Christofer Carlander (1759-1848) av Lea Ahlborn 1877 för Kungliga Vetenskapsakademien - Domaren över liv och död

Christofer Carlander (1759-1848) av Lea Ahlborn 1877 för  Kungliga Vetenskapsakademien
Silver, 12.6g, 31mm, KVA 137, märken, kvalitet 1+

På åtsidan möter vi Christofer Carlander i profil, vänd åt vänster. Porträttet visar en äldre man med en distinkt profil, hög panna och polisonger, vilket ger ett intryck av både erfarenhet och allvar. Omskriften lyder "CHR. CARLANDER MED. DR. R. COLL. MED. ASS.", vilket utläses som "Christofer Carlander, medicine doktor, assessor i Sundhetskollegium". Nedtill i avskärningen anges hans levnadsår: "N. 1759 O. 1848" (Född 1759, Död 1848). Vid axelpartiets avslutning återfinns signaturen "L.A." för Lea Ahlborn.

Frånsidan presenterar ett stramt och symbolladdat motiv bestående av ett altare krönt av en urna. På altarets framsida syns en lagerkrans som omsluter en bok och en ormstav (asklepiosstav), symboler för lärdom och läkekonst. Ovanför motivet löper den latinska sentensen "ARBITER VITAE ET MORTIS CREATUS", som i översättning lyder "Utsedd till domare över liv och död". I avskärningen står dedikationen "SOCIO MEDICO SAGACISSIMO R. AC. SCIENT. SVEC. MDCCCLXXVII.", vilket betyder "Kungliga Svenska Vetenskapsakademien för sin ytterst skarpsinnige ledamot, medicinaren, år 1877".

Domaren över liv och död
Det vilar något olycksbådande över inskriptionen på denna silvermedalj: Arbiter vitae et mortis creatus – "Utsedd till domare över liv och död". Orden, som svävar över urnan på frånsidan, syftar inte på en tyrannisk makt, utan på läkarens tunga ansvar vid sjuksängen. För Christofer Carlander, mannen vars profil pryder åtsidan, var gränsen mellan liv och död inte bara en abstrakt linje utan en daglig kampzon, vare sig det gällde skeppsbrott i Karibien, smittkoppsepidemier i Göteborg eller obduktionsbordet i Stockholm.

Vänder vi på medaljen ser vi porträttet av en man som formats av motgångar. Hans väg till medicinen var krokig. Fattigdom tvingade honom att avbryta sina studier i Uppsala, och när han väl blev färdig läkare väntade ett äventyr som kunde ha tagit slut innan det knappt börjat. År 1787 mönstrade han på som skeppsläkare på fartyget St. Barthélemy med destination mot den svenska kolonin i Västindien. Där samlade han en rik skatt av botaniska och zoologiska föremål. Men ödet ville annorlunda. På hemvägen sommaren 1788 kapades hans fartyg av ryssarna – Gustav III:s ryska krig hade brutit ut. Carlander blev berövad allt han ägde, inklusive sina vetenskapliga samlingar, och sattes i land i Köpenhamn, "utfattig".

Men ur detta nederlag reste han sig. Medaljens symbolik med boken och ormstaven på altaret representerar den vetenskapliga revansch han fick. Han blev en pionjär inom förlossningskonsten och senare en av grundarna till Svenska Läkaresällskapet. Det var dock i Göteborg, dit han flyttade 1793, som han skulle göra sin största insats för folkhälsan. Som stadsfysikus behandlade han tiotusentals patienter, men hans viktigaste vapen var inte skalpellen utan vaccinet. I kampen mot smittkopporna blev han en outtröttlig förespråkare för Edward Jenners nya metod med kokoppympning. Han mötte skeptiker och motstånd, men med samma energi som han en gång visat på de sju haven, genomdrev han vaccinationer som räddade otaliga liv.

Carlanders vetenskapliga nyfikenhet sträckte sig, precis som medaljens text antyder, även till döden. Under sina sista decennier i Stockholm fick han det något makabra smeknamnet "Döddoktorn". Detta var dock inte ett öknamn i negativ bemärkelse, utan en hederstitel. Han insåg att för att förstå livet måste man förstå döden. Genom att flitigt obducera sina avlidna patienter sökte han den korrekta dödsorsaken för att kunna dra slutsatser som kunde hjälpa de levande. Han var en "skarpsinnig" medicinare, precis som Vetenskapsakademiens dedikation på medaljen lyder ("SAGACISSIMO").

När Vetenskapsakademien, där han valdes in som ledamot 1812, lät Lea Ahlborn gravera denna medalj 1877, hedrade de en man som förkroppsligade 1800-talets medicinska framsteg. Urnan på frånsidan påminner oss om att döden är oundviklig, men boken och ormstaven visar att vetenskapen är vårt bästa försvar. Christofer Carlander lämnade efter sig en enorm boksamling som idag utgör en grundsten i Hagströmerbiblioteket, men hans största arv var insikten att en läkare måste vara både en tjänare åt livet och en utforskare av döden.

Om Kungliga vetenskapsakademiens medaljutgivning i korthet
Kungl. Vetenskapsakademien grundades 1739 med syftet att främja vetenskaperna och sprida kunskap till nytta för samhället, och redan under dess första decennium föddes traditionen att prägla medaljer. Den första egna medaljen slogs 1747, men det var först 1821 som minnesmedaljerna fick sin nuvarande form under Jacob Berzelius ledning. Tidigare präglades de oregelbundet, men genom reformen infördes en årlig tradition där en ny minnesmedalj över en avliden ledamot presenteras vid Akademiens högtidsdag den 31 mars. Medan man under 1700-talet ibland hyllade levande personer, slogs det nu fast att motivet strikt skulle vara en bortgången ledamot vars gärning förtjänade att förevigas. Personvalet spänner över allt från internationella storheter som Linné till idag mer bortglömda mecenater, vilket gör serien till en unik spegel av svensk vetenskapshistoria.

Funktionellt sett fungerade minnesmedaljerna under de första hundra åren ofta som så kallade premiejettoner i silver, vilka delades ut som belöning för framstående vetenskapliga uppsatser i Akademiens Handlingar. De var ursprungligen inte gratis för medlemmarna, utan intresserade ledamöter fick själva köpa eller "växla till sig" exemplar för sina samlingar. Idag är fördelningen mer ceremoniell; silvermedaljer reserveras för kungahuset, presidiet och den avlidnes anhöriga, medan medaljer i brons delas ut till ledamöter, personal och gäster. Guldexemplar är extremt sällsynta och förekommer endast då en minnesmedalj undantagsvis har använts som en särskild belöningsmedalj.

För en samlare är skiftet i präglingsteknik omkring år 1820 en avgörande detalj för att datera och identifiera objekt. De tidigaste medaljerna präglades utan ring, vilket gav oregelbundna kanter och varierande diameter då metallen flöt ut fritt vid slaget. Efter 1820 infördes en fast ring i präglingsprocessen, vilket garanterade en enhetlig diameter men lät metallmängden avgöra medaljens tjocklek. Upplagorna har genomgående varit begränsade; under 1800-talet låg silverupplagan ofta mellan 150 och 200 exemplar. I modern tid (runt år 2000) har silverupplagan sjunkit (ca 50 st) medan bronsupplagan ökat (ca 350 st).