Carl Michael Bellman (1740–1795) - En strängaspelande skald bland källare och gränder
Carl Michael Bellman (1740–1795)
Gigantisk bronsmedalj. 242,80 g, 70 mm. Randprägling: "SPORRONG 0078". Modellerad av R.H. 1973. Kvalitet 01.
Åtsida
På medaljens framsida avbildas Carl Michael Bellmans högervända bröstbild. Han är tidstypiskt klädd med krage och en hårpiska bunden med rosett, och är porträtterad djupt försjunken i sitt spelande på en luta (cittra). Längs den övre högra kanten löper den enkla inskriften "C. M. BELLMAN". Till höger i fältet, diskret placerad strax intill lutans hals, finns präglingen "SPORRONG 1974".
Frånsida
Frånsidan utgörs av ett stämningsfullt stadslandskap med täta husfasader och branta trappgränder som leder ner mot vattnet, vilket fångar atmosfären i 1700-talets Stockholm. Vid kajen ligger ett segelfartyg förtöjt, och bulliga moln fyller himlen ovanför hustaken. Längs den vänstra och övre kanten löper omskriften: "LOKATTEN ! LOKATTEN ! MIN FRÄNDE GUTÅR !". Längst ner i bildfältet, precis intill kajkanten, återfinns gravörens signatur och årtal: "R.H. / 73".
En strängaspelande skald bland källare och gränder
Carl Michael Bellman föddes som den äldste i en mycket stor syskonskara; modern ska enligt honom själv ha legat i tjugoen barnsängar, och femton syskon finns namngivna. Trots en god utbildning med informatorer i hemmet, där han bland annat lärde sig hantera "Apollos lyra", kom hans liv tidigt att präglas av allvarliga ekonomiska bekymmer. Fadern var djupt skuldsatt, vilket ledde till att fädernegården var tvungen att säljas år 1763. Samma år tvingades Bellman själv fly över gränsen till Norge för att undkomma bysättningshäkte för sina egna åsamkade skulder. Trots att han senare lyckades ordna sina affärer någorlunda och tilldelades blygsamma tjänster inom ämbetsverken, kunde han aldrig helt trygga sin ekonomi.
Istället var det som sällskapsmänniska, vissångare och musiker han var som allra mest eftersökt. Han trakterade cittra och klaver, och hans umgänge i huvudstaden blev enormt. I vännernas hem, såsom hos kommissarien Anders Lissander, framförde han sina gladaste visor och skapade den beryktade "Bacchi orden". Detta utgjordes av parodiska ordenskapitel där kända fyllbultar dubbades till riddare, ackompanjerat av gester, sång och cittraspel som lämnade åhörarna utom sig av skratt och förundran. Denna gigantiska bronsmedalj – vars åtsida visar honom djupt försjunken i sitt spel – fångar just den backiska glädjen och musikaliska virtuositeten som han kom att personifiera i dessa sällskap.
Mellan hovets glans och gäldstugans mörker
År 1768 påbörjade Bellman sin tveklöst mest berömda diktcykel, Fredmans epistlar. Genom den avlidne hovurmakaren Johan Fredmans fiktiva gestalt tecknade han backanaliska folklivsbilder och naturscenerier från Stockholms källare och utvärdshus. Frånsidans stadsbild, med utropet "LOKATTEN ! LOKATTEN ! MIN FRÄNDE GUTÅR !", är en direkt hyllning till precis denna råa krogmiljö. Bellman rörde sig dock inte bara bland samhällets olycksbarn, utan stod med tiden även Gustav III och hovet ganska nära. Han uppträdde ofta för konungen, skrev dramatiska bagateller till hovets förströelse och fungerade stundtals som en outtröttlig opinionsbildare och patriotisk stridssångare för den gustavianska regimen.
Trots framgångarna vid hovet och ett stadgat äktenskap med Lovisa Fredrika Grönlund förblev de ekonomiska bekymren ständigt överhängande. Till slut, i maj 1794, sattes den åldrade och hyllade skalden ändå i bysättningshäkte på slottets högvaktsflygel, varifrån han dock efter en tid utlöstes av trogna vänner.
Sorg i rosenrött
Samtiden hade svårt att förklara exakt vari Bellmans unika genialitet bestod, men eftervärlden formulerade det träffande som "en sorg i rosenrött". Bellman var den otämjbara njutningstörstens diktare som besjöng vinångor och kulinariska utsvävningar, men han skapade ständigt ett bråddjupt stråk av kontrast genom att låta förgängelsen och dödstankarna ruva i bakgrunden. Ordet och tonen smälte hos honom alltid samman till en oupplöslig enhet, frambrustna ur en formidabel och beräknande skaparkraft. Bellman fann sin sista vila på Klara kyrkogård i Stockholm, men hans kvarlevor blev tragiskt nog uppkastade och förströdda vid en grävning, decennier innan Svenska akademien år 1849 hann resa den minnesvård som idag markerar platsen.
Gigantisk bronsmedalj. 242,80 g, 70 mm. Randprägling: "SPORRONG 0078". Modellerad av R.H. 1973. Kvalitet 01.
Medaljen modellerades/skulpterades av Raimo Heino 1973 på uppdrag av Sporrongs Samlarsällskap och präglades av AB Sporrong. Den ingår i serien “Fyra nordiska viskonstnärer”.
Åtsida
På medaljens framsida avbildas Carl Michael Bellmans högervända bröstbild. Han är tidstypiskt klädd med krage och en hårpiska bunden med rosett, och är porträtterad djupt försjunken i sitt spelande på en luta (cittra). Längs den övre högra kanten löper den enkla inskriften "C. M. BELLMAN". Till höger i fältet, diskret placerad strax intill lutans hals, finns präglingen "SPORRONG 1974".
Frånsida
Frånsidan utgörs av ett stämningsfullt stadslandskap med täta husfasader och branta trappgränder som leder ner mot vattnet, vilket fångar atmosfären i 1700-talets Stockholm. Vid kajen ligger ett segelfartyg förtöjt, och bulliga moln fyller himlen ovanför hustaken. Längs den vänstra och övre kanten löper omskriften: "LOKATTEN ! LOKATTEN ! MIN FRÄNDE GUTÅR !". Längst ner i bildfältet, precis intill kajkanten, återfinns gravörens signatur och årtal: "R.H. / 73".
En strängaspelande skald bland källare och gränder
Carl Michael Bellman föddes som den äldste i en mycket stor syskonskara; modern ska enligt honom själv ha legat i tjugoen barnsängar, och femton syskon finns namngivna. Trots en god utbildning med informatorer i hemmet, där han bland annat lärde sig hantera "Apollos lyra", kom hans liv tidigt att präglas av allvarliga ekonomiska bekymmer. Fadern var djupt skuldsatt, vilket ledde till att fädernegården var tvungen att säljas år 1763. Samma år tvingades Bellman själv fly över gränsen till Norge för att undkomma bysättningshäkte för sina egna åsamkade skulder. Trots att han senare lyckades ordna sina affärer någorlunda och tilldelades blygsamma tjänster inom ämbetsverken, kunde han aldrig helt trygga sin ekonomi.
Istället var det som sällskapsmänniska, vissångare och musiker han var som allra mest eftersökt. Han trakterade cittra och klaver, och hans umgänge i huvudstaden blev enormt. I vännernas hem, såsom hos kommissarien Anders Lissander, framförde han sina gladaste visor och skapade den beryktade "Bacchi orden". Detta utgjordes av parodiska ordenskapitel där kända fyllbultar dubbades till riddare, ackompanjerat av gester, sång och cittraspel som lämnade åhörarna utom sig av skratt och förundran. Denna gigantiska bronsmedalj – vars åtsida visar honom djupt försjunken i sitt spel – fångar just den backiska glädjen och musikaliska virtuositeten som han kom att personifiera i dessa sällskap.
Mellan hovets glans och gäldstugans mörker
År 1768 påbörjade Bellman sin tveklöst mest berömda diktcykel, Fredmans epistlar. Genom den avlidne hovurmakaren Johan Fredmans fiktiva gestalt tecknade han backanaliska folklivsbilder och naturscenerier från Stockholms källare och utvärdshus. Frånsidans stadsbild, med utropet "LOKATTEN ! LOKATTEN ! MIN FRÄNDE GUTÅR !", är en direkt hyllning till precis denna råa krogmiljö. Bellman rörde sig dock inte bara bland samhällets olycksbarn, utan stod med tiden även Gustav III och hovet ganska nära. Han uppträdde ofta för konungen, skrev dramatiska bagateller till hovets förströelse och fungerade stundtals som en outtröttlig opinionsbildare och patriotisk stridssångare för den gustavianska regimen.
Trots framgångarna vid hovet och ett stadgat äktenskap med Lovisa Fredrika Grönlund förblev de ekonomiska bekymren ständigt överhängande. Till slut, i maj 1794, sattes den åldrade och hyllade skalden ändå i bysättningshäkte på slottets högvaktsflygel, varifrån han dock efter en tid utlöstes av trogna vänner.
Sorg i rosenrött
Samtiden hade svårt att förklara exakt vari Bellmans unika genialitet bestod, men eftervärlden formulerade det träffande som "en sorg i rosenrött". Bellman var den otämjbara njutningstörstens diktare som besjöng vinångor och kulinariska utsvävningar, men han skapade ständigt ett bråddjupt stråk av kontrast genom att låta förgängelsen och dödstankarna ruva i bakgrunden. Ordet och tonen smälte hos honom alltid samman till en oupplöslig enhet, frambrustna ur en formidabel och beräknande skaparkraft. Bellman fann sin sista vila på Klara kyrkogård i Stockholm, men hans kvarlevor blev tragiskt nog uppkastade och förströdda vid en grävning, decennier innan Svenska akademien år 1849 hann resa den minnesvård som idag markerar platsen.