Carl Michael Bellman (1740–1795) - En av Sveriges främsta nationalskalder
Carl Michael Bellman (1740–1795)
Graverad av Lea Ahlborn 1872. Ett underbart exemplar, hårt präglat med höga skarpa kanter, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Tenn, 15,91 g, 34 mm. Kvalitet 1+/01, mindre märken. Referenser: Hyckert I:317:5, Brita Olsén, sid 200.
Åtsidan pryds av Carl Michael Bellmans högervända bröstbild i vacker, frostaktig relief. I omskriften längs medaljens ytterkant löper texten: "CARL MICHAEL BELLMAN." Nedanför porträttets avskärning återfinns gravörens signatur: "LEA AHLBORN.". Kompositionen ramas in av en elegant och tidstypisk pärlrand.
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av Bellmans karaktäristiska cittra, vars placering effektfullt bryter den inre omskriften. Runt cittran läses texten: "EJ NÅGON TID HANS LYRAS TONER SÖFVER." Efter den nedre kanten står det historiska datumet: "DEN 26 JULI 1872." Kring medaljens ytterkant löper en dekorativ rand av inåtvända uddar.
Nordens Anakreon och den svenska visans mästare
Carl Michael Bellman, född den 4 februari 1740 i Stockholm och avliden i samma stad den 11 februari 1795, intar en ohotad och evig plats som en av Sveriges allra största nationalskalder. Hans ställning inom den svenska litteraturhistorien är så monumental att hans betydelse för det svenska språket och viskonsten ofta jämförs med William Shakespeares inflytande över den engelskspråkiga litteraturen. Bellman är ofrånkomligen mest förknippad med sina två episka mästerverk, Fredmans epistlar och Fredmans sånger, vilka ensamma säkrade hans odödlighet.
På grund av de livsbejakande och bacchanaliska inslagen i sin diktning förärades Bellman tidigt smeknamnet "Nordens Anakreon". Men hans produktion var långt mer omfattande och mångsidig än enbart dryckesvisor. Den rymde en enorm bredd av dikter, teaterpjäser, vassa parodier på sin tids ordenssamfund, översättningar och till och med djupt religiösa texter. Genom sin poesi byggde han upp ett helt eget, pulserande universum befolkat av nu legendariska karaktärer. Vi möter den försupne urmakaren Fredman, den lungsjuke musikern Movitz, den evige kverulanten korpral Mollberg och den mytomspunna glädjeflickan Ulla Winblad.
I detta myllrande persongalleri vävde Bellman skickligt in inspiration från bibliska berättelser, grekisk och romersk mytologi samt fornnordiska sagor. Hans absoluta signum var förmågan att använda starka kontrasterande stilar och att sömlöst blanda olika genrer i ett och samma verk. Det som i ena stunden inleds som en stilla, ljuv pastoral scen i den uppländska naturen, kan i nästa strof hastigt övergå i en vild fest präglad av sprudlande liv, extas och ohämmad njutning – ständigt med dödens och förgänglighetens närvaro som en mörk underton.
Bellman var inte bara en ordets mästare, utan även en briljant musikalisk arrangör. Han använde sig flitigt av melodier som redan var populära i hans samtid och anpassade dem mästerligt för att tjäna hans egna poetiska syften. Dessa melodier lånades från vitt skilda källor – från opera och operett till enklare dansmusik och folkliga visor. I vissa fall är dock ursprunget till musiken höljt i dunkel. Ett klassiskt exempel är den oerhört vackra Träd fram du nattens gud, där någon känd källmelodi aldrig har kunnat identifieras. Huruvida Bellman själv komponerade denna odödliga melodi, eller om den ursprungliga källan helt enkelt har fallit i glömska genom århundradena, förblir ett av den svenska litteraturhistoriens mysterier.
Denna välbevarade tennmedalj graverades av Lea Ahlborn och präglades på Kungliga Myntverket 1872. Den framställdes sannolikt på gravörens eget initiativ i samband med att Bellmans staty restes på Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Datumet på medaljens frånsida, den 26 juli 1872, markerar den årliga Bellmansdagen då avtäckningen av monumentet ursprungligen var planerad att ske, även om den ceremoniella invigningen av praktiska skäl fick skjutas upp till den 16 augusti samma år.
Graverad av Lea Ahlborn 1872. Ett underbart exemplar, hårt präglat med höga skarpa kanter, frostaktig relief och djupt glänsande fält. Tenn, 15,91 g, 34 mm. Kvalitet 1+/01, mindre märken. Referenser: Hyckert I:317:5, Brita Olsén, sid 200.
Åtsidan pryds av Carl Michael Bellmans högervända bröstbild i vacker, frostaktig relief. I omskriften längs medaljens ytterkant löper texten: "CARL MICHAEL BELLMAN." Nedanför porträttets avskärning återfinns gravörens signatur: "LEA AHLBORN.". Kompositionen ramas in av en elegant och tidstypisk pärlrand.
Frånsida
Frånsidans centrala motiv utgörs av Bellmans karaktäristiska cittra, vars placering effektfullt bryter den inre omskriften. Runt cittran läses texten: "EJ NÅGON TID HANS LYRAS TONER SÖFVER." Efter den nedre kanten står det historiska datumet: "DEN 26 JULI 1872." Kring medaljens ytterkant löper en dekorativ rand av inåtvända uddar.
Nordens Anakreon och den svenska visans mästare
Carl Michael Bellman, född den 4 februari 1740 i Stockholm och avliden i samma stad den 11 februari 1795, intar en ohotad och evig plats som en av Sveriges allra största nationalskalder. Hans ställning inom den svenska litteraturhistorien är så monumental att hans betydelse för det svenska språket och viskonsten ofta jämförs med William Shakespeares inflytande över den engelskspråkiga litteraturen. Bellman är ofrånkomligen mest förknippad med sina två episka mästerverk, Fredmans epistlar och Fredmans sånger, vilka ensamma säkrade hans odödlighet.
På grund av de livsbejakande och bacchanaliska inslagen i sin diktning förärades Bellman tidigt smeknamnet "Nordens Anakreon". Men hans produktion var långt mer omfattande och mångsidig än enbart dryckesvisor. Den rymde en enorm bredd av dikter, teaterpjäser, vassa parodier på sin tids ordenssamfund, översättningar och till och med djupt religiösa texter. Genom sin poesi byggde han upp ett helt eget, pulserande universum befolkat av nu legendariska karaktärer. Vi möter den försupne urmakaren Fredman, den lungsjuke musikern Movitz, den evige kverulanten korpral Mollberg och den mytomspunna glädjeflickan Ulla Winblad.
I detta myllrande persongalleri vävde Bellman skickligt in inspiration från bibliska berättelser, grekisk och romersk mytologi samt fornnordiska sagor. Hans absoluta signum var förmågan att använda starka kontrasterande stilar och att sömlöst blanda olika genrer i ett och samma verk. Det som i ena stunden inleds som en stilla, ljuv pastoral scen i den uppländska naturen, kan i nästa strof hastigt övergå i en vild fest präglad av sprudlande liv, extas och ohämmad njutning – ständigt med dödens och förgänglighetens närvaro som en mörk underton.
Bellman var inte bara en ordets mästare, utan även en briljant musikalisk arrangör. Han använde sig flitigt av melodier som redan var populära i hans samtid och anpassade dem mästerligt för att tjäna hans egna poetiska syften. Dessa melodier lånades från vitt skilda källor – från opera och operett till enklare dansmusik och folkliga visor. I vissa fall är dock ursprunget till musiken höljt i dunkel. Ett klassiskt exempel är den oerhört vackra Träd fram du nattens gud, där någon känd källmelodi aldrig har kunnat identifieras. Huruvida Bellman själv komponerade denna odödliga melodi, eller om den ursprungliga källan helt enkelt har fallit i glömska genom århundradena, förblir ett av den svenska litteraturhistoriens mysterier.
Denna välbevarade tennmedalj graverades av Lea Ahlborn och präglades på Kungliga Myntverket 1872. Den framställdes sannolikt på gravörens eget initiativ i samband med att Bellmans staty restes på Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Datumet på medaljens frånsida, den 26 juli 1872, markerar den årliga Bellmansdagen då avtäckningen av monumentet ursprungligen var planerad att ske, även om den ceremoniella invigningen av praktiska skäl fick skjutas upp till den 16 augusti samma år.