Carl Jacob Sundevall (1801-1875) Av Lea Ahlborn 1879 för Kungliga vetenskapsakademien - Fåglarna bär hans namn över haven

Kungliga Vetenskapsakademiens minnesmedalj över Carl Jacob Sundevall (1801-1875) är slagen i silver år 1879, fyra år efter zoologens bortgång. Medaljen är ett verk av den framstående gravören Lea Ahlborn och har en diameter på 31 millimeter, 13.68g. kvalitet 1+, märken, KVA 139

På åtsidan möter vi Carl Jacob Sundevall i profil, vänd åt höger. Han avbildas med kraftigt skägg och håret bakåtstruket, vilket ger ett intryck av en lärd och erfaren man. Omskriften lyder: "C. J. SUNDEVALL PROF. MUS. ZOOL. REGNI PRAEF.", vilket uttyds som "Carl Jacob Sundevall, professor, föreståndare för Zoologiska Riksmuseet". I avskärningen nederst står födelse- och dödsåren angivna: "N. 1801 O. 1875" (Född 1801, Död 1875). Signaturen "L.A." återfinns vid halsens avskärning.

Frånsidan presenterar en stämningsfull naturscen som symboliserar Sundevalls livsgärning. Motivet föreställer ett fågelsträck som drar fram över en havsstrand, där en ensam tall och klippformationer syns i förgrunden. Ovanför motivet löper den latinska texten: "MERITA TUA FERENT PER ORBEM", som i översättning lyder: "De skall föra dina förtjänster över hela jorden". I avskärningen står dedikationen: "SOCIO DE STUDIO ZOOL. OPT. MERITO REG. ACAD. SC. SVEC. MDCCCLXXIX.", vilket betyder: "Kungliga Svenska Vetenskapsakademien för en ledamot som gjort sig högt förtjänt om det zoologiska studiet, år 1879".

Fåglarna bär hans namn över haven
När man betraktar frånsidan på denna silvermedalj från 1879 är det lätt att drabbas av en känsla av frihet. Lea Ahlborn har graverat in ett fågelsträck som lyfter från en karg nordisk kust och flyger ut över havet. Texten ovanför dem, Merita tua ferent per orbem ("De skall föra dina förtjänster över hela jorden"), är mer än en vacker fras. Den fångar kärnan i Carl Jacob Sundevalls liv. För denne man, född 1801, var inte en stillasittande kammarlärd. Hans vetenskapliga resa sträckte sig från de svenska tallmoarna till de tropiska oceanerna och tillbaka igen, driven av en outtröttlig vilja att förstå och ordna naturens mångfald.

Vänder vi på medaljen ser vi den skäggprydde professorn som under tre decennier styrde Zoologiska Riksmuseet med fast hand. Men innan han blev den auktoritäre institutionsbyggaren var han en äventyrare. Redan som ung student i Lund visade han en omättlig aptit på naturen. Han nöjde sig inte med att läsa om världen; han ville se den. Efter att ha disputerat och avlagt medicine kandidatexamen 1827 mönstrade han på som skeppsläkare på ett fartyg destinerat till Ostindien.

Resan till Calcutta blev ett avgörande kapitel. Ombord på fartyget var han inte bara läkare utan en passionerad forskare. Medan andra kanske fördrev tiden med kortspel, stod Sundevall på däck och studerade fågellivet över de öppna vidderna. Han lät sig inte hindras av sjögång eller hetta. Väl framme i Indien, och under trakterna kring Calcutta, sköt och preparerade han fåglar, studerade den indiska kulturen och samlade in zoologiska specimen med en energi som utmattade honom. Det var en tid då vetenskapen krävde fysiskt mod. Han var verksam som koleraläkare i en miljö där sjukdomen skördade offer, och hans skärpa som iakttagare svek honom aldrig. Under hemresan gjorde han en fascinerande upptäckt i fartygets mikrokosmos: han fann att en liten skalbagge levde som parasit hos de kackerlackor som rikligt förekom ombord. Det är en detalj som säger mycket om Sundevalls blick – han såg det stora i det lilla, vare sig det var en albatross över havet eller en parasit på en kackerlacka.

Men medaljens inskription om att hans förtjänster ska spridas över jorden syftar också på hans internationella räckvidd som systematiker. År 1838 bytte han tropikerna mot Arktis och deltog i en fransk expedition till Spitsbergen. Från djungelhetta till ishavskyla – Sundevalls fält var hela jorden. Hans vetenskapliga produktion var lika omfattande. Han skrev om spindeldjur, insekter, fåglar, fiskar och däggdjur. Hans verk Svenska Fåglarna (1856–1871) blev ett standardverk som formade generationer av ornitologer, och hans metodiska översikt av idisslande djur vittnar om hans bredd.

Det var dock som intendent vid Naturhistoriska Riksmuseet, en post han tillträdde 1839 och innehade i över trettio år, som han satte sitt djupaste avtryck i den svenska myllan. Han tog sig an uppgiften att bringa ordning i museets samlingar med en närmast militärisk disciplin. Kataloger upprättades, föremål märktes och systematik infördes där kaos tidigare rått. Han var en man som förstod att vetenskap inte bara handlar om att samla, utan om att strukturera kunskapen så att den blir tillgänglig för eftervärlden.

När Kungliga Vetenskapsakademien, där han varit ledamot sedan 1839, lät prägla denna medalj 1879, hedrade de en kollega som bokstavligen hade gett sitt liv åt zoologin. Motivet med fåglarna som sträcker över havet är en poetisk påminnelse om att vetenskapen är gränslös. Carl Jacob Sundevall må ha slutat sina dagar 1875, men genom de samlingar han ordnade och de böcker han skrev, fortsätter hans tankar att flyga över världen, precis som fåglarna på Lea Ahlborns mästerliga gravyr. Han var läkaren som blev upptäcktsresande, professorn som blev museibyggare, och forskaren som fann äventyret i allt från en skalbaggslarv till en fjärran kust.


Om Kungliga vetenskapsakademiens medaljutgivning i korthet
Kungl. Vetenskapsakademien grundades 1739 med syftet att främja vetenskaperna och sprida kunskap till nytta för samhället, och redan under dess första decennium föddes traditionen att prägla medaljer. Den första egna medaljen slogs 1747, men det var först 1821 som minnesmedaljerna fick sin nuvarande form under Jacob Berzelius ledning. Tidigare präglades de oregelbundet, men genom reformen infördes en årlig tradition där en ny minnesmedalj över en avliden ledamot presenteras vid Akademiens högtidsdag den 31 mars. Medan man under 1700-talet ibland hyllade levande personer, slogs det nu fast att motivet strikt skulle vara en bortgången ledamot vars gärning förtjänade att förevigas. Personvalet spänner över allt från internationella storheter som Linné till idag mer bortglömda mecenater, vilket gör serien till en unik spegel av svensk vetenskapshistoria.

Funktionellt sett fungerade minnesmedaljerna under de första hundra åren ofta som så kallade premiejettoner i silver, vilka delades ut som belöning för framstående vetenskapliga uppsatser i Akademiens Handlingar. De var ursprungligen inte gratis för medlemmarna, utan intresserade ledamöter fick själva köpa eller "växla till sig" exemplar för sina samlingar. Idag är fördelningen mer ceremoniell; silvermedaljer reserveras för kungahuset, presidiet och den avlidnes anhöriga, medan medaljer i brons delas ut till ledamöter, personal och gäster. Guldexemplar är extremt sällsynta och förekommer endast då en minnesmedalj undantagsvis har använts som en särskild belöningsmedalj.

För en samlare är skiftet i präglingsteknik omkring år 1820 en avgörande detalj för att datera och identifiera objekt. De tidigaste medaljerna präglades utan ring, vilket gav oregelbundna kanter och varierande diameter då metallen flöt ut fritt vid slaget. Efter 1820 infördes en fast ring i präglingsprocessen, vilket garanterade en enhetlig diameter men lät metallmängden avgöra medaljens tjocklek. Upplagorna har genomgående varit begränsade; under 1800-talet låg silverupplagan ofta mellan 150 och 200 exemplar. I modern tid (runt år 2000) har silverupplagan sjunkit (ca 50 st) medan bronsupplagan ökat (ca 350 st).