Christina Nilsson de Casa Miranda – Från beundrare av hennes konst (1917) av Erik Lindberg - Spelflickan från Småland
Christina Nilsson de Casa Miranda – Från beundrare av hennes konst (1917)
En vacker subskriptionsmedalj i silver, graverad av Erik Lindberg 1917. Silver, 68,81 g, 50 mm. Randprägling: "SILVER 1917". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 158.
Åtsida
Grevinnan de Casa Mirandas (Christina Nilssons) högervända bröstbild, elegant uppsatt hår och pärlhalsband. Till vänster i fältet står gravörens namn på tre rader: "ERIK / LIND- / BERG". I omskriften längs kanten löper hennes namn och adelstitel: "CHRISTINA NILSSON DE CASA MIRANDA". Till höger i fältet återfinns en femradig inskription som förklarar medaljens syfte: "FRÅN / BEUNDRARE / AF HENNES / KONST / 1917".
Frånsida
Ett djupt symboliskt och poetiskt motiv som skildrar operasångerskans livsresa. Till vänster står en liten, barfota bondflicka och spelar fiol. Till höger böjer sig en ung kvinna i antik dräkt – sångens genius – fram och trycker en kyss på flickans panna. Runt de båda gestalterna svävar en flock lyssnande sångfåglar. I omskriften löper den profetiska texten: "SNART EN VÄRLD TILL SÅNGEN LYSSNAR". Längst ner till höger i fältet syns gravörens monogram "E L".
Spelflickan från Småland
Historien om Christina Nilsson är en av 1800-talets mest fascinerande klassresor. Hon föddes 1843 som yngst av sex syskon i ett fattigt torparhem i småländska Lövhult. För att bidra till familjens knappa försörjning började hon tidigt uppträda på logdanser och marknader under namnet "Stina på Backen". Med sin fiol och sin klara röst blev den lilla barfotaflickan snart en lokalkändis. Hennes liv tog en drastisk vändning sommaren 1857 när hon uppträdde på Ljungby marknad och upptäcktes av häradshövdingen Fredrik Tornérhielm. Han insåg flickans enorma potential och bekostade hennes första formella sång- och musikutbildning. Resan gick via Halmstad och kompositören Franz Berwald i Stockholm, till den absolut yppersta skolningen i Paris under den krävande sångpedagogen Pierre-François Wartel.
En värld som lyssnar
När Christina Nilsson debuterade på Théâtre Lyrique i Paris 1864 som Violetta i Verdis La Traviata var hon bara 21 år gammal. Det blev början på en internationell karriär som saknade motstycke. Hon hyllades för sin obeskrivliga charm, rena röst och aristokratiska utstrålning, och jämfördes ständigt med dåtidens absolut största namn, såsom Adelina Patti och den tjugo år äldre landsmaninnan Jenny Lind. Hennes tolkningar av Ofelia i Hamlet och Margareta i Faust blev legendariska, och hon lade den europeiska och amerikanska publiken för sina fötter. När The Metropolitan Opera i New York invigdes 1883 var det självklart att Christina Nilsson sjöng det kvinnliga huvudpartiet i öppningsföreställningen.
Tragedier i berömmelsens skugga
Men framgångarna kantades också av mörker. Hennes första make, en fransk bankman, bröt samman och avled efter misslyckade aktiespekulationer som slukade stora delar av hennes förmögenhet (hon gifte sedermera om sig med den spanske greven Angel de Casa Miranda). Ännu mörkare var den tragedi som utspelade sig i Stockholm i september 1885. Efter att hon sjungit från en balkong på Grand Hôtel för en enorm folkmassa på uppemot 50 000 personer utbröt panik i trängseln utanför Palmeska huset. Sexton kvinnor och två flickor trampades ihjäl. Några år senare, ännu inte 45 år fyllda, drog hon sig slutgiltigt tillbaka från operascenen.
En hyllning till ett konstnärskap
Denna vackra silvermedalj tillkom på initiativ av kammarherre Magnus Lagerberg, som 1916 startade ett subskriptionsupprop för att hylla den åldrade divan. Gravören Erik Lindberg fick uppdraget och träffade Christina Nilsson personligen på våren 1916 för att göra porträttstudier. Medaljen var tänkt som en 75-årspresent (även om man i planeringen råkade räkna fel på ett år, då hon fyllde 74 år 1917).
I april 1917 överlämnades guldexemplaret av denna medalj till Christina Nilsson i just det Palmeska huset i Stockholm, i närvaro av den svenska musik- och teatervärldens elit. Medaljens frånsida är ett numismatiskt mästerverk som med total poesi knyter ihop hennes livscykel: den lilla fattiga Stina på Backen med sin fiol, som genom en kyss av sångens gudinna får sin gåva bekräftad, och omskriften som förebådar det som till sist blev verklighet – att en hel värld snart skulle lyssna till hennes sång.
En vacker subskriptionsmedalj i silver, graverad av Erik Lindberg 1917. Silver, 68,81 g, 50 mm. Randprägling: "SILVER 1917". Kvalitet 01. Referenser: Ulla Ehrensvärd 158.
Åtsida
Grevinnan de Casa Mirandas (Christina Nilssons) högervända bröstbild, elegant uppsatt hår och pärlhalsband. Till vänster i fältet står gravörens namn på tre rader: "ERIK / LIND- / BERG". I omskriften längs kanten löper hennes namn och adelstitel: "CHRISTINA NILSSON DE CASA MIRANDA". Till höger i fältet återfinns en femradig inskription som förklarar medaljens syfte: "FRÅN / BEUNDRARE / AF HENNES / KONST / 1917".
Frånsida
Ett djupt symboliskt och poetiskt motiv som skildrar operasångerskans livsresa. Till vänster står en liten, barfota bondflicka och spelar fiol. Till höger böjer sig en ung kvinna i antik dräkt – sångens genius – fram och trycker en kyss på flickans panna. Runt de båda gestalterna svävar en flock lyssnande sångfåglar. I omskriften löper den profetiska texten: "SNART EN VÄRLD TILL SÅNGEN LYSSNAR". Längst ner till höger i fältet syns gravörens monogram "E L".
Spelflickan från Småland
Historien om Christina Nilsson är en av 1800-talets mest fascinerande klassresor. Hon föddes 1843 som yngst av sex syskon i ett fattigt torparhem i småländska Lövhult. För att bidra till familjens knappa försörjning började hon tidigt uppträda på logdanser och marknader under namnet "Stina på Backen". Med sin fiol och sin klara röst blev den lilla barfotaflickan snart en lokalkändis. Hennes liv tog en drastisk vändning sommaren 1857 när hon uppträdde på Ljungby marknad och upptäcktes av häradshövdingen Fredrik Tornérhielm. Han insåg flickans enorma potential och bekostade hennes första formella sång- och musikutbildning. Resan gick via Halmstad och kompositören Franz Berwald i Stockholm, till den absolut yppersta skolningen i Paris under den krävande sångpedagogen Pierre-François Wartel.
En värld som lyssnar
När Christina Nilsson debuterade på Théâtre Lyrique i Paris 1864 som Violetta i Verdis La Traviata var hon bara 21 år gammal. Det blev början på en internationell karriär som saknade motstycke. Hon hyllades för sin obeskrivliga charm, rena röst och aristokratiska utstrålning, och jämfördes ständigt med dåtidens absolut största namn, såsom Adelina Patti och den tjugo år äldre landsmaninnan Jenny Lind. Hennes tolkningar av Ofelia i Hamlet och Margareta i Faust blev legendariska, och hon lade den europeiska och amerikanska publiken för sina fötter. När The Metropolitan Opera i New York invigdes 1883 var det självklart att Christina Nilsson sjöng det kvinnliga huvudpartiet i öppningsföreställningen.
Tragedier i berömmelsens skugga
Men framgångarna kantades också av mörker. Hennes första make, en fransk bankman, bröt samman och avled efter misslyckade aktiespekulationer som slukade stora delar av hennes förmögenhet (hon gifte sedermera om sig med den spanske greven Angel de Casa Miranda). Ännu mörkare var den tragedi som utspelade sig i Stockholm i september 1885. Efter att hon sjungit från en balkong på Grand Hôtel för en enorm folkmassa på uppemot 50 000 personer utbröt panik i trängseln utanför Palmeska huset. Sexton kvinnor och två flickor trampades ihjäl. Några år senare, ännu inte 45 år fyllda, drog hon sig slutgiltigt tillbaka från operascenen.
En hyllning till ett konstnärskap
Denna vackra silvermedalj tillkom på initiativ av kammarherre Magnus Lagerberg, som 1916 startade ett subskriptionsupprop för att hylla den åldrade divan. Gravören Erik Lindberg fick uppdraget och träffade Christina Nilsson personligen på våren 1916 för att göra porträttstudier. Medaljen var tänkt som en 75-årspresent (även om man i planeringen råkade räkna fel på ett år, då hon fyllde 74 år 1917).
I april 1917 överlämnades guldexemplaret av denna medalj till Christina Nilsson i just det Palmeska huset i Stockholm, i närvaro av den svenska musik- och teatervärldens elit. Medaljens frånsida är ett numismatiskt mästerverk som med total poesi knyter ihop hennes livscykel: den lilla fattiga Stina på Backen med sin fiol, som genom en kyss av sångens gudinna får sin gåva bekräftad, och omskriften som förebådar det som till sist blev verklighet – att en hel värld snart skulle lyssna till hennes sång.