Carl Gyllenborg (1679-1746) av Daniel Fehrman 1746 med anledning av Gyllenborgs död

Carl Gyllenborg (1679-1746) av Daniel Fehrman 1746 med anledning av Gyllenborgs död
Riksråd; president i Kanslikollegium; först kansler för Lunds universitet, sedan för Uppsala. En härligt stor silvermedalj. Ex. samling Fehrman, 60.3g, 53mm, Hyckert I:177:1, kvalitet 1+/01, några lätta märken. Sällsynt. Medaljen präglades på Kungliga myntverket på uppdrag av Uppsala universitet till minne av Gyllenborgs död 1746.

Åtsida
Gyllenborgs högervända bröstbild, under biulden gravörens namn: "D.FEHRMAN". I omskriften: "C GYLLENBORG COM R REGNIQ SV SEN. R CANC PR".

Frånsida
En rund, bred torn, konisk och krenelerad, med en port och runda gluggar, prydd upptill med en fris av små girlander och nedanför en oval sköld innehållande Gyllenborgska vapnet, under en grevlig krona och omgiven nedtill och på sidorna av två vingar. I omskriften: "ET ORNAT ET TUETUR" och i avskärningen: "CANC SUO ACAD UPSAL MDCCXLVI" i två rader. Den latinska texten kan översättas till: "Och pryder och beskyddar" och "kanslern för sitt universitet Uppsala 1746"

Mer om Gyllenborg
Carl Gyllenborg var son till Jacob Vollimhaus, som senare adlades till Gyllenborg, och friherrinnan Anna Catharina Thegner, dotter till Olof Thegner. Han var bror till Johan, Olof och Fredrik Gyllenborg. Under sin tid som student i Uppsala utmärkte sig Gyllenborg för sin enastående talang för tal och valdes till universitets rektor illustris, en position han innehade under ett år. Efter att ha tjänstgjort en tid i Kungliga kansliet begav han sig år 1701 till den svenska hären i Livland, där han anställdes som adjutant hos greve Carl Mörner.

Han visade sådana diplomatiska färdigheter att han år 1703 sändes som kommissionssekreterare till den svenska beskickningen i London. Där utnämndes han år 1710 till resident och år 1715 till minister. I London gifte han sig år 1710 med en förmögen änka från Torypartiet, Mrs Sara Derith (född Wright), vilken sedan utövade ett stort inflytande på hans politiska åtgärder. Han var inblandad i Georg Heinrich von Görtz planer mot den hannoveranska tronföljden i England och togs år 1717 av den engelska regeringen i förvar och fängslades på fästningen i Plymouth. Efter ett halvt års tid släpptes han dock och återvände till Sverige i augusti 1717.

Han befordrades kort därefter, år 1718, till statssekreterare vid handelsexpeditionen och skickades med Görtz till fredsmötet med ryssarna på Åland. Efter att förhandlingarna avbrutits utnämndes han år 1720 till hovkansler och samma år till svensk sändebud vid fredsmötet i Braunschweig, som dock aldrig blev av. Vid riksdagen år 1723 blev han upphöjd till riksråd och spelade en viktig roll under den första delen av frihetstiden. Som ledare för Hattpartiet och en outtröttlig motståndare till Arvid Horn, lyckades han krossa Mösspartiet och dess mäktiga ledare vid riksdagen år 1739 och intog Horns plats som Kanslipresident.

År 1746, vid 67 års ålder, övertogs Kanslipresidentssysslan av hans tidigare antagonist Carl Gustaf Tessin. Plågad av kroppsliga besvär försvagades han gradvis och avled den 9 december samma år.

 .