Carl Snoilsky (1841-1905), formgiven av Gunvor Svensson Lundkvist och utgiven av Svenska akademien 1974

Carl Snoilsky (1841-1905), formgiven av Gunvor Svensson Lundkvist och utgiven av Svenska akademien 1974

Åtsidan upptas av skaldens profil vänd åt vänster. Porträttet är djupt modellerat och framhäver Snoilskys karaktäristiska mustasch och den höga pannan. Ögat är återgivet med en antydan till det djupt liggande, drömmande uttryck som beskrivs i biografin. Bakom nacken, integrerat i den skrovliga bakgrunden, står årtalen "1841" och "1903" på två rader. Omskriften "CARL SNOILSKY" löper längs den vänstra kanten. Under halsavskärningen återfinns den för denna medalj unika och gåtfulla signaturen "GSN".

Frånsidan är dramatisk och symbolmättad. Motivet visar höga, flammande eldslågor som slickar ruinerna av en murad byggnad eller fästning. Elden är skulpterad med svepande, oregelbundna linjer som ger en känsla av intensiv rörelse och hetta. Runt den övre kanten löper den latinska sentensen: "CARMEN ATQVE ARDORES" (Sång och lidelser/glöd). Längst ned i eldens bas syns fragmentariska former som kan tolkas som ruiner eller nedbrutna symboler för en svunnen makt.

Lejonet som sprängde sin bur: Sång, glöd och frihetslängtan

Carl Snoilskys liv var en ständig spänning mellan yta och djup, mellan den belevade aristokraten och den brinnande frihetsdiktaren. Gunvor Svensson Lundkvists medalj fångar denna dualitet med en sällsynt skärpa. Den grova texturen i silvret kan ses som en metafor för den "verklighetens nya friska flöden" som Snoilsky sökte sig till, bort från salongernas polerade elegans.

På medaljens frånsida möter vi elden – en central symbol i Snoilskys diktning. Murens fall och lågornas dans illustrerar inskriften Carmen atque ardores ("Sång och lidelser"). Detta motiv för tankarna direkt till hans italienska period, den tid då han kände att han bröt sig loss. I dikten Inledningssång liknade han sig vid ett ungt lejon som slår omkull sin bur. Men elden anspelar också på hans politiska patos, särskilt i dikten Neros gyllene hus, där han med ursinne angrep det påvliga styret i Rom. Lågorna på medaljen blir en sinnebild för den "skuldmedvetna hjärtats" vrede över ofriheten i Polen och Danmark, men också för den skapande glöden som förvandlade svensk lyrik.

Snoilskys väg gick från den romantiska drömmen till den sociala indignationen. Från att ha varit "Gudarnas älskling" i Rom, slutade han sina dagar som en resignerad överbibliotekarie, plågad av känslan att ha blivit "ett förstummat strängaspel". Medaljens motiv påminner oss dock om att under den korrekta ämbetsmannaytan fanns alltid glöden kvar – passionen för friheten och tron på att dikten, likt elden, kunde rena och förändra. Men under de deprimerande omständigheter i vilka Smoilsky nu levde fick han sällan inspiration till att skriva något nytt. Han ägnade sig åt boksamlande och numismatik. I bibliofila frågor blev han något av en auktoritet och hans myntsamlande resulterade 1873 i den initierade avhandlingen Ett svenskt myntkabinett.

Signaturen GSN – Ett numismatiskt mysterium

Detta är med största sannolikhet en felskrivning (gravörfel) eller ett misstag i modelleringen som aldrig korrigerades, vilket gör medaljen till en intressant kuriositet. Här är analysen baserad på de bifogade texterna:

- Konstnärens biografi nämner inga andra efternamn eller pseudonymer som börjar på N. Hon föddes som Svensson och gifte sig Lundkvist.

- Det enda namnet i hennes närhet som innehåller ett "N"-ljud av betydelse är hennes makes mellannamn. I texten står det att hon gifte sig med "Bengt Inge Ingesson Lundkvist". Det är teoretiskt möjligt, men osannolikt, att hon vid detta tillfälle lekte med initialerna för Svensson-Ingesson eller att gravören misstolkade ett handskrivet "I" eller "L" som ett "N".

- Medaljen är utgiven 1974. Vid denna tidpunkt hade hon varit verksam länge och var väletablerad som "GSL" (genombrottet skedde redan 1955). Att byta signatur så sent i karriären utan orsak är osannolikt.

Signaturen GSN är ett fel. Det är troligt att konstnärens "L" i originalmodellen var utformat på ett sätt som misstolkades som ett "N" vid stansningen, eller att det rör sig om en ren lapsus. I numismatiska kretsar är dylika fel inte helt ovanliga och brukar snarast öka samlarintresset för objektet. Textunderlaget ger inget stöd för att hon någonsin hette något på N.