, står inskriptionen till vänster: "SOCIO SUO / R· ACAD· / MCM" och till höger: "MERITISS· / SCIENT· / SUEC· / XVII". Utläst i sin helhet bildar fältets förkortningar Socio suo meritissimo Regia Academia Scientiarum Suecana MCMXVII. Den samlade latinska texten översätts till: Med sitt ljus stimulerade han svenska kirurger till djupare studier i ämnet. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1917. En fascinerande numismatisk och filologisk detalj rör omskriften facem praeferre alicui ("bära fackla framför någon"). Formuleringen hämtar sannolikt sin inspiration från Cicero, men användes i den romerska antiken nästan uteslutande i negativa sammanhang för att beskriva hur någon lockades in på dåliga stigar och laster – en humoristisk och oavsiktlig kontrast till vetenskapsakademiens vördnadsfulla hyllning.
Kirurgins fackelbärare och den moderna bedövningen
En krokig väg till medicinens finrum
När Erik Lindberg år 1917 lät mejsla fram Carl Gustaf Santessons vassa profil i silvret, var det för att hedra en man som fört den svenska kirurgin in i en ny och modern era. Santessons resa dit var dock inte spikrak. Han föddes i ett prästhem i Bohuslän, och familjens knappa ekonomi tvingade fram okonventionella lösningar för hans skolgång. Efter gymnasiestudier anlände han till Uppsala 1836, där hans obändiga studieflit resulterade i en filosofisk examen på rekordtid. Men det var först under en resa till Köpenhamn och Det Kongelige Frederikssjukhus 1839 som det verkliga medicinska elddopet skedde. Där fann han en klinisk undervisning som var långt mer avancerad och framskriden än i Sverige. Denna insikt tog han med sig hem till Stockholm och anatomiprofessorn Anders Retzius, varpå karriären sköt fart; redan samma år som han avlade magisterexamen förordnades han till biträdande överkirurg vid Serafimerlasarettet.
Kloroformens ankomst till Sverige
En utrikes studieresa som inleddes 1846 kom att bli epokgörande, inte bara för Santesson personligen utan för hela den svenska sjukvårdshistorien. Under två års tid studerade han hos Europas allra skarpaste medicinska hjärnor, däribland neurofysiologen Schröder van der Kolk i Holland. Den mest historiskt avgörande anhalten blev dock Edinburgh, där han mötte uppfinnaren James Young Simpson. Santesson fick där på nära håll studera och lära sig de nya bedövningsmetoderna, och det var han som sedermera hemförde den allra första flaskan kloroform till Sverige. Införandet av denna revolutionerande substans förändrade den svenska operationskonsten i grunden – från en tid av ren smärta och brådska till kontrollerad och avancerad kirurgi.
Den lysande facklan och den stränga självkritiken
Det är just som en upplysare och vägvisare som frånsidans centrala motiv – den brinnande facklan virad med segerrik lager – ska tolkas. Medaljens dedikation hyllar honom för att med sitt ljus ha "stimulerat svenska kirurger till djupare studier". Även om det latinska uttrycket oavsiktligt bär på en komisk antik dubbelmening kring "dåliga stigar och utsvävningar", var Santessons pedagogiska stig spikrak och föredömlig. Han förmedlade erfarenheter från Italien, Frankrike och England och verkade oförtröttligt för att förbättra de svenska lärosätena efter dessa förebilder. Som lärare vid Karolinska Institutet, och från 1860 som direktör för Serafimerlasarettet, var han omåttligt populär för sina medryckande och nyskapande undervisningsmetoder.
Ett arv av klinisk stringens
Porträttsidan återger en äldre man med tunga ögonlock och ett stelt allvar, ett ansikte som speglar den stränga vetenskapliga självkritik som kom att prägla honom. Trots att han obestridligen räknades till landets främsta kirurger, var Santessons vetenskapliga produktion förvånansvärt sparsam. Samtiden vittnade om att detta berodde på en överdriven självkritik; han publicerade endast det som var fulländat. Till hans magnum opus räknas en djuplodande och minutiös studie över höftleden och dess ledbrosk från 1849, vilken syftade till att en gång för alla bringa sträng ordning i sjukdomsbildernas definitioner. Medaljens lyster bevarar än idag minnet av en man som valde bort en omfattande publikationslista till förmån för pedagogisk glöd, oböjlig exakthet och det ovärderliga ljuset från den moderna bedövningskonsten.
Ett tilltalande exemplar med närmast full lyster, silver, 15.35g, 31mm. Randprägling: "SILVER 1917". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 156, KVA 178. Upplaga 200 exemplar + 1 referensexemplar till Kungliga myntkabinettet + 20 exemplar i efterleverans.
Åtsida
Högervänd bröstbild av professorn i en formell rock, nedvikt krage och knuten fluga. Porträttet återger en djupt koncentrerad man med högt hårfäste och ett välansat, tidstypiskt helskägg som vilar mot kragen. I fältet direkt bakom hans nacke återfinns gravörens namn, "ERIK LINDBERG", inskrivet på två rader. Omskriften löper längs kanten och inleds i den övre bågen: "CAROLUS· GUSTAVUS· SANTESSON· PROF· CHIR·", medan den nedre bågen avslutar med årtalen: "N· 1819· O· 1886·". Förkortningarna i det latinska originalet utläses Carolus Gustavus Santesson Professor Chirurgiae Natus 1819 Obiit 1886. På svenska översätts texten till: Carl Gustaf Santesson, professor i kirurgi, född 1819, död 1886.
Frånsida
En stramt elegant, upprättstående brinnande fackla som omslingras av en lummig och bärbärande lagerkvist, centralt placerad över fältet. Längs den övre och yttre kanten löper omskriften: "CHIRURGIS· SUECIS· AD ALTIORA ARTIS STUDIA· FACEM· PRAETULIT·". I det fria fältet, uppdelat av facklans skaft, står inskriptionen till vänster: "SOCIO SUO / R· ACAD· / MCM" och till höger: "MERITISS· / SCIENT· / SUEC· / XVII". Utläst i sin helhet bildar fältets förkortningar Socio suo meritissimo Regia Academia Scientiarum Suecana MCMXVII. Den samlade latinska texten översätts till: Med sitt ljus stimulerade han svenska kirurger till djupare studier i ämnet. Kungliga Svenska Vetenskapsakademien [slog denna medalj] för sin synnerligen förtjänte ledamot år 1917. En fascinerande numismatisk och filologisk detalj rör omskriften facem praeferre alicui ("bära fackla framför någon"). Formuleringen hämtar sannolikt sin inspiration från Cicero, men användes i den romerska antiken nästan uteslutande i negativa sammanhang för att beskriva hur någon lockades in på dåliga stigar och laster – en humoristisk och oavsiktlig kontrast till vetenskapsakademiens vördnadsfulla hyllning.
Kirurgins fackelbärare och den moderna bedövningen
En krokig väg till medicinens finrum
När Erik Lindberg år 1917 lät mejsla fram Carl Gustaf Santessons vassa profil i silvret, var det för att hedra en man som fört den svenska kirurgin in i en ny och modern era. Santessons resa dit var dock inte spikrak. Han föddes i ett prästhem i Bohuslän, och familjens knappa ekonomi tvingade fram okonventionella lösningar för hans skolgång. Efter gymnasiestudier anlände han till Uppsala 1836, där hans obändiga studieflit resulterade i en filosofisk examen på rekordtid. Men det var först under en resa till Köpenhamn och Det Kongelige Frederikssjukhus 1839 som det verkliga medicinska elddopet skedde. Där fann han en klinisk undervisning som var långt mer avancerad och framskriden än i Sverige. Denna insikt tog han med sig hem till Stockholm och anatomiprofessorn Anders Retzius, varpå karriären sköt fart; redan samma år som han avlade magisterexamen förordnades han till biträdande överkirurg vid Serafimerlasarettet.
Kloroformens ankomst till Sverige
En utrikes studieresa som inleddes 1846 kom att bli epokgörande, inte bara för Santesson personligen utan för hela den svenska sjukvårdshistorien. Under två års tid studerade han hos Europas allra skarpaste medicinska hjärnor, däribland neurofysiologen Schröder van der Kolk i Holland. Den mest historiskt avgörande anhalten blev dock Edinburgh, där han mötte uppfinnaren James Young Simpson. Santesson fick där på nära håll studera och lära sig de nya bedövningsmetoderna, och det var han som sedermera hemförde den allra första flaskan kloroform till Sverige. Införandet av denna revolutionerande substans förändrade den svenska operationskonsten i grunden – från en tid av ren smärta och brådska till kontrollerad och avancerad kirurgi.
Den lysande facklan och den stränga självkritiken
Det är just som en upplysare och vägvisare som frånsidans centrala motiv – den brinnande facklan virad med segerrik lager – ska tolkas. Medaljens dedikation hyllar honom för att med sitt ljus ha "stimulerat svenska kirurger till djupare studier". Även om det latinska uttrycket oavsiktligt bär på en komisk antik dubbelmening kring "dåliga stigar och utsvävningar", var Santessons pedagogiska stig spikrak och föredömlig. Han förmedlade erfarenheter från Italien, Frankrike och England och verkade oförtröttligt för att förbättra de svenska lärosätena efter dessa förebilder. Som lärare vid Karolinska Institutet, och från 1860 som direktör för Serafimerlasarettet, var han omåttligt populär för sina medryckande och nyskapande undervisningsmetoder.
Ett arv av klinisk stringens
Porträttsidan återger en äldre man med tunga ögonlock och ett stelt allvar, ett ansikte som speglar den stränga vetenskapliga självkritik som kom att prägla honom. Trots att han obestridligen räknades till landets främsta kirurger, var Santessons vetenskapliga produktion förvånansvärt sparsam. Samtiden vittnade om att detta berodde på en överdriven självkritik; han publicerade endast det som var fulländat. Till hans magnum opus räknas en djuplodande och minutiös studie över höftleden och dess ledbrosk från 1849, vilken syftade till att en gång för alla bringa sträng ordning i sjukdomsbildernas definitioner. Medaljens lyster bevarar än idag minnet av en man som valde bort en omfattande publikationslista till förmån för pedagogisk glöd, oböjlig exakthet och det ovärderliga ljuset från den moderna bedövningskonsten.