Catharina Charlotta De la Gardie född Taube (1723-1763) av Daniel Fehrman 1761 - Sällsynt
Catharina Charlotta De la Gardie född Taube (1723-1763) av Daniel Fehrman 1761 - Sällsynt
Silver, 60.12g, 52mm, fälten lätt bearbetade, kvalitet 1+, Hyckert I:200:3. Vid 1761 års riksdag beslutade Ridderskapet och Adeln att hedra Catharina Charlotta De la Gardie för denna enastående medborgerliga insatser för att bekämpa häxprocesserna. Det var en exceptionell åtgärd. Man lät gravera en silvermedalj av tidens främste konstnär, Daniel Fehrman. Medaljens motiv sammanfattade hennes gärning.
Åtsidan bär omskriften "CATH· CHARL· TAUBE COMIT· DELAGARDIE"· och visar en högerställd bröstbild av grevinnan. Hon är avbildad med en ekkrans, slöja, urringad klänning och en pälsfodrad mantel som fästs på axeln med ett runt smycke. Under bröstbilden finns gravörens namn: "D· FEHRMAN·".
Frånsidan har omskriften: "FULCRUM INFELICIBUS·", vilket är latin för "De olyckligas stöd". Centralmotivet är en trädstubbe, hämtad från ätten Taubes vapenbild, med ett utskjutande blad på vardera sidan och årtalet 1761 ingraverat med fördjupade siffror. I avskärningen återfinns den latinska texten: "OB XII· AB INJURIA | SERVATAS CIVES | ORDO R· EQV· på tre rader, vilket betyder "För 12 från orättvisa räddade medborgare, Ridderskapet och Adeln". Till vänster om stubben på marken finns gravörens initialer: "D· F·".
De olyckligas stöd: Catharina Charlotta De la Gardie
Catharina Charlotta De la Gardie (1723–1763) var en gestalt som på ett unikt sätt personifierade den svenska Frihetstidens djupa motsättningar. Född Taube, i en av rikets mest inflytelserika adelsätter, levde hon mitt i en epok som slets mellan upplysningens vetenskapliga ideal och en djupt rotad, mörk vidskepelse. Hon var syster till kungens mätress Hedvig Taube och svägerska till vetenskapskvinnan Eva Ekeblad, och rörde sig självklart i de högsta maktsfärerna. Men till skillnad från många i sin omgivning nöjde sig Catharina Charlotta aldrig med att vara en passiv del av aristokratin. Hon blev istället en av sin tids mest handlingskraftiga humanister, vars ingripanden aktivt förändrade svensk historia.
En upplyst autodidakt
Som ung adelsdam fick Catharina Charlotta, enligt tidens sed, en högst bristfällig formell utbildning. Den syftade primärt till att göra henne tilldragande i sällskapslivet. Under denna ytliga fernissa fanns dock ett skarpt intellekt och en okuvlig nyfikenhet. Som autodidakt tillägnade hon sig en djup och bred bildning och blev en passionerad förespråkare för upplysningens idéer.
Hon beskrevs som begåvad, fördomsfri och modig. Hennes okonventionella natur visade sig tidigt; i sin ungdom ledde hon en ungdomsklubb under pseudonymen "överste Charles Dollfeder" och knöt där en livslång vänskap med diktaren Olof von Dahlin. Efter att ha tjänstgjort som hovfröken hos kronprinsessan Lovisa Ulrika gifte hon sig 1748 med greve Pontus Fredrik De la Gardie och ägnade sig därefter åt en aktiv filantropisk gärning. Hon odlade kontakter med sin tids främsta tänkare, däribland Carl von Linné och poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Handlingen som räddade liv
Catharina Charlotta De la Gardies första stora offentliga gärning var en kamp mot rädsla och okunskap. År 1756 hade den livräddande koppympningen (en tidig form av vaccinering mot smittkoppor) formellt introducerats i Sverige. Men allmänheten var fylld av skräck och misstro mot ingreppet. De la Gardie, som förstod vetenskapen bakom metoden, insåg att det krävdes ett kraftfullt exempel för att bryta motståndet. I en tid då få vågade fattade hon ett modigt beslut: hon lät ympa sig själv och sina egna barn. Hennes exempel fick en omedelbar och dramatisk effekt. Allmogen på hennes och makens gods, Sjöö, övertygades om metodens ofarlighet och lät i sin tur ympa sina familjer. Denna enskilda handling gav koppympningen det publika genombrott den behövde i Sverige och kom att rädda oräkneliga liv.
Ingripandet som stoppade häxbränningarna
Hennes mest berömda insats var dock av en helt annan, och mörkare, karaktär. År 1757 bröt en masshysteri ut i Åls socken i Dalarna, en händelse som gått till historien som "Stora Daldansen". Liksom under 1600-talets stora häxprocesser påstod sig barn och unga vuxna ha blivit bortförda till Blåkulla. De pekade ut tolv kvinnor och en man i bygden som skyldiga. I en skrämmande uppvisning av hur bräcklig upplysningens fernissa var, agerade de lokala myndigheterna med medeltida brutalitet. En kunglig kommission tillsattes, och de anklagade arresterades. De utsattes för vad som i protokollen kallades hårda förhör, men som i praktiken var tortyr, tills de, brutna till kropp och själ, erkände brott de aldrig begått. År 1761 stod de dömda och redo att avrättas. Sverige var på väg att genomföra sina första häxavrättningar sedan 1704.
Under en resa i Dalarna 1758 bevittnade Catharina Charlotta De la Gardie den rättsliga parodin och hysterin på nära håll. Hon, som bara två år tidigare hade kämpat för vetenskaplig rationalitet, konfronterades nu med den djupaste vidskepelse. Hon agerade omedelbart. Väl tillbaka i Stockholm använde hon allt sitt inflytande vid hovet och inom adeln för att slå larm. Hon argumenterade passionerat för att processen var ett rättsövergrepp, att bevisningen var framtvingad och att de dömda var oskyldiga offer för en kollektiv villfarelse. Hennes röst trängde igenom. Interventionen ledde till att Svea Hovrätt tog över fallet och beviljade resning. De nya, mer upplysta, utredarna avfärdade snabbt anklagelserna. De tolv dömda frikändes och släpptes. Händelsen markerade det definitiva slutet för häxprocesser i Sverige.
De la Gardies engagemang slutade dock inte med frikännandet. Hon visste att tortyren hade lämnat offren oförmögna att arbeta och försörja sig. Ur sin privata förmögenhet betalade hon därför skadestånd till dem alla.
Hennes sista år kantades av en personlig tragedi, då vänskapen med Hedvig Charlotta Nordenflycht bröts i ett omskrivet triangeldrama. Hennes liv blev kort. Catharina Charlotta De la Gardie avled 1763, vid endast 39 års ålder, efter att ha smittats av en dödlig sjukdom då hon personligen vårdade sårade. Hennes död var, precis som hennes liv, ett vittnesbörd om en ovanlig karaktär som konsekvent omsatte upplysningens ideal om förnuft och medmänsklighet i praktisk handling.