Carl Skottsberg (1880-1963) av Gösta Carell 1940 - Sällsynt och praktfull - Ett typiskt exempel på Carells konstnärligha exekvering
Carl Skottsberg (1880-1963) av Gösta Carell - Sällsynt och praktfull - Ett typiskt exempel på Carells konstnärligha exekvering
Brons, 149g, 64mm, kvalitet 01, sällsynt. Medaljen utgiven till Skottsbergs 60-årsdag 1940
Carl Johan Fredrik Skottsberg (1880–1963) var en av Sveriges mest inflytelserika botaniker och forskningsresande under 1900-talet. Han utbildades i Uppsala, disputerade 1907 och blev snart en internationellt uppmärksammad växtsystematiker och växtgeograf. Hans karriär förenade tre spår som starkt bidrog till svensk vetenskap och samhällsutveckling: banbrytande expeditioner, uppbyggnaden av forskningsmiljöer – inte minst Göteborgs botaniska trädgård – samt tidig naturvård och folkbildning.
Skottsberg formades av Otto Nordenskjölds Antarktisexpedition 1901–1903. Som expeditionens unge botanist arbetade han på Sydgeorgien, Falklandsöarna och Graham Land. Trots fartyget Antarctics förlisning räddades betydande materialsamlingar. Av dessa växte hans vetenskap fram, först med en avhandling om brunalger (1907) och senare – med Harald Kylin – ett standardverk om rödalger. Tillsammans utgjorde arbetena centrala delar i den vetenskapliga serien över den svenska sydpolarexpeditionen (1905–1921) och lade grunden för modern kunskap om Sydatlantens och Antarktis algflora.
Den svenska Magellanexpeditionen 1907–1909 förde honom genom Eldslandet, Patagoniens kanaler och vidare mot Juan Fernández-öarna. Resan gav stora botaniska samlingar och väckte ett livslångt intresse för isolerade oceaniska floror. Under 1916–1917 återvände han till Juan Fernández och besökte även Påskön; resultaten publicerades i den flerbandsserie han redigerade, The Natural History of Juan Fernández and Easter Island (1920–1956). Tre expeditioner till Hawaii (1926–1944) samt senare fältarbete i Stilla havet gjorde honom till en ledande auktoritet på sydtempererade och pacifika växters geografi och utvecklingshistoria. Han beskrev många nya arter och reviderade släkten vars avgränsningar i huvudsak står sig än i dag.
På hemmaplan blev Skottsberg drivande i att etablera Göteborgs botaniska trädgård som en kombinerad forskningsinstitution och publik park. Från 1919 ledde han trädgården som prefekt (med professors namn) och byggde upp herbarier, bibliotek, skriftserien Acta Horti Gothoburgensis och en tydlig pedagogisk profil. Trädgården blev snabbt ett nationellt centrum för botanik och en av stadens viktigaste bildningsmiljöer. 1931 tillkom en personlig professur knuten till trädgården, vilket stärkte kopplingen till högre utbildning.
Skottsberg var tidigt engagerad i naturvård. Han argumenterade för skydd av Juan Fernández-öarna och tjänade 1929–1949 som sekreterare i Pacific Science Councils naturskyddskommitté. Hans internationella ställning bekräftades när han valdes till president för den första efterkrigstidens internationella botanikkongress i Stockholm 1950. Inom Vetenskapsakademien var han preses 1949–1950.
Som folkbildare var han ovanligt produktiv: tusentals artiklar och recensioner, medredaktörskap för det populärvetenskapliga verket Växternas liv (1932–1940) och ofta anlitad föredragshållare. Han grundade 1919 Botaniska föreningen i Göteborg, som blev en mötesplats för yrkesbotaniker och amatörer.
Skottsbergs liv visar hur expeditionernas empiri, systematiskt kuraterade samlingar och en öppen, publik forskningsmiljö kan förstärka varandra. Genom sitt arbete med algsystematik, öbiogeografi och institutionell uppbyggnad befäste han Sveriges internationella anseende inom botaniken, formade Göteborgs botaniska trädgård till en nationell resurs och gav naturvården tidig vetenskaplig tyngd. Hans vetenskapliga metodik, artbeskrivningar och växtgeografiska synteser används fortfarande – ett mått på hans långsiktiga betydelse för svensk forskning och samhälle.